"Jag avskyr härliga killar"

I möten med den härliga killen ställer han sig gärna upp när han ska prata, även om alla andra sitter ned. Som om han var utvald att leda alla i rummet. Medan han står upp vevar han med armarna och pratar högt. För att ytterligare förklara för alla andra i rummet att det han säger är viktigt, tar han gärna en penna och illustrerar det han försöker att säga med en otydlig bild. Ibland lägger han till någon konstig liknelse som ingen riktigt fattar. Ändå nickar alla medan han pratar. 

När den härliga killen någon gång gör ett försök att lyfta kvinnor i sin omgivning, blir det ofta fel. Om han råkar hålla med något som en kvinna i rummet har sagt, tittar han förvånat på de andra och säger: 

”Men titta, hon kan ju! Hon är inte så dum den där". 

Det vanligaste är ändå att han ignorerar alla kvinnor och fokuserar på att lyfta männen i rummet.

Den härliga killen verkar inte besitta förmågan att hålla sig kort, därför pratar han gärna länge och utsvävande. Han tycker nog att det han säger är så oerhört viktigt och intressant att han vill försäkra sig om att vi dumma kvinnor verkligen har förstått. Därför pratar han i evigheter och drar sig inte för att säga sin åsikt, även om någon annan (oftast kvinna) redan har sagt den.

Hur den härliga killen blev som han blev fattar jag inte. Inte heller förstår jag alla i hans omgivning, kvinnor som män, som tycker att han är helt briljant och oemotståndlig. Ibland vill jag vara som honom. Men jag är ju för jämställdhet och det klingar inte så väl med den härliga killen. Istället vill jag aldrig mer bli lurad av den härliga killen, lära mig att genomskåda honom och ifrågasätta hans metoder. 

Det är inte så enkelt, men hellre det än att själv bli det värsta jag vet – en härlig kille.