"På nätet blev vi barn som inte kunde förvalta ansvaret"
KRÖNIKA. Zeke Tastas fäller inga tårar när kommentarsfält i stora tidningar stängs.
Namn: Zeke Tastas
Ålder: 36
Född: Buenos Aires
Familj: Barnen Mio och Malou, syskonen Sandra, Aurora, Zumay, Zashay, Zaminy, Ziray, El Gordo Blanco och Quetzala.
Jobb: Zeke är reklamvärldens Zlatan, Madonna och Cher – han omnämns enbart med förnamn i branschpress. Zeke startade Scholz & Friends i Sverige, gjorde ett pitstop på Wiley & Partners, arbetade som kreativ chef på Naked och är nu kreativ chef på The Pistöl Agency.
Mest framträdande egenskap: Har ett trasigt socialt gränssnitt.
Vill ha: "What's coming to me chico, the world and everything in it"
Motto: When in doubt, dance
Blogg: thepistolagency.tumblr.com
Vi är som ett gäng småbarn, om man ger oss lite frihet så skippar vi ansvaret och går rakt på att se hur jävla illa vi kan bete oss. Och nu börjar mammor och pappor över hela världen strypa vår frihet, en efter en begränsar eller stänger de helt vår möjlighet att kommentera artiklar.
För att vi helt enkelt inte kunde förvalta ansvaret.
Vi gick från pushade nyheter, vinklade och slutna, till att genom teknikens under nu skapa en möjlighet att bjuda in läsarens perspektiv och kommentar. Fantastiskt. Verkligen. Tänk hur mycket djup, nyans och nya vinklar det kan tillföra. Tänk på alla de originella tankar och alla de dolda talanger som tidigare gömde sig i det outtalade. Tänk vad den öppna kommentarsfunktionen hade kunnat göra för den redaktionella miljön.
Hade kunna göra.
Nu blir det inte så. För att vi valde att förbruka det förtroendekapitalet på rekordtid och reduceras till en hop skrikande apor som vräker ur sig könsord och hat. För att nivån så snabbt blev så låg att intelligenta människor vägrade delta och därmed lämnade fri lejd åt två kategorier människor:
1) Bittra och intellektuellt utmanade idioter som vräker ur sig sin tourettes vid varje givet tillfälle.
2) Sverigedemokrater.
Och det är en generell idioti som har lyckats infektera all världens press med det sämsta människan har att uppbåda. På DN, Expressen, SvD, här på Nyheter24, i min branschpress och löpa-amok-style på Flashback. För på Flashback finns det ingen som helst självsanerande princip och hur mycket jag än vill försvara yttrandefriheten och en demokratisk dialog så kan jag inte med hjärtat backa det som ”den fria dialogen” har blivit. En intellektuell och emotionell kloakbrunn. Jag snubblade över Parisa Amiris tråd på Flashback och blev genuint ledsen av att se kommentarerna. Hon var framgångsrik för att hon till exempel var ”en inkvoterad blatte”.
På vilket sätt tillför detta perspektiv eller djup eller nyans till debatten?
Så jag tänker heja på när makten tar tillbaka sin makt och lämnar oss tomhänta och förpassade till dialogens bakvatten, på Flashback och annorstädes. Där vi kan kasta skit på andra och varandra, på en plats där bara människor med lika fult inre vill vistas med oss.
Inte en tår kommer jag att fälla. För, kära vänner, vi hade helt enkelt ingenting att säga.
Men det i sig borde vara värt en tår.
