Dags att se sig omkring - Sverige är långt från perfekt

Jag är tacksam för de artiklar och krönikor som kommit som svar på Janne Josefssons Uppdrag Granskning om barnfattigdom. Ett förvånansvärt platt program, utan djup, som återigen gör mig ledsen över hur omedvetna vi svenskar är om fattigdom, människors desperation och hur många människor lever idag.


Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Hanna Fridén

Hanna Fridén är föreläsare och frilansskribent. 

Följ henne på Twitter.

Jag har läst krönikor av människor som inte träffat sina vänner på år, för att de skäms för sina förstörda tänder, att de aldrig har råd att betala för sig själva, för att de har gamla slitna kläder och tillsynnes åldrats flera år under bara en kort period. Jag är tacksam för att de törs dela med sig av sin historia, för i Sverige är det väldigt, väldigt skamligt att hamna i den här situationen.

Vi i Sverige är väldigt stolta över våra sociala skydd. Inte sällan talar vi om andra länder och grämer oss över deras system, deras girighet och brist på empati. Vi skryter om hur bra vi är och inbillar oss att ingenting kan gå fel. Vi förväntar oss att vi är säkrade om vi blir sjuka eller hamnar i fattigdom på grund av andra skäl.

Det är lustigt för mig, som har vänner jag talar dagligen med från hela världen, att se vilka stolta nationalister vi Svenskar faktiskt är och hur övertygade vi är om vår fantastiska solidaritet som tydligen alltid finns där för att hålla vår hand. En övertygelse som är otroligt felaktig. En övertygelse som våra politiker tydligen lyckats extremt väl med att få oss att tro på. 

Vi kan skratta åt amerikaner och deras nationalism och tro på hur perfekt USA är, trots att vi - i min erfarenhet - lider betydligt mer av egenkärlek än vad de gör.

Det är inte konstigt att det är så skamligt att vara fattig i Sverige. Med tanke på hur övertygade människor är så drar svenskar inte sällan slutsatsen att man som individ måste ha gjort så extrema saker att man nästan får skylla sig själv om man hamnar i en desperat situation.

Det här är något jag ser ofta. Nu talar jag inte bara om ungdomar som inte har livserfarenhet ännu, jag talar om människor i alla åldrar inom alla möjliga olika branscher. Jag vet inte hur många gånger jag talat med kollegor som jag anser bör vara medvetna om detta, berättat om närståendes erfaranheter om fattigdom och hur det faktiskt sett ut, och de har rynkat på ögonbrynen och inte ens kunnat tro att detta sker i Sverige. 

De är så övertygade att socialen och vår sjukförsäkring alltid kommer att vara nog, och att det enda som kan slänga en person utanför systemet är om personen valt det själv eller helt enkelt inte brytt sig.

Så länge Sverige inte kan medge att vi har luckor och att vi inte är perfekta så kommer det vara otroligt skamligt och svårt för människor som drabbas av fattigdom att söka och få hjälp. 

Vi måste lägga vår stolthet på hyllan, inse att vi också har brister och sluta glo oss blinda på andra länder - peka finger och skratta åt hur dumma de är jämfört med vårt fantastiskt solidariska system. Visst är det bättre i Sverige än i många andra länder, men det är långt från perfekt och det finns många länder som presterar bättre i många områden där vi svenskar tror att vi är bäst. 

Det finns många undersökningar och granskningar av organisationer världen över som berättar en annan sanning om Sverige än den vi själva är övertygade om. Vi kanske borde lära oss att ta till oss utomståendes perspektiv. Speciellt då vi alltid själva är så kvicka att driva med andra länder.

/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!