De som blev besvikna

Den 20 december 2012 gick Myndigheten för samhällsskydd ochberedskap ut via sin informationskanal Krisinformation och meddelade att maninte ämnade förbereda sig inför den omfattande undergång jorden enligt ryktenskulle drabbas av. Skälet var enkelt: de visste inte om mayaindiansernas kalender, vars mytomspunna slut inföll just den 21 december,hade rätt. Kommentatorn Chaan var frustrerad.

”Ni har ingen aning? Det kanske hade varit bättre om niskrivit något allvarligt?”

Chaan var under de sista vibrerande timmarna innanundergångsdatumet inföll ganska ensam med att efterlysa en seriös vinkel påhotet. Inte för att det varit nedtystat. Statsmän och auktoriteter världen överuttalade sig, rädda turister vallfärdade såväl till ett berg i Serbien som enliten stad i Frankrike och rymdmyndigheten Nasa blandade sig i med en lugnandeinformationsfilm. Kort sagt gjorde mayakalendern exakt samma mediala succé somalla andra större domedagshot som i modern tid seglat upp.

De troende lyste med sin frånvaro

Ändå kände Chaan att ingen riktigt vågat diskutera saken påallvar. I efterhand kan man förstå honom. Samtidigt som vi hörde om flyendeturister och mediterande nyandliga lyste nämligen de faktiskt troende, de manisktövertygade om att jorden var på väg mot sin slutstation, med sin frånvarodagarna innan den 21:a.

Till och med på det legendariska foliehattsforumet Above TopSecret, som tillfället till ära hade instiftat det nya underforumet 2012: Information & Conspiracies, var uppståndelsen måttlig. ”Den 20:e kommerjag köpa lite extra hundmat, några konservburkar med soppa och tonfisk ochnågra pallar färskvatten. Förmodligen tanka fullt i bilen också. Men det är nogallt i förberedelseväg jag kommer göra,” skrev en lakonisk forumit.

En annan trodde inte att världen skulle gå under den 21:a, utan förklarade att "nollpunkten innebär en övergång från en era tilen annan – från en animalisk människa till något nytt”. En tredje användarevidareutvecklar tankesättet: ”Samhället kan helt enkelt inte fortsätta på dethär sättet. Det får inte fortsätta. Ett socialt och kulturelltsammanbrott är att vänta oavsett vad som händer”.

KungPungPat

Samma instälIning råkar vi på i den svenska motsvarighetentill Above Top Secret, nämligen Flashback-tråden om domedagen. Där härjade användaren KungPungPat, som då hade en konkret uppfattning av vadsom skulle hända den 21:a. "Vi kommer in i mörka dammoln i rymden, och vikommer antagligen uppleva någon sorts mystisk verklighet i tre dagar då folktror de blivit blinda", fastslog han. Några dagar efter nyår är hanbetydligt mindre spekulativ.

– Jag trodde att 21 december kanske skulle öppna dörren tillen högre dimension. Men samtidigt så visste jag att det inte var det som skullehända, förklarar han. Påståendet om mörka dammoln förklarar han i efterhand med att haninte kände till vad mörk materia var då. Vad nu det är tänkt att förtydliga.

– Som jag förstår det nu så är det en processtid i sju årframöver där vissa människor, cirka 15% av mänskligheten, får en dörr öppnadför sig in till en högre dimension.

Några har anammat den förklaringsmodell som KungPungPat ären anhängare av. Att omtolka ett datum från att vara själva domedagen, till attvara inledningen på en process som ska sluta med domedagen, är ett vanligt sättatt undvika ett antiklimax. Men för KungPungPat verkar skälet tillundergångsförhoppningarna inte vara dogmatism, utan faktisk övertygelse om attvi inte kan leva vidare som vi gör så värst länge.

– Människorna som tycker jag har fel anser nog inte att debehöver ändra sig själva, utan att det kommer en frälsare snart och räddarvärlden åt dem, förklarar han.

De panikslagna galningar som en road allmänhet och enklicksugen mediasfär med sardoniska leenden hade beskrivit lyste med sinfrånvaro. I stället var det ett fundersamt – påtagligt flummigt ochospecifierat andligt, men ändå reflekterande – gäng samhällskritiker som höllvaka natten till den 21:a december. Trötthet över destruktiva mönster ochständigt återkommande humana sammanbrott utlöste en bred förhoppning om attförändring var på väg, till nästan vilket pris som helst. De hade blivitskrattade åt av världen, och vände sig istället till internet.

"Mayakalendern är nödvändig"

En av förgrundsgestalterna för denna rörelse är Carl JohanCalleman. Han har skrivit flera böcker om mayakalendern, och anser att denutgör ett viktigt instrument för att förstå vår samtid.

– Jag har vidgat perspektivet till evolution i vidbemärkelse, inklusive den mentala, och då är mayakalendern nödvändig. Det ärden utan jämförelse säkraste källan vi har till att förstå utvecklingen i detförflutna och i viss mån också framtiden, säger 62-åringen som tror sig vara enav världens mest lästa svenska författare av facklitteratur.

– Vi genomgår nu ett skifte av mycket stora dimensioner,även om det i en yttre mening inte kommer att vara synbart. Mayakalendernbeskriver de stora förutbestämda förändringarna in mänsklighetens inre, hävdar Callemanoch fortsätter med att peka ut förra året som kulmen på denna utveckling.

– Men detta är ju i sin tur bara en ny början, där människorutvecklas i en ny riktning.

En förändring kommer ske, anser han. Den måste ske, sägerandra. Det är oklart hur, det är oklart vad vi går mot, och det är oklart vadsom vore ett bättre alternativ. Men det mesta måste förändras.

"Vad var det vi sa?"

Några veckor har passerat sedan den 21:a december kom ochgick. Above Top Secrets särskilda avdelning för diskussioner om datumet harfyllts av hånfulla ”vad var det vi sa”-trådar, och många av de som förutmissionerade för uppslutning kring undergången har spårlöst försvunnit.Flashbacktråden om undergången har övergått till att handla om huruvidavegetarianism är den enda moraliskt riktiga livsstilen.

KungPungPat är fortfarande där. Upprört försvarar han sigmot någon som kallat honom extremist och idiot: ”Ni trodde kusten var klar attfortsätta att vara ett problem för Moder Jord genom er ignorans. Men med handenpå hjärtat så bryr jag mig inte om er, eftersom ni aldrig kommer ändra om erlivsstil utefter vad som är bäst för planeten, naturen, djur och människor…”

Allt hopp står för KungPungPat till de sju kommande åren, dåallt ska förändras och de 85 % av mänskligheten som inte bryr sig rensas ut.Men hur skulle det kännas om även de förhoppningarna grusades och ingentinghände?

– Jag vill helst inte stanna kvar på en planet som tagitemot cirka 2000 atombombsprängningar och som kommer vara radioaktiv i 55 000 årframöver. Så visst vore det hemskt om ingenting hände. För då skulle vi allavara kvar på en radioaktiv planet där naturen har förstörts i jakten på pengar.