Bengt Kvist: "USA:s kanonbåtsdiplomati"

Det måste finnas ett grundläggande fel i amerikansk utrikespolitik. Väl medvetna om att de har mest makt i världen och inom alla områden; ekonomi, miltärt och, hur motbjudande det än ter sig, även kulturellt har denna fantastistiska nation fastnat i sin egen självgodhet.

USA spänner över sådan bredd inom alla områden att det egentligen inte går att generalisera och hävda att just det här är typiskt amerikanskt men jag hävdar ändock att inlevelse i andra förhållanden än de egna är deras sämsta gren.

Det följer av den otålighet och krav på raska åtgärder som präglar både politik och affärsverksamhet. Beklagligtvis(?) är övriga världen inte lika snabb. Eller onyanserat flåshurtig.

Nu är en ny allvarlig utrikespolitisk konflikt under uppsegling – Irans anrikning av uran. IAEA påstår, reservationslöst, att Iran både kan och verkligen anrikar uran till de nivåer som krävs för att producera kärnvapen. Vilket är mångfalt större än den anrikningsgrad som erfordras för att producera kärnbränsle för energiproduktion.

(Vilket man kan ha synpunkter på i sig men är en helt annan problematik och i grunden välkommet som ett av många nödvändiga steg på väg att minska överproduktion av växthusgaser.)

USA reagerar på denna uppseglande konflikt på sitt vanliga vis: Kanonbåtar!

I en modern tid är dessa kanonbåtar hangarfartyg och för en vecka sedan passerade det första, av aviserade två, fartyget Hormozsundet på väg in i Persiska viken.

Standarövning, säger USA och Iran visade det goda omdömet att minska, möjligen tom avsluta, den militärmanöver som man dragit igång.

USA:s, och i någon mån Irans, problem kan det tyckas men det påverkar i högsta grad även Europa. Vi riskerar att få avsevärt höjda oljepriser och det eländiga Grekland i all sin klantighet knuffas ytterligare ett par steg mot avgrunden. Av någon anledning råkar just Grekland ha utomordentliga avtal om olja med just Iran.

Sedan kan man aldrig bortse från adrenalinstinna knektars bristande omdöme och vad de i sin stridsiver kan få igång. Medan de knuffar kartsymboler hit och dit på betryggande avstånd till den verkliga värld vi andra vistas i. En värld som är så mycket mer komplex än kryss och flaggor på digitala kartor.

Nu mullrar EU lite stillsamt mot det gamla perserdömet men har slagit upp dörrarna på vid gavel för förhandlingar. Det mullret är mer att se som den ständiga kombinationen av piska och morot för samtidigt pekar man ut den ständige provokatören i området. Och anvisar  en väg ur problemet: Förhandlingar och ömsesidiga eftergifter.

För att få igång den processen måste man dock ta bladet från munnen och tydligt namnge den i grunden skyldige, Israel. Den nationen har under mer än ett halvsekel provocerat sina arabiska och persiska grannar; hotat, saboterat och angripit miltärt. Alltid i den trygga vetskapen att storebror USA inte kan acceptera att denna vanartiga lill-brorsa blir tagen i örat och smiskad i rumpan utan alltid kan smita bakom storebror och därifrån ge fingret.

Börja med att tvinga Israel skrota sina kärnvapen och skapa en reciprocitet i avväpningen beträffande kärnstridsmedel. Fortsätt med att kräva att Israel utrymmer bosättningarna på palestinsk mark.

Men då krävs att USA ger regeringen Netanyahu klart besked om att de passerat gränsen för politisk anständighet och att man inte längre accepterar att man sätter världsfreden på spel.

USA har föredömligt agerat, och långt före EU, mot hemlighållandet av ursprunget till de strategiska mineraler som elektroniksektorn baseras på. Mineraler som bryts i Kongo-Kinshasa finansierar konflikter i mellersta Afrika vilket USA är medvetna om och därför kräver uppgift om ursprungsland för import. Motsvarande press på Israel om att förhandla med Palestina om fred kan Netanyahu inte stå emot.

Där, Carl Bildt, är en huvuduppgift för EU.