Har den mytomspunna singulariteten inträtt på nätet framför våra näsor utan att vi märkt det? Jack Werner är tveksam men nöjd ändå. 2012-09-19 17:15

Trodde du memer bara var kattbilder och ordvitsar, som efter en lång resa från nätets bakgård slutligen hamnat på profilen tilhörandes din nördigaste Facebook-kompis? Fel – det är i själva verket det närmaste vi har kommit singulariteten, den fantasieggande punkt i historien då processer börjar förbättra sig själva. Det argumenterar åtminstone Mike Rugnetta för, i ett nyligt avsnitt av Youtube-serien Idea Channel. Han kallar det för den ”kulturella singulariteten, som med den tekniska singulariteten som modell skapar fler och bättre versioner av sig själv – automagiskt”.

Visionen är tilltalande. Miljoner okända upphovsmän sitter med några gemensamma referenspunkter och bollar konstant idéer med varandra, varav några omsätts i roliga bilder och sprids vidare ut till nätpubliken. Detta pågår hela tiden, överallt och med bas i exakt alla mänskliga sysselsättningar.

Rugnetta bemöter i filmen också de två mest självklara motargumenten, det vill säga 1. Det är inte kulturen som skapar kultur, det är människor och 2. Hur är detta annorlunda än någon annan given punkt i historien? Kultur föder alltid mer kultur. Till svar säger han att människorna som bidrar till memerna i allt väsentligt beter sig som en automatiserad process, samt att det med internet går så exceptionellt mycket snabbare än det någonsin gjort förut.

Personligen attraheras jag av idén. Men det känns som att den faller på det tråkigaste möjliga sättet: eftersom vi inte vet exakt hur en singularitet omsatt i praktiken ser ut, vet vi inte om den uppstått ännu eller ens om vi redan kanske lever i den. Man kan ju till exempel argumentera för att evolutionen är den perfekta singulariteten. Och den, till skillnad från den kulturella singularitet som Rugnetta föreslår, går inte att stoppa genom att dra ut en nätverkskabel.

Den kulturella, självständiga aktiviteten på nätet har emellertid mycket riktigt ökat på sistone. Senaste olympiska spelen var en fascinerande uppvisning i roliga nätspinoffs, när Newsweek vill prata om vilda muslimer bemöts det av hånflabbande hashtaggar, och på politiska konvent kan Mitt Romney knappt tappa upp ett glas vatten förrän det skänkt liv åt en ny bildtrend.

Det gäller även det svenska nätet. En ny stjärna på vår nätkulturshimmel är Christian Geijers lakoniska seriefigur Vuxna Tomas. I korta fyrpanelsserier möter Thomas olika vardagssvårigheter och behandlar dem på timida sätt som får den mest excentriska person att sucka av igenkänning. På sin blogg på Nöjesguiden skämtar Tobias Boström vidare, ofta i statistikform, och på Flashback har de nya upplagorna av de inte sällan extremt politiskt inkorrekta ”Kalle Anka tar syra och tänker på bajs”-serierna inte avtagit trots att det var nästan åtta år sedan idén introducerades.

Samtidigt, på Twitter, uppstår nationella och internationella internskämt hela tiden, med #whydopeoplehatesweden som det senaste inhemska exemplet. Jag pratade i helgen med upphovsmannen till den hashtaggen, Jenny Maria Nilsson, och hon sade blygsamt att ”hade inte jag startat hashtaggen så hade någon annan gjort det”.

Näthumor handlar nämligen inte längre om att vara roligast, utan att vara först. För om du hintar om att potentialen att skratta finns kommer någon annan snabbt plocka upp bollen och sannolikt putsa till den lite på vägen till nästa skämtare. Till slut har vi hundratals parallella spår av referenshumor, som går bredvid varandra tills de, var och en för sig, får slut på olja och dör. Då hoppar ett nytt skämt in och tar dess plats. Kontentan är att vi förses med tusentals hyperfräscha kulturyttringar exakt hela tiden.

Vår humor och vilja att koppla till medmänniskor genom referenser har definitivt flyttat över till nätet, och börjar känna sig riktigt hemma där. Dessvärre innebär det nog inte att det fött en singularitet – bara något som om man kisar med ögonen kan se ut så. Men vad fan, det räcker gott och väl för mig.