Samtidigt som Australiens premiärminister förbättrar sina opinionssiffror genom att stå upp för feminismen, vill Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) hålla politiken långt ifrån jämställdhetsfrågan. Är det verkligen så klokt när Kristdemokraterna ligger strax under riksdagsspärren? 2012-10-24 08:58

När Australiens premiärminister Julia Gillard i förra veckan höll sitt brandtal mot sexism och kvinnoförakt förstod hon nog inte vilket uppsving i opinionssiffrorna för partiet det skulle leda till. Uppsvinget visar hur viktigt det är att politiken står upp för jämställdheten.

Ungefär samtidigt som Gillards tal, upptäckte jag KDU:s jämställdhetspolitiska manifest från i år där de menar att fokus måste ligga på att ge människor möjlighet att göra fria val i livet. På så sätt slipper man exempelvis räkna antalet kvinnor i styrelserummen – för de har ju valt att inte sitta där. Enligt dem finns det inte heller strukturella problem som gör att kvinnor inte når chefspositioner, utan män har enklare att göra karriär då de i högre grad är tävlingsinriktade och riskbenägna. Löneskillnaderna på arbetsmarknaden förklaras genom att kvinnor och män faktiskt gör olika yrkesval i sina liv.

Tänk så enkelt jämställdheten kan lösas! Hoppar man över att problematisera varför samhället ser ut som det gör, blir det ju enklare att formulera lösningarna. Så slipper sådana som jag tänka på alla de strukturer som vi ser vart vi än vänder oss. Men riktigt så fungerar inte verkligheten.

Kvinnor har sämre betalt även om de har samma typ av jobb, exempelvis har projektledare i kommunikationsbranschen en löneskillnad på cirka 8 000 kronor beroende av sitt kön. Där handlar det inte om yrkesval. Det handlar om organet mellan benen. Påståendet om att män alltid är mer riskbenägna än kvinnor, stämmer inte heller helt. Studier visar nämligen att kvinnor som lyckas ta sig in i styrelserummen, faktiskt är mer riskbenägna än sina manliga kollegor.

KDU vill att politiken avstår från jämställdhetsfrågorna. Jag delar inte deras bild av verkligheten, men som feminist sprider jag ju också (enligt KDU) en felaktig verklighetsbild av könsskillnaderna. Jag anser att Sveriges beslutsfattare har ett ansvar för att människor når sin fulla potential. Dessutom verkar det ju dumt att hålla sig ifrån frågorna. För om det är några som verkligen är i behov ett rejält uppsving i opinionssiffrorna, är det väl ändå Kristdemokraterna?