Han har hängt på Flashback i tio år, och funderat på dess roll i och för Sverige lika länge. Nyheter24 möter Pojken med guldbyxorna i Flashback Talks. 2012-10-14 08:30

FLASHBACK. Pojken med guldbyxorna är användarnamnet på Flashback för en man, någonstans mellan 45 och 50 år gammal, som bor och jobbar i Stockholm. Den 12 april i år fyllde hans medlemskonto på forumet 10 år. Under den tiden har han bara hunnit med ett blygsamt hundratal i antal startade trådar, varav mer än hälften är om hans olika åtgärder som moderator i forumdelarna Medier & Journalistik samt Filosofi. Varför så få samtal initerade?

– Jag har inte den böjelsen, jag har gjort några tappra försök men tycker inte det blir bra, förklarar han för Nyheter24.

Bra och bra. Man kan i alla fall med lätthet konstatera att de tankar han faktiskt har satt på pränt inte följer mallarna för Flashback. Låt oss till exempel titta på tråden "Sverge, det djävla nästet" - hundra år av Sverigehat i litteraturen, startat mitt under årets sommarmånader (som i sig förmodligen var skäl till en hel del inåtvänd nationell frustration). Där beskriver han den långlivade kulturella trend svensk litteratur ofta demonstrerar, nämligen att hata sitt moderland. ”En förhoppning med denna tråd är att kunna studera denna svenska självkritik som ett litterärt motiv - kanske rentav som ett slags genre - och följa Sverigehatets konjunkturer över tid,” fortsätter han i trådstarten.

– Den tråden kan nog ses som symtomatisk för min väg till Flashback. I min barndom var Sverige "officiellt" bäst i världen, men under mina tonår började den nationella självkritiken åter höras, då i form av protester mot det socialdemokratiska "betongsamhället", minns Pojken med guldbyxorna.

Ovanligt kritik mot Flashback - och Sverige

Pojken med guldbyxorna läste då med en blandning av fascination och indignation självkritiska böcker om svenskheten, och gjorde även uppror mot normaliteten genom en avstickare till fundamentalistisk kristenhet. Den tiden är nu svunnen, men intresset för Sverige och svensk kultur finns kvar hos honom.

– Sålunda funderar jag ofta över Flashback som "svenskt" fenomen, och tråden ”Sverge, det djävla nästet…” syftar till att få historisk förståelse för detta inslag av självkritik och självprövning i den svenska kulturen.

Se där, lite kritik av Flashback som inte så ofta dryftas i uppmärksamhetens ljus. Forumet, som tack vare sin liberala syn på yttrandefriheten blivit hem för nästan varenda nationalistisk och främlingsfientlig ideologi som finns, brukar visserligen sågas för just de högljudda följderna av deras åsiktsyttringar – men det efterlyses sällan en förbättring av diskussionen, snarare en total radering av densamma. Pojken med guldbyxorna verkar dock försöka förbättra istället för radera.

Den kulturförnekande kulturen

– Svensk kultur har ju beskrivits som "den kulturförnekande kulturen", och just denna aspekt tillhör det som jag tycker att det är mest intressant att både observera och diskutera på Flashback. Det bjuder ju inga svårigheter att observera den dubbla bokföring som ofta förekommer i den offentliga debatten - kultur är något som finns hos andra folk, men svenskar har på sin höjd mentalitet. Frågan är om den är ett uttryck för ödmjukhet och självförnekelse, eller kanske tvärtom för högmod och en önskan att även den nationella identiteten egentligen bara skall vara ett slags tillfälligt "användarnamn", liksom våra Flashback-användarnamn.

Alla på Flashback har historier bakom sina användarnamn. Jag fick mitt från min lillebror, när han någon gång för många år sedan kallade mig jerkus istället för Jack. Pojken med guldbyxorna har fått det från en ungdomsbok från 60-talet. Den låg framme på hans skrivbord när han 2002 registrerade sitt konto där. Det var inte någon passion för yttrandefriheten som drev honom dit, utan rent intresse för diskussion på nätet.

– Jag hade fått intresse för nätdebatterande bl.a. genom SvD:s debattavdelning Brännpunkt och den forumkultur med ”profiler” som där utvecklades i liten skala. För mig som hunnit upp i trettioårsåldern innan jag på allvar började använda nätet var denna diskussionsform en ny erfarenhet – sådant som e-postlistor, chattgrupper och ”bulletin boards” hade praktiskt taget gått mig helt förbi, berättar han.

