För ett par veckor sen reste jag upp till Vilhelmina för att gå på bröllop. Precis innan bröllopet dog en släktings mamma. Hon var 84 år och hade ramlat. Ett av hennes barn, Inez Abrahamzon, skriver på sin blogg hur utgången kanske hade kunnat vara lite annorlunda ifall mamman inte bott i inlandet.

Efter bröllopet tänkte jag att jag skulle hälsa på min egen mor. Hon lever ju trots allt fortfarande, men när jag kom till hennes lägenhet fick den mig att undra om det verkligen är det hon gör. Jag möttes av en varm och unken lukt av askkopp och jäst. Golvet var matt av aska, hundhår och ingrodd smuts och i köket var det ingenting som var rent.

Kylskåpet var en katastrof av mögel och överallt låg prylar i högar. Tvätten har hon för det mesta skött i badkaret säger hon. Om hon nu tvättar, jag är tveksam. Jag vet inte hur det är med hennes personliga hygien heller men den kändes inte helt okej och kläderna var trasiga.

Mamma insjuknade i demens sommaren 2009. Hon var så illa däran att hon inte kunde ta sig ur sängen. Min syster och hennes kille fick bryta upp ett fönster och krypa in den vägen. På Lycksele sjukhus irrade hon omkring i jakt efter en bebis eftersom hon fått för sig att hon var nyförlöst. Hon glömde personer, händelser, blandade ihop tidpunkter och hade inte den blekaste om vart hon bodde. Hon smugglade även och drack handsprit från sjukhusrummen så fort hon fick tillfälle. För ja, hon var och är alltså alkoholist.

Jag reste från Kungälv till Vilhelmina så snabbt jag kunde. Jag hadei många år varit inställd på att det skulle gå illa, men jag var inte beredd på omfattningen av kaoset som jag möttes av; hon hade inte öppnat post på ungefär ett år och hon tycktes, ironiskt och tragiskt nog, ha köpt lotter från IOGT-NTO för alla sina pengar.

Hon placerades på Vilhelmina sjukstuga i brist på annat, och eftersom personalen vare sig hade rätt eller skyldighet att stoppa henne från att gå ut, spenderades dagarna med att leta efter en mamma som hela tiden gick vilse och inte visste var hon hörde hemma.

Redan här var det tydligt att vården inte heller visste var de skulle stoppa in henne. För att få vård som alkoholist måste man VILJA ha vård sa de, och det är ett krav som var och är omöjligt för henne att uppnå, då hon i och med demensen har väldigt svårt att bestämma sig för något beständigt. Det tog därför inte lång tid förrän hon fick hon flytta hem igen. Själv.

Sedan dess har det skett så många incidenter att jag knappt reagerar längre. Mamma har gått vilse, gått miltals i minusgrader, överdoserat medicin, hon har stulit, snattat, ljugit, förskingrat, hon har blivit hittad liggandes utomhus och en gång slog hon sönder en ruta på ett hus där hon trodde att hon bodde. 

Flera gånger har hon belägrat sitt ex hem, och när han har ringt polisen om hjälp har han fått ett spydigt ”vi är ingen taxi”. En gång föll hon och bröt armen, men när hon skulle opereras upptäckte de att hon druckit handsprit, så hon skickades hem igen och armen fick läka fel.

Hon är besvärlig. Hon protesterar ofta och högt, förstår inte att hon är sjuk, och hon skyller allt på alla andra. Jag vet inte om det är någon skillnad mellan henne och andra dementa, jag vet inte om hon är extra omöjlig. Hon är i alla fall väldigt bra på att verka frisk och klar i huvudet, så bra att hon har lurat allt från sköterskor till läkare och myndighetspersoner.

Och precis som Inez funderar jag på om det kanske hade varit annorlunda om min mamma bott någon annanstans än i Vilhelmina. Kanske lämnas inte alkoholdementa åt sitt egna öde i Simrishamn? Eller i Uppsala? I början tänkte jag att det inte borde vara någon skillnad på om man är 70 år och dement eller om man är 50, men det var naivt och länge sen nu. Ibland undrar jag varför vissa kommuner inte har återinfört ättestupa, då det borde gå helt i linje med det övriga omsorgstänket.

Men mest av allt försöker jag tänka på situationen så lite som jag kan. Jag är så trött på den. Den gör mig matt. Orkeslös. Den ger mig dödsångest. Och drömmen som jag trots allt har om att en dag flytta tillbaka till Norrland, att bo där och se mina barn leka i skogarna med sina kusiner, att se dem träffa sin mormor och lära känna de goda sidor hon fortfarande har kvar, känns inte bara omöjlig. Den känns korkad.