Därför väljer jag att inte fira kvinnodagen

I dag är det internationella kvinnodagen. Sverige firar. Nyheter24 firar. Men inte jag. Varför?

I en intervju med 60 Minutes förklarar Morgan Freeman varför han hatar det som i USA kallas "Black History Month". Månaden då man ska uppmärksamma historiska namn och händelser som gjort skillnad för den svarta rasen.

"Du anser att Black History Month är.....?"
"Patetisk"
"Men varför?"
"Har ni en "White History Month? var är er månad?"
"Men hur ska man då bekämpa rasism?"
"Genom att sluta prata om det"

Genusdebatten har som bekant aldrig varit en hetare potatis. Det är bra att så många är engagerade, men det folk verkar missa är att ju mer det blåser upp - desto större blir klyftan mellan könen. Istället för att släcka elden häller vi bensin på den.
Ena dagen "prisas" Nour El Refais hår under armarna i Melodifestivalen, andra dagen publiceras en krönika i Aftonbladet om att mens "ska vara någonting vackert" och att "Tjejer borde spara sin första menstrosa och rama in den".

Vad i helvete?!

Hela tiden ska det markeras att vi är annorlunda och det görs på groteska sätt.

Är det här er syn på att vara jämställda?

Självfallet är det bra att kvinnor hyllas och lyfts, det tycker jag med. Jag är glad att vi kommit dit vi är i dag. Men precis som med Morgan Freemans syn på "Black History Month" kan man tolka Internationella kvinnodagen på olika sätt. Jag tror att vi kvinnor tar oss framåt genom att ta för oss, kicka ass på våra jobb, inte ursäkta oss eller låta det faktum att vi en gång i tiden brändes på bål prägla hur vi lever i dag. 

Framförallt tror jag på att slopa dagen som ska påminna alla om vilka förtrycka varelser vi är. En klapp på huvudet. Som att riva upp sårskorpan ni "kämpar för att läka" resterande 364 dagar om året. 

Jag vill inte ha en dag. Jag vill ha ett år. Men njut av tårtan ni.