Hur skulle du vilja beskriva de delarna av Flashback som du oftast skriver och läser på?

– Medier & Journalistik är nog dessvärre inte ett särskilt bra diskussionsforum just nu ­– även om flera skribenter glänser med sin formuleringskonst så är diskussionerna ibland skäligen förutsägbara och mediekritiken ofta onyanserad. Till god del beror det på att journalister och andra företrädare för medievärlden tyvärr inte verkar intresserade av att delta i diskussionerna, så det blir mest ett skällande utifrån. Det är lite underligt, för jag har fått uppfattningen att det åtminstone till nyligen funnits en levande tradition av självprövning och självkritik och en traditionell yrkesstolthet inom journalistkåren. Varför tycks man nu så ohågad att diskutera sin verksamhet på ett stort och öppet forum i stället för bara i tidningen Journalisten och liknande interna branschsammanhang?

Journalistik är ju dessutom ett ämnesområde där det är svårt att som utomstående kunna bidra med någon egentlig kunskap om redaktionella och publicistiska beslut, hävdar Pojken med guldbyxorna. Detta då till skillnad från de flesta av de andra forumdelar som han regelbundet besöker, där han återfinner en ”imponerande sakkunskap både från professionella akademiker och privatlärda”.

Samhällets universitet och perversitet

Flashback representerar på en gång både samhällets ”universitet” och ”perversitet”, som Pojken med guldbyxorna uttrycker det. Dels genom yttrandefrihetsprincipen – att forumet kan fungera som ett öppet forum i ordets egentliga mening, där alla kan säga sin hjärtans mening. Men också genom anonymitetsprincipen, som Pojken med guldbyxorna noterar inte bara kommer med möjligheten att riskfritt diskutera känsliga ämnen utan också att kasta skit på allt man ser.

– Detta motsvaras kanske då av två funktioner hos forumet som inte alltid så lätt låter sig förenas: å ena sidan det seriöst samhällstillvända yttrandefrihetsidealet och å andra sidan det allmänt existentiell-nihilistiska där Flashback får spela den flinande gycklarens roll. Om Flashback har dåligt rykte så tror jag inte att det främst beror på att det är högt i tak i fråga om ämnen och åsikter, de flesta svenskar är ändå ganska toleranta och gillar yttrandefriheten. Det man vill komma åt med epitet som "näthatet" är snarare det här att många tycks förväxla kritiskt tänkande och dåligt humör eller utnyttjar anonymiteten till meningslöst klotter, säger Pojken med guldbyxorna.

Finns behov av forumet

Han lägger mycket tid på forumet, och det spelar trots ovanstående kritik en stor roll för hans liv. Delvis på grund av sällskapssjuka, men också för att han tycker sig se något typiskt för den svenska identitet som han så rastlöst jagar: det att vi hellre umgås med varandra via tekniska ombud än face to face.

– Men givetvis finns det även ett genuint samhälleligt behov av forumet, eftersom den svenska politiska offentligheten och medieetablissemanget faktiskt är ganska ovilliga att släppa fram vanligt folk och deras åsikter – annat än möjligen som lyteskomiska i vissa sammanhang. Det är f.ö. samma faktum som uppmärksammades även av 1968-generationen och som de försökte komma till rätta med på sitt sätt. Och det är det faktumet som också bidrar till att man som moderator vill göra sitt för att hålla Flashback igång, slår han fast.

Allt som allt kvarstår en plats som inte bara gett Pojken med guldbyxorna möjlighet att varje år sedan 2005 anordna en julquiz om serier (han påpekar att vi är en framstående nation på området, med en av världens äldsta facktidskrifter om tecknade serier), utan också faktiskt växa som person.

– Jag får villigt erkänna att Flashback varit del av en process som gradvis förändrat min person ganska genomgripande. Från en fariseisk läpparnas bekännelse, till åsiktspluralism, till en mer genuin och inte sällan smärtsam acceptans av vad den verkligen innebär. Att man verkligen måste tåla att bli förargad och förorättad, avslutar Pojken med guldbyxorna för Nyheter24.