När läget blir skarpt ses nätet som trams
Städer, vardagsliv - och krig. Allt återkommer i de olika världar man kan snubbla på i sin resa genom nätet. Varför ser då inte samhället nätet som den seriösa och intellektuella yta det faktiskt är, frågar sig Jack Werner.
I ett spel som är känt för att ha användare som ständigtlägger fler och fler timmar på större och större byggen, där vart och ett ärotroligare och vansinnigare än det förra, är det svårt att överraska. Men dethundratal Minecraft-fans som lagt fyra månader på att i spelet återskapa heladen synliga värld som bok- och teveserien Game of Thrones består av, de lyckas.Och herregud, som de lyckas.
Om du har läst böckerna känner du igen dig i Westeroscraft, som det kallas. Likaså om du sett HBO:s teveserieversion, vars tredje säsongdrar igång i mars. Den stora skillnaden är egentligen tomheten – vanligtvis ärservern på vilken världen ligger befolkad av enbart en handfull byggare, de avupphovsmännen som är lediga från jobb eller familj och således mödosamt kanlägga block på block i det evighetsarbete som slutligen börjar löna sig. Du kanpromenera genom gator och torg, kika in i autentiskt inredda hus och besökatronande slottshallar, helt utan att stöta på en annan levande själ. Eller,tja, pixel, i det här fallet.
I en tråd på Reddit förklarar en av personerna bakom projektet att de samarbetar mycket ibyggandet: ”Man kan ansöka om att bygga en stad, ett slott eller en by, ochsedan blir man godkänd av en moderator”. Sammanlagt rördet sig om 3 000 byggnader, och världen är enligt en uppskattning ungefär 70%färdigbyggd. Det är emellertid redan en makalös vy som möter besökaren.Visionen, planeringen, samarbetet, genomförandet, allt hänför och sätter en nyribba för skrytbyggen i det svenskproducerade succéspelet Minecraft.
Samtidigt, på en helt annan del av internet: Krig. I sci-fi-rollspelet EVE Online har ett missriktat tryck på ett tangentbord utlöst en gigantisk sammandrabbning vars politiska konsekvenser sannolikt ännu är alldeles förstora för att kunna överblicka. I ett mail förklarar spelaren Alec Lindsey förmig att allt började med en mindre konflikt om en månbas i planetsystemetAsakai, men eskalerade kraftigt då en allians av misstag skickade dit ett skeppav slaget Titan, det dyraste modellen i hela spelet – och därmed mest åtråvärdaatt fälla.
”Snart flög allianser över hela EVEs universum ditt varenda stridsbereddfarkost de hade. Alliansen CFC reagerade genom att skicka dit fler Titaner,vilket i sin tur ledde till att andra allianser och koalitioner tog dit fler avsina egna. Efter ungefär två timmars upprustning och krig rörde sig omkring 2800 spelare i det lokala systemet i vilket striden utspelade sig. Skepp av allastorlekar och former hittade dit, och så vitt jag vet slog man där och dårekord i störst skepp-mot-skepp-sammandrabbning i EVE Onlines historia”,berättar han.
Det här är två aktuella exempel på en trend som pågåttlänge: förskjutningen av nätet som en del av världen, till världen som en delav nätet. Varje spel har sina hjältar, sin mytologi och sin historieskrivning,så också varje större hemsida. Kommentarsfält, forum, communitys, alla har denamn som aktas och respekteras eller tvärtom. Under en lång tid betydde dockdessa namn inte mycket för de som rörde sig utanför dessa världar, menWesteroscraft och slaget vid Asakai i EVE Online visar hur rubriker långsamtsprider sig från branschbloggar ut i mainströmmen när något anmärkningsvärthänder. Att nätet, precis som världen, består av ett oändligt antal socialasfärer som kan göra allt från att flyta samman till att aldrig ens komma ikontakt med varandra. Många lever ut bara här, i detta som måste betraktas – och accepteras!– som en giltig plats att fokusera sina liv.
Fast det är väl redan accepterat,tänker du avmätt och suckar över att dessa tjatiga nätskribenter inte harnågot nytt att komma med. Nja. I dagarna har Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsonför andra gången i sin bloggkarriär blivit tystad av de aktörer han valt att kritisera. Och detta genom en lagstiftning som specifikt utpekar nätet som enogiltig plats att bedriva kulturkritik på. Gulliga katter, sjuka historier ochroliga skämt går bra, men så fort det blir skarpt läge gäller uppenbarligeninte nätet som seriös yta längre. Säga vad man vill om Gunnarson och hansbilder, men den yttrandefrihetsvurm som så många arga skribenter på nätethyllar bör i konsekvensens namn naturligtvis även gälla honom. Och för att vi med gottsamvete ska kunna fortsätta konsumera rubriker och berättelser från de hörn avnätet vi själva inte bevistar är handlingsplanen helt klar: Lagen måste ändras.
