Singulariteten kommer inte som lolcats, men de är söta ändå

Trodde du memer bara var kattbilder och ordvitsar, som efteren lång resa från nätets bakgård slutligen hamnat på profilen tilhörandes dinnördigaste Facebook-kompis? Fel – det är i själva verket det närmaste vi harkommit singulariteten, den fantasieggande punkt i historien då processer börjarförbättra sig själva. Det argumenterar åtminstone Mike Rugnetta för, i ett nyligt avsnitt av Youtube-serien Idea Channel. Han kallar det för den ”kulturellasingulariteten, som med den tekniska singulariteten som modell skapar fler ochbättre versioner av sig själv – automagiskt”.

Visionen är tilltalande. Miljoner okända upphovsmän sittermed några gemensamma referenspunkter och bollar konstant idéer med varandra,varav några omsätts i roliga bilder och sprids vidare ut till nätpubliken.Detta pågår hela tiden, överallt och med bas i exakt alla mänskligasysselsättningar.

Rugnetta bemöter i filmen också de två mest självklaramotargumenten, det vill säga 1. Det är inte kulturen som skapar kultur, det ärmänniskor och 2. Hur är detta annorlunda än någon annan given punkt ihistorien? Kultur föder alltid mer kultur. Till svar säger han att människornasom bidrar till memerna i allt väsentligt beter sig som en automatiseradprocess, samt att det med internet går så exceptionellt mycket snabbare än detnågonsin gjort förut.

Personligen attraheras jag av idén. Men det känns som attden faller på det tråkigaste möjliga sättet: eftersom vi inte vet exakt hur ensingularitet omsatt i praktiken ser ut, vet vi inte om den uppstått ännu ellerens om vi redan kanske lever i den. Man kan ju till exempel argumentera för attevolutionen är den perfekta singulariteten. Och den, till skillnad från denkulturella singularitet som Rugnetta föreslår, går inte att stoppa genom attdra ut en nätverkskabel.

Den kulturella, självständiga aktiviteten på nätet har emellertidmycket riktigt ökat på sistone. Senaste olympiska spelen var en fascinerandeuppvisning i roliga nätspinoffs, när Newsweek vill prata om vilda muslimerbemöts det av hånflabbande hashtaggar, och på politiska konvent kan Mitt Romneyknappt tappa upp ett glas vatten förrän det skänkt liv åt en ny bildtrend.

Det gäller även det svenska nätet. En ny stjärna på vårnätkulturshimmel är Christian Geijers lakoniska seriefigur Vuxna Tomas. Ikorta fyrpanelsserier möter Thomas olika vardagssvårigheter och behandlar dempå timida sätt som får den mest excentriska person att sucka av igenkänning. På sin blogg på Nöjesguiden skämtar Tobias Boström vidare, ofta i statistikform, och på Flashback har de nyaupplagorna av de inte sällan extremt politiskt inkorrekta ”Kalle Anka tar syra och tänker på bajs”-serierna inte avtagit trots att det var nästan åtta årsedan idén introducerades.

Samtidigt, på Twitter, uppstår nationella ochinternationella internskämt hela tiden, med #whydopeoplehatesweden som detsenaste inhemska exemplet. Jag pratade i helgen med upphovsmannen till denhashtaggen, Jenny Maria Nilsson, och hon sade blygsamt att ”hade inte jagstartat hashtaggen så hade någon annan gjort det”.

Näthumor handlar nämligen inte längre om att vara roligast,utan att vara först. För om du hintar om att potentialen att skratta finnskommer någon annan snabbt plocka upp bollen och sannolikt putsa till den litepå vägen till nästa skämtare. Till slut har vi hundratals parallella spår avreferenshumor, som går bredvid varandra tills de, var och en för sig, får slutpå olja och dör. Då hoppar ett nytt skämt in och tar dess plats. Kontentan äratt vi förses med tusentals hyperfräscha kulturyttringar exakt hela tiden.

Vår humor och vilja att koppla till medmänniskor genomreferenser har definitivt flyttat över till nätet, och börjar känna sig riktigthemma där. Dessvärre innebär det nog inte att det fött en singularitet – bara någotsom om man kisar med ögonen kan se ut så. Men vad fan, det räcker gott och välför mig.