Några av de mest effektiva och farliga sätten att svälta ner sig har blivit vardagstips i "dietbloggar". Samtidigt tycker folk att det är hälsosamt. 2012-11-01 15:01

Jag har arbetat med ideal- och ätstörninsfrågor i över nio år nu. Inte konstant, till och från. Ibland intensivt under en längre period och ibland med längre pauser. Jag kan inte riktigt arbeta med det hela tiden, då jag själv hade kraftiga ätstörningar i sju år, och därför lider av en mer eller mindre ständigt återfallsrisk. Ibland har jag fått avbryta viktiga projekt med ästörningar väldigt abrubt, tyvärr, just på grund av respekt för min egen hälsa och hur viktigt det är att jag inte faller tillbaks i någon form av ätstörning.

Jag ser mig själv som frisk i dag. Visst finns det fortfarande en återfallsrisk, men jag hanterar det bra. Jag kan bli dålig på att äta ibland, oftast börjar det med att jag glömmer att äta under 24 timmar för att jag aldrig egentligen varit särskilt bra på matrutiner. Sedan kanske jag bara inte har lust dagen därefter, och den tredje dagen så flippar skallen och jag vill inte äta längre. Men jag gör det, även när återfallen kommer, för jag påminner mig om hur ont det gör, hur hemskt det är att bli beroende av adrenalinet som kommer sig av svälten, hur förbannat korkad man blir av svält, hur inlärningsförmågan kvaddas och även vad man måste göra för att hålla humöret uppe. För att inte hur skev ens uppfattning blir inför sig själv och andra, inför kroppar och kost, vad man ser som lyckat och misslyckat och hur man dömer sig själv och andra, vilket kanske är den sak som skrämmer mig mest. För man tappar helt verklighetsinsikt, och det, det är läskigt. Det är förbannat läskigt, och också den sak som gör det otroligt svårt att bli frisk från svält.

Under de år jag arbetat med ideal- och ätstörningsfrågor så kan jag knappast påstå att det blivit bättre i samhället vad gället detta. Tvärtom, det blir fortfarande sämre. Något som oroat mig mycket de senaste åren är hur skev unga kvinnors bild blivit kring vad som är normalt att äta och inte. Den skeva verklighetsuppfattningen som skrämmer mig något enormt har blivit så utbredd att till och med jag har svårt att tro det när jag ser det.

När jag följer ungdomsforum, vilket jag gör i stor utsträckning för att jag tycker det är viktigt, så skräms jag av hur många unga tjejer det är idag som öppet pratar om och accepterar och tycker att svältkost är helt normalt. När jag fick ätstörningar, när jag var yngre, då fanns bara det här på Proana sidor, inte ute i bloggkommentarer, blogginlägg, ungdomsforum och så vidare. De här siterna brukar dessutom bli nedstängda på grund av att de ansågs vara extremt farliga. Det här tyckte jag var förbaskat irriterande när jag var ung anorektiker och gärna ville ha mer tips om hur jag kunde svälta mig bäst utan att trilla ihop i en hög och inte kunna röra på mig, även om jag i efterhand är extremt glad över att de stängdes ner på löpande band. I dag ser man inte riktigt på det hela på det viset, vilket jag till viss del kan förstå men samtidigt tycker är dåligt och farligt.

Bland unga tjejer i dag är det väldigt vanligt att man kräks flera gånger i veckan efter att man ätit eller om man ska gå ut på krogen för att man ska se extra smal ut. Det anses bland många inte vara konstigt alls, utan snarare helt normalt och förståeligt. Att äta saker som barnmat blir mer och mer vanligt, även om det i stort fortfarande ses som något äckligt, men folk vet att det blir enklare att gå på toa om du äter nermald mat än fast föda, och att kunna gå på toa är en ständig kamp för folk som svälter sig och inte får i sig nog med fett för att tarmsystemet ska fungera som det bör. Jag är extremt ledsen över att några av de mest effektiva och farliga sätten att svälta ner sig, men fortfarande kunna gå runt och röra på sig, har blivit vardagstips i "dietbloggar" som folk bara tycker är hälsosamt.

Jag undrar om jag någonsin skulle ha kunnat bli frisk från min anorexi om det hade varit så när jag var ung. Jag är skeptisk till det, för de skeva tankegångarna och den bristande verklighetsuppfattningen vi anorektiker hade har blivit mer och mer norm bland helt vanliga tjejer, vilket också märks på deras viktkurva, som går ner och ner, år efter år och svälten blir ett större och större hälsoproblem. Du behöver inte besöka proanasidor i dag för att bli bombarderad av svälttips och bli triggad så det skriker om det – Det finns precis överallt.

När vi talar om ätstörningar och ideal så fokuserar vi oftast på smala modeller och modebranschen. Vi ska inte sluta tala om det, för det är absolut viktigt, men vi måste börja tala om alla kosttips som blivit norm bland unga tjejer. Hur proana blivit normaliserat och hur enkelt det är för ungdomar att utsättas för det här i dag. Det var svårare när jag var tonåring, för även om du ville bli skitsmal så var det inte så många som visste hur man blev det, och även om folk visste hur, så visste man om att det var farligt att göra det. Jag visste hur, men jag inbillade mig aldrig att det var normalt eller hälsosamt och ingen annan jag kände med anorexia trodde det heller. Vi var medvetna om att det var extrema åtgärder. Det är extremt oroande att unga tjejer i dag inte har den inställningen till en kosthållning som resulterar i att man skadar sin kropp och hjärna så extremt mycket som svält gör.

Tyvärr finns det många vuxna som inte tror att det här är särskilt viktigt. De avfärdar det som tonårsnojor, och att det ändå kommer gå över när de blir äldre. I de flesta är det så, men det innebär inte att det är ofarligt. Anorexi och andra ätstörningar är en högrisk för allvarliga följdsjukdomar senare i livet. Förstört tarmsystem, mag- och tarmcancer, reumatism, försvagade ben, då det inte är ovanligt att anorektiker har en lika svag benmassa som sextioåringar. Man förstör ögon, leder och hud för att inte nämna den skada man gör på sin lever och hjärna i många fall. En del anorektiker får dessutom hjärtproblem. Om du inte tror mig: Gå in på valfri privat försäkringskassa och se om man som individ som haft anorexi kan skaffa en privat sjukförsäkring. Det kommer inte gå så bra, för anorektiker är för dyra att försäkra. Vi är en högrisk, även om det kanske mest hade med våra tonårsnojor att göra. Det, det borde tala sitt tydliga språk för hur farligt och kostsamt detta är för vårat samhälle och hur dyrt det här kommer bli för oss om vi låter det fortsätta.