"Skär av kuken på Aristotoles"

Nyligen var jag på fest. Någonstans ute i en förort. Massavin, alla var glada. Jag hamnade i en diskussion. Hade inte träffat henneförut. Hon var arg på männen. De svämmade över hennes skolgång. SärskiltAristotoles. ”Jävla Aristotoles, skär av hans kuk”, kokade hon. Hon kände siginte representerad. Utelämnad. ”Det är viktigt att känna till honom”, sa jag.”Allt annat vore separatisktiskt”. Och då brast det för henne, hundratalstimmar begravd i skolboken hade redan applicerat tillräckligt mycket tryck påtålamodet för att jag skulle få belasta det än mer, och hon skrek att det varmännens dominans av samtliga samhälleliga och vetenskapliga områden underårhundranden som var separatism, att avsiktligt hålla kvinnorna utanför. Jagtystnade.

En stund senare ursäktade hon sig för att ha brusat upp, ochsade att hon ju ”knullar med män men bara blir så irriterad på att de äröverallt”. Efter att haft möjligheten att gå igenom vår diskussion i huvudetkänner jag mig nu lite säkrare på vad jag tycker. Och jag håller till stor delmed kvinnan på festen. Den grund på vilken samhället och vetenskapen vilar ärtill allra största del lagd av män, från lagstiftning till psykologi. Även omjag är tveksam till att för den skull blunda för dess helhet, och därmed gåmiste om kunskapen om vårt förflutna, måste samtiden kunna erbjuda en merjämställd och representativ berättelse. Ingen ska känna att de läser sin historiautan att kunna se sig själv i den.

Ändå är det så för halva befolkningen, så fort de sätter påsin dator. Många av nätets mötesplatser lider av en uttalad ”det finns ingatjejer här”-mentalitet, där mannen är norm och allt annat är avvikelser som vriderfokus från vad det än är som diskuteras. Detta är ganska lätt att leda i bevis,om än anekdotiska sådana. På Urban Dictionary har definitionen för smeknamnet”bro” röstats fram av över 7 000 personer, ställt mot motsvarigheten ”sis”blygsamma tvåhundra röster. På 4chans stora /b/-forum är den informella mensträngt upprätthållna regeln att tjejer, om de dyker upp, först ska visabrösten innan deras ärende kan börja diskuteras. Och så fortsätter det. Vissatolkar detta som ett könsneutralt nät, där det inte är viktigt vem man ärförrän man påtalar det. De ser kvinnor som är öppna med sin könstillhörighetsom uppmärksamhetskrävande och gnälliga.

Det är en sorts ”don’t ask, don’t tell”-princip omsatt iverkliga livet. Och precis som den inte fungerar i det militära fungerar deninte i det civila. En plats där man ska dela erfarenheter blir, när den utgårfrån att användargruppen är homogen, enögd och falsk. Hur ska en tonårsttjejsom gillar internet fråga om pojkvännens humör är normalt, om hon först måste visabrösten för att få gehör? Om hon då väljer att vara hemlig med sitt kön, hurska hon kunna prata om de erfarenheter det kommer med? Och hur ska den dialogenkunna fortsätta om en kvinna, så fort det kommer fram att hon är just det,anklagas för surfa efter uppmärksamhet?

Här kan man faktiskt, som kvinnan jag träffade på festen,prata om separatism. Den finns och uppehålls av tusentals och åter tusentalsarga unga män som av något skäl inte står ut med tanken att kvinnor deltar påderas villkor eller ens gör sig hörda. Den är föråldrad men vägrar ge med sig.Och, eftersom den är förhärskande på de närmast subkulturella platser därnätets informella regler utformas, är få av debattens vassaste tungor där ochser vad som händer. Det är en otidsenlig och skandalös kvinnosyn som får pågåutan mothugg. Kanske är lösningen att invadera dessa platser med utgångspunktenatt alla är kvinnor och utsätta mansnormen för samma medicin. Kanske är det attstarta nya platser där utgångspunkten är en annan. Men mer sannolikt är det attjobba för breda attitydförändringar överallt, och inte bara på nätet. För om manligseparatism är att uppehålla falska idéer om kvinnor utan deras medverkan, ochdet råkar omsättas på nätet, är det nog gentemot dem i vardagen man måstejobba.

Annars kommer kvinnan på festen fortsätta tvingas vara arg på de honligger med.