Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Lös mozzarella samtidigt som någon fiser en i munnen"

Familjen Bruun har i tre år lagat vidrig mat från 70-talet. Nyheter24:s Jack Werner har genomlidit en middag med dem, och pratat om deras nyutkomna bok.

1 av 10

Artikelförfattaren avnjuter den sista rätten på kvällens meny: ett rått ägg, direkt ur skalet

2 av 10

Jonas Alvunger och Elin Berg med sin nya bok

3 av 10

Kvällens förrätt, "Berlinersallad"

4 av 10

Familjen Bruun och Nyheter24:s utsände beundrar Berlinersalladen

5 av 10

Huvudrätten "Biffi Långsmörgås" (köttfärs på macka i ugn)

6 av 10

Tillredningen av Biffi Långsmörgås

7 av 10

Huvudrätt nummer två utgörs av Pop-pizza

8 av 10

Pop-pizzan bakas på sconesdeg, och garneras med hushållsmedwurst

9 av 10

Familjen Bruuns vackra 70-talskryddburkar

10 av 10

"Den Bruna Maten" och tidsenliga glas

– Man kokar ett ägg, och gör en vanlig köttbuljong som man blandar lite gelatin i. Så tar man en kaffekopp och lägger uppskurna oliver och lägger i en ring i botten. Sen lägger man in en skinkskiva och ägget, fyller upp med buljong, och låter det stelna i kylskåpet i åtta timmar eller något sådant. Det smakar ungefär som kattmat.

Jonas Alvunger beskriver över en röd Lucky Strike hur man tillagar skinkägg i gelé. Han utgör tillsammans med det äkta paret Elin Berg och Petter Inedahl pseudonymen familjen Bruun, och tillsammans har de i nästan tre år drivit den omåttligt populära matbloggen Den Bruna Maten. Den sista meningen i hans beskrivning är träffande men överflödig. Alla närvarande runt bordet vet exakt hur äcklig den dallrande äggaladåben är. Den har av bloggens läsare röstats fram som 70-talets äckligaste förrätt.

"Favoriter"

Jag upptäckte deras blogg kring nyåret mellan 2010 och 2011. Jag var redaktör för den egna uppstarten Lista.se, en sida där man kunde lista allt man ville. I ett samarbete med familjen Bruun lät vi bloggens läsare utforma den perfekta mardrömsmenyn, och de uppfattade alltså de gelatindränkta äggen som äckligare än till exempel bananer i skinkrock och den misstänksamt överentusiastiskt betitlade smörgåsrätten ”Favoriter”.

Skinkäggen skulle enligt läsarna följas upp av huvudrätten färserat vitkålshuvud (en sorts hjärnimitation utförd i sönderkokt kål och köttfärs), för att sedan låta snöbollar i vaniljsås (”som att äta väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser en i munnen”) avsluta måltiden. Efter att omröstningen framgångsrikt genomförts ställde familjen Bruun till med stormiddag, och lilla jag bjöds in att uthärda vinnarrätterna.

Det var januari 2011, och vi firade tillsammans bloggens ettårsdag med att nästan kräkas. Allt för att Petter nästan tio år tidigare var på loppis, och råkade få syn på en receptbox, en relik från 70-talet, som hette Mästerkocken. Han visste inte vad det var, men den kostade bara 30 kronor och han bestämde sig för att ge den till flickvännen Elin i födelsedagspresent. När vännen Jonas åkte upp från Malmö för att hälsa på bestämde de sig för att för första gången pröva på ett recept ur boxen.

"Jättedolmar"

– Vi lagade jättedolmar och storbiff, den senare har vi faktiskt aldrig skrivit om i bloggen. I januari 2010 flyttade Jonas upp till Stockholm, och då bestämde vi oss för att bjuda honom på en sjuttiotalsmiddag. Vi lagade kaffefläsk, och gjorde apelsingelé till efterätt. Och på skämt sa vi att ”det här kan vi ju blogga om, vi gör en blogg som heter Den Bruna Maten”, och så då gjorde vi det, berättar Elin.

Alla recept familjen Bruun lagar kommer alltså direkt ur 70-talet, som for de genom en tidsmaskin. Namnet på bloggen kom från en pratbubbla i serien Rocky, och hade följt med Elin i det undermedvetna. När hon inte ville signera premiärinlägget med sitt eget namn tyckte hon det passade bra som pseudonym. Från början kallade de sig familjen Brun, men lade till ett extra U eftersom det lät roligare. Jonas säger att genombrottet för bloggen kom någon gång kring det femte middagsinlägget.

– I början höll vi oss undan från att laga de värsta grejerna i receptboxen. Men när vi lagade skinkägg i gelé märkte vi att folk reagerade mer ju konstigare mat vi gjorde. Det var vissa recept som gjorde att vi fick uppmärksamhet, men själva gjorde vi ingen aktiv reklam. Det skötte sig själv.

– Dessutom blir man avtrubbad om man äter sådan här mat hela tiden, inflikar Petter. Man blir som en pundare som måste öka dosen hela tiden för att få samma kick.

"Leverpanna"

Den enda planen som fanns var att varje söndag presentera en ny, bildsatt och roligt skriven middag med familjen Bruun. Några månader in hade de 5 000 läsare i veckan, men efter att Svenska Dagbladet skrev en blänkare om dem tiodubblades det läsarantalet över en natt. Elin tror att det handlade om en fascination för äckel-päckel.

– Det är som Jack-Ass, liksom. Man vill se folk som skadar sig, fast mer smakmässigt än kroppsligt i vårt fall.

När de första kommentarerna började trilla in, såväl äcklade som roade, blev familjen helt till sig. Men det tog inte lång tid förrän kritikerna började göra sig hörda. Den riktiga vreden väcktes när man lagade leverpanna.

– Vi skrev som vi tyckte då, att det smakade skit. Och folk blev asförbannade för att vi inte skrev att lever var gott. Om vi så hade förnekat förintelsen hade vi inte fått hälften så många arga kommentarer, säger Petter.

Ilskan hade att göra med en besserwisser-attityd, tror familjen. Vissa läsare ansåg dels att de misshandlade det gamla goda Sveriges härliga husmanskost, och andra ville bara trycka till dem enligt jantelagens ”du ska inte tro att du är något”-mönster. Så pass argt blev det understundom att Elin bara tyckte det var skönt när bloggen i början av sommaren 2011 gick in i en spontan paus. I nästan ett halvår låg aktiviteten nere på noll, efter att i över ett års tid levererat en veckolig dos av grotesk mat.

– Vi pratade ibland om att ta upp bloggen igen under den halvårslånga pausen, men det var lite som en gammal kärlekshistoria: har man blivit dumpad en gång gör man inte om samma misstag igen, berättar Petter.

Boken blir till

Sedan damp ett mejl ner, från förläggaren Mats Jonsson på Galago. ­Det bestod mer eller mindre av frågan om familjen ville göra bok, och var exakt den motivation och bekräftelse de behövde för att komma igång igen. Lite mindre än ett år senare är boken utkommen, och ligger under hela vår middag och tronar på bordet.

Receptboxen ”Mästerkocken” har därmed gått från att vara en klassmarkör i en småborgerlig hemmafrus kök, till att bli föremål för kärleksfullt hån i bokhyllan hemma hos hipsters på Södermalm. Boken är fin, fylld av matta färger och närmast pornografiskt ingående bilder på familjens olika kulinariska experiment. Olika kapitel behandlar olika måltider, och efter varje del finns det samlade betyg som varje maträtt fått. Dessutom dyker läsarkommentarer upp här och där.

– Att vi har med dem blir på något sätt en återkoppling till att det faktiskt är en blogg. Läsarna är med där, för de tillför ju ändå någonting. Det är som ett tack till läsarna, säger Jonas och får medhåll av övriga Bruuns.

Läsarna har – trots en och annan lack 70-talsgourmet - alltid haft en viktig roll i bloggens liv. Inte minst för att det är tråkigt att skriva om ingen läser det, men också mer aktivt: till exempel den omröstning som ledde till min första skräckupplevelse med familjen var ju helt beroende av publikens röster. I boken finns dessutom ett kapitel under namnet Läsarnas meny med, som valdes ut på samma sätt. Dessutom utgör den en motreaktion mot samtidens kändisfixerade livsstilskokböcker.

– Att ha sitt ansikte utåt är ett sätt att bygga sitt personliga varumärke, och det är ett sådant jävla måste att nuförtiden hålla på så. Det stör mig så in i helvete, erkänner Petter och får medhåll av Jonas som säger att maten är roligare än dem och därför bör hamna på omslaget.

Framtiden: medeltiden

Vi sitter och röker inomhus över några tidsenliga plastglas med billigt mousserande i Petter och Elins lägenhet i Kristineberg. Köket har orange inredning, på väggen tronar en rätt ful virkning och på fönsterbrädet står en rad kryddbehållare i mörkbrunt porslin. Från början var väggarna här vitmålade, men allt eftersom 70-talet har krupit inpå familjen har det också börjat göra sig märkt i deras hem. Jonas har börjat tycka färgerna är snygga, erkänner han skamset. Och Petters dotter Ellinor har börjat lyssna på 70-talsmusik på jobbet. Bloggen har spelat en viktig roll i deras liv. Elin skattar dess effekter högt.

– Vi hade nog inte träffats tre gånger i veckan allihopa om vi inte hade haft den här bloggen. Det är en win-win, för dels gör vi det här som är roligt, och dels så vet vi att vi håller kontakten och kommer träffas nästa vecka också.

I framtiden funderar familjen Bruun på att ge sig på andra tidsepoker. Petter Inedahl har kommit över en bok med medeltidsrecept, och Jonas Alvunger minns med värme hur de försökte laga 1700-talsmat. Kanske publiceras inläggen med maten, kanske inte. Men Elin Berg är inte rädd för att de ska få slut på inspiratonsmaterial, även om de skulle hålla sig exklusivt till 70-talsmaten.

– Vi kan fortsätta laga 70-talsmat i åratal, om vi skulle vilja. När vi gått igenom alla receptkort och kokböcker så finns det ju fortfarande kvar en massa veckotidningar.