Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
13 957
reaktioner idag

Senast

"Framtiden ser mörk ut för oss med Aspergers"

Nyheter24:s krönikör Hanna Fridén om att Aspergers syndrom bakas in under Autismspektrum i nya DSM 5.

I maj i år kommer nya DSM 5, DSM ges ut av Amerikanska Psykiatriförbundet och är manual som används världen över för att definiera psykiska sjukdomar samt utvecklingsrelaterade störningar. Det är bland annat från DSM som vi får defintioner av vad diagnoser som Aspergers eller ADHD är. DSM 5 har en väldigt stor förändring från tidigare manualer, en förändring som jag personligen blir extremt nedslagen av.

Det som framförallt berör mig vad gäller DSM 5 är hur Aspergers syndrom omdefinieras, eller snarare, helt enkelt tas bort som egen definition och i stället mer tydligt bakas in som en underdiagnos inom Autismspektrum.

Det här är något som de egna utredarna inom DSM 5 har konstaterat kommer innebära negativa förändringar för individer diagnostiserade med Aspergers syndrom. Att Aspergers är en väldigt olik diagnos, och en betydligt mer högfungerande sådan, än de flesta andra diagnoser inom Autismspektrum är känt. Det är också känt att det redan i dag är svårt för högfungerande människor med Aspergers syndrom i samhället att accepteras, mycket på grund av felaktiga fördomar om hur diagnosen ser ut. Det är konstaterat att detta förmodligen kommer att bli än mer problematiskt för individer diagnoserade med Aspergers efter att man tar bort den specifika benämningen och i stället bara gör det till en underkategori, då det givetvis kommer att bli än mer komplicerat för människor som inte är insatta i området att veta skillnaden på något som i princip kommer se ut som autism 1, 2 eller 3.

Men frågan är då såklart, finns det skäl till att göra såhär? Finns det medicinska skäl, finns det psykiatriska skäl? Jag skulle vilja påstå att så inte är fallet. Läkare, neurologer, som arbetar med just autism har inte konstaterat några fysiska likheter mellan människor med exempelvis autism och människor med Aspergers. Det finns tydliga skillnader. Vad gäller människor med Aspergers syndrom så kan man inte konstatera några fysiska olikheter jämfört med individer utan en diagnos. Vad Aspergers är, är egentligen relativt okänt, och diagnosen ställer man med en serie tester samt samtalsterapi. Du kan inte röntga en hjärna och se att någon har Aspergers, du kan inte tillföra några specifika hormoner och se hur kroppen tar upp det för att konstatera Aspergers. Det är en väldigt stor skillnad från individer med autism, där 70% av individerna är drabbade av en utvecklingsstörning.

Jag har själv Aspergers syndrom. Det här märktes väldigt tydligt när jag var yngre, men som de flesta med min diagnos, så är det ingenting som märks idag tills dess att man lär känna mig bättre. Träffar man mig på krogen eller på ett café så är jag en pratglad, energifylld människa som hemskt gärna träffar nytt folk och har kul. Jag är inte tillbakadragen eller blyg, jag är inte klumpig eller socialfobisk. Något som de flesta tar för givet om folk med Aspergers.

Det man märker med mig är förmodligen mitt större behov av ensamhet och lugn. Jag måste ta pauser från socialt umgänge där jag isolerar mig helt, mer än vad de flesta behöver. Jag är förmodligen lite mer rakt på sak än vad andra är, jag tolkar inte människor så mycket och jag kommunicerar inte vagt med dolda undermeningar. Jag är väldigt rak på sak och säger det jag tycker, vilket somliga ibland inte kan förstå sig på, och till och med kan se som aggressivt om man diskuterar något, då jag inte lindar in saker. Jag personligen finner mitt sätt mer praktiskt, men det gör inte alla. Det som är mest lätt att notera hos mig dock är förmodligen hur hårt jag in för det jag intresseras av. Jag kan lätt tappa precis allt annat och hårdfokusera utan att varken sova eller äta under längre perioder.

De här sakerna är absolut avvikande, även om jag vet att även människor utan diagnoser kan känna igen sig delvis. För i grund och botten så är vi alla människor, och våra likheter kommer alltid vara större än våra olikheter. Men oavsett vad man tycker om de här sakerna, så gör det mig inte till en person med en utvecklingsstörning. Jag är inte sjuk heller. Jag är fullkomligt högfungerande så länge jag kan anpassa mitt liv efter mina behov, vilket jag har gjort och arbetat med väldigt mycket.

Men i och med DSM 5 så kommer min diagnos bakas ihop mycker mer tajt med människor som har mycket större behov av hjälp, människor som fungerar helt olika såväl neurologiskt som i ett psykiskt perspektiv. Det här är inte bra för varken dem eller för mig. Vad det kan innebära, är att de med större behov av hjälp jämförs med folk som mig, och därför inte får det stöd de behöver från såväl vård som omgivning. Vad det också innebär är att högfungerande individer som jag, jämförs med individer som haft oturen att drabbas av en utvecklingsstörning, vilket innebär att mina möjligheter i mitt liv kommer att begränsas.

DSM 5 kommer att släppas i maj. Exakt datum har inte blivit släppt ännu, men jag räds det här väldigt mycket och vad det kommer innebära för de människor det kommer beröra. Jag har ofta ställt mig frågan varför de väljer att göra detta trots att deras egna utredare konstaterat samma problematik som jag gör. Samma problematik som många läkare utanför utredningarna konstaterat, samma problematik som många med diagnoser inom Autismspektrum har framfört. Jag har alltid önskat att det en dag kommer att bli lättare att säga att man har Aspergers utan att folk tror att man är empatistörd eller feldiagnostiserad. Det är också något jag alltid trott kan vara möjligt att åstadkomma. Men med det kommande släppet av DSM 5 så ser framtiden mycket, mycket mörk ut om vi i Sverige tar till oss den i vår vård av människor i den här situationen.

KOMMENTARER

Innan du kommenterar: läs våra regler