"Hur käpprätt åt helvete allt kan gå"
Nyheter24:s Ellen Grefberg om rättegången i Lund mot den 26-åring som sköt sin egen pappa. Och varför många borde kunna relatera till en av de mest tragiska rättegångarna i Sverige på länge.
Dödsskjutningen ägde rum i 26-åringens studentbostad i Lund på julafton 2013. Under rättegången har sonen själv försökt redogöra för vad som hände då han sköt ihjäl sin 57-årige pappa. Han säger att han inte minns allt, men att han ska ha bråkat med sin pappa om geväret.
Mamman uppger att det var en olyckshändelse.
Enligt Rättsmedicinalverket misstänker man att 26-åringen lider av en allvarlig psykisk störning. Han misstänks även för att ha försökt misshandlat och ofredat kollegor på Lunds universitet där han var doktorand året innan han sköt ihjäl sin pappa.
Ellen Grefberg är reporter på Nyheter24.
Följ henne på Twitter här: @EllenGrefberg
"Jag vet inte varför, det var inte meningen i alla fall. Jag minns pappa på knä på golvet.”
Orden kommer från 26-åringen i Lund, som svarar på åklagarens frågor om vad som hände på julafton då han sköt sin egen pappa till döds.
Rättegången som pågår är inte särskilt svår att relatera till för alla som har en dysfunktionell familj eller lever med psykisk ohälsa i sin närhet. Känslan av att saker snabbt kan eskalera, trots att alla gör sitt bästa, är påtaglig.
För de allra flesta familjer går det förstås bra, men den här gången har det gått käpprätt åt helskotta. Pappan dog där och då. Men man är ändå en familj. Så nu sitter mamma och son i rätten och plockar upp spillrorna av sina liv. Rädda det som räddas kan.
Mamman har redan vittnat om att det var en olycka som skedde. Det är inte speciellt svårt att känna för kvinnan som vill skydda sin son, trots att han bragt hennes man om livet. Man älskar det svagaste lammet mest, och nu mer än någonsin kommer de att behöva varandra.
Faktum är att hela situationen är så genomtragisk att det är svårt att hålla tillbaka tårarna. När jag läser om fallet inser jag att det lika väl hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.
Om sonen inte hade haft ett gevär hemma. Om föräldrarna kunde ha ätit sin julmat och struntat i att sonen hellre ville isolera sig. Om de inte kört 20 mil för att besöka honom. Om Sveriges psykvård fungerat annorlunda. Om sonen hade tagit sin medicin som han skulle. Om han hittat sin telefon lite tidigare.
"Jag blir rädd och tänker ringa polisen men hittade inte telefonen, men så slutar det (rycka i dörren. reds anm) så jag sätter mig i badrummet igen, av någon anledