"Lös mozzarella samtidigt som någon fiser en i munnen"

– Man kokar ett ägg, och gör en vanlig köttbuljongsom man blandar lite gelatin i. Så tar man en kaffekopp och lägger uppskurnaoliver och lägger i en ring i botten. Sen lägger man in en skinkskiva ochägget, fyller upp med buljong, och låter det stelna i kylskåpet iåtta timmar eller något sådant. Det smakar ungefär som kattmat.

Jonas Alvunger beskriver över en röd Lucky Strike hur mantillagar skinkägg i gelé. Han utgör tillsammans med det äkta paret Elin Bergoch Petter Inedahl pseudonymen familjen Bruun, och tillsammans har de i nästantre år drivit den omåttligt populära matbloggen Den Bruna Maten. Den sista meningeni hans beskrivning är träffande men överflödig. Alla närvarande runt bordet vetexakt hur äcklig den dallrande äggaladåben är. Den har av bloggens läsareröstats fram som 70-talets äckligaste förrätt.

"Favoriter"

Jag upptäckte deras blogg kring nyåret mellan 2010 och 2011.Jag var redaktör för den egna uppstarten Lista.se, en sida där man kunde listaallt man ville. I ett samarbete med familjen Bruun lät vi bloggens läsareutforma den perfekta mardrömsmenyn, och de uppfattade alltså de gelatindränktaäggen som äckligare än till exempel bananer i skinkrock och den misstänksamt överentusiastisktbetitlade smörgåsrätten ”Favoriter”.

Skinkäggen skulle enligt läsarna följas upp av huvudrätten färseratvitkålshuvud (en sorts hjärnimitation utförd i sönderkokt kål och köttfärs),för att sedan låta snöbollar i vaniljsås (”som att äta väldigt lös mozzarellasamtidigt som någon fiser en i munnen”) avsluta måltiden. Efter attomröstningen framgångsrikt genomförts ställde familjen Bruun till medstormiddag, och lilla jag bjöds in att uthärda vinnarrätterna.

Det var januari 2011, och vi firade tillsammans bloggensettårsdag med att nästan kräkas. Allt för att Petter nästan tio årtidigare var på loppis, och råkade få syn på en receptbox, en relik från 70-talet, som hetteMästerkocken. Han visste inte vad det var, men den kostade bara 30 kronor ochhan bestämde sig för att ge den till flickvännen Elin i födelsedagspresent. Närvännen Jonas åkte upp från Malmö för att hälsa på bestämde de sig för att förförsta gången pröva på ett recept ur boxen.

"Jättedolmar"

– Vi lagade jättedolmar och storbiff, den senare har vifaktiskt aldrig skrivit om i bloggen. I januari 2010 flyttade Jonas upp tillStockholm, och då bestämde vi oss för att bjuda honom på en sjuttiotalsmiddag.Vi lagade kaffefläsk, och gjorde apelsingelé till efterätt. Och på skämt sa viatt ”det här kan vi ju blogga om, vi gör en blogg som heter Den Bruna Maten”, och så då gjorde vi det, berättar Elin.

Alla recept familjen Bruun lagar kommer alltså direkt ur 70-talet, som for de genom en tidsmaskin. Namnet på bloggen kom från en pratbubbla i serien Rocky, ochhade följt med Elin i det undermedvetna. När hon inte ville signerapremiärinlägget med sitt eget namn tyckte hon det passade bra som pseudonym.Från början kallade de sig familjen Brun, men lade till ett extra U eftersomdet lät roligare. Jonas säger att genombrottet för bloggen kom någon gång kringdet femte middagsinlägget.

– I början höll vi oss undan från att laga de värstagrejerna i receptboxen. Men när vi lagade skinkägg i gelé märkte vi att folkreagerade mer ju konstigare mat vi gjorde. Det var vissa recept som gjorde attvi fick uppmärksamhet, men själva gjorde vi ingen aktiv reklam. Det skötte sigsjälv.

– Dessutom blir man avtrubbad om man äter sådan här mat helatiden, inflikar Petter. Man blir som en pundare som måste öka dosen hela tidenför att få samma kick.

"Leverpanna"

Den enda planen som fanns var att varje söndag presentera enny, bildsatt och roligt skriven middag med familjen Bruun. Några månader inhade de 5 000 läsare i veckan, men efter att Svenska Dagbladet skrev enblänkare om dem tiodubblades det läsarantalet över en natt. Elin tror att dethandlade om en fascination för äckel-päckel.

– Det är som Jack-Ass, liksom. Man vill se folk somskadar sig, fast mer smakmässigt än kroppsligt i vårt fall.

När de första kommentarerna började trilla in, såväl äckladesom roade, blev familjen helt till sig. Men det tog inte lång tid förränkritikerna började göra sig hörda. Den riktiga vreden väcktes när man lagadeleverpanna.

– Vi skrev som vi tyckte då, att det smakade skit. Och folkblev asförbannade för att vi inte skrev att lever var gott. Om vi så hadeförnekat förintelsen hade vi inte fått hälften så många arga kommentarer, sägerPetter.

Ilskan hade att göra med en besserwisser-attityd, trorfamiljen. Vissa läsare ansåg dels att de misshandlade det gamla goda Sverigeshärliga husmanskost, och andra ville bara trycka till dem enligt jantelagens”du ska inte tro att du är något”-mönster. Så pass argt blev det understundom attElin bara tyckte det var skönt när bloggen i början av sommaren 2011 gick in ien spontan paus. I nästan ett halvår låg aktiviteten nere på noll, efter att iöver ett års tid levererat en veckolig dos av grotesk mat.

– Vi pratade ibland om att ta upp bloggen igen under denhalvårslånga pausen, men det var lite som en gammal kärlekshistoria: har manblivit dumpad en gång gör man inte om samma misstag igen, berättar Petter.

Boken blir till

Sedan damp ett mejl ner, från förläggaren Mats Jonsson på Galago. ­Det bestod mer eller mindre av frågan om familjen ville göra bok,och var exakt den motivation och bekräftelse de behövde för att komma igångigen. Lite mindre än ett år senare är boken utkommen, och ligger under hela vårmiddag och tronar på bordet.

Receptboxen ”Mästerkocken” har därmed gått från att vara enklassmarkör i en småborgerlig hemmafrus kök, till att bli föremål förkärleksfullt hån i bokhyllan hemma hos hipsters på Södermalm. Boken är fin,fylld av matta färger och närmast pornografiskt ingående bilder på familjensolika kulinariska experiment. Olika kapitel behandlar olika måltider, och eftervarje del finns det samlade betyg som varje maträtt fått. Dessutom dykerläsarkommentarer upp här och där.

– Att vi har med dem blir på något sätt en återkoppling tillatt det faktiskt är en blogg. Läsarna är med där, för de tillför ju ändånågonting. Det är som ett tack till läsarna, säger Jonas och får medhåll avövriga Bruuns.

Läsarna har – trots en och annan lack 70-talsgourmet -alltid haft en viktig roll i bloggens liv. Inte minst för att det är tråkigtatt skriva om ingen läser det, men också mer aktivt: till exempel denomröstning som ledde till min första skräckupplevelse med familjen var ju heltberoende av publikens röster. I boken finns dessutom ett kapitel under namnetLäsarnas meny med, som valdes ut på samma sätt. Dessutom utgör den enmotreaktion mot samtidens kändisfixerade livsstilskokböcker.

– Att ha sitt ansikte utåt är ett sätt att bygga sittpersonliga varumärke, och det är ett sådant jävla måste att nuförtiden hålla påså. Det stör mig så in i helvete, erkänner Petter och får medhåll av Jonas somsäger att maten är roligare än dem och därför bör hamna på omslaget.

Framtiden: medeltiden

Vi sitter och röker inomhus över några tidsenliga plastglasmed billigt mousserande i Petter och Elins lägenhet i Kristineberg. Köket harorange inredning, på väggen tronar en rätt ful virkning och på fönsterbrädetstår en rad kryddbehållare i mörkbrunt porslin. Från början var väggarna här vitmålade,men allt eftersom 70-talet har krupit inpå familjen har det också börjat görasig märkt i deras hem. Jonas har börjat tycka färgerna är snygga, erkänner hanskamset. Och Petters dotter Ellinor har börjat lyssna på 70-talsmusik påjobbet. Bloggen har spelat en viktig roll i deras liv. Elin skattar desseffekter högt.

– Vi hade nog inte träffats tre gånger i veckan allihopa omvi inte hade haft den här bloggen. Det är en win-win, för dels gör vi det härsom är roligt, och dels så vet vi att vi håller kontakten och kommer träffasnästa vecka också.

I framtiden funderar familjen Bruun på att ge sig på andratidsepoker. Petter Inedahl har kommit över en bok med medeltidsrecept, ochJonas Alvunger minns med värme hur de försökte laga 1700-talsmat. Kanskepubliceras inläggen med maten, kanske inte. Men Elin Berg är inte rädd för attde ska få slut på inspiratonsmaterial, även om de skulle hålla sig exklusivttill 70-talsmaten.

– Vi kan fortsätta laga 70-talsmat i åratal, om vi skulle vilja. När vi gått igenom alla receptkort och kokböcker så finns det ju fortfarande kvar en massa veckotidningar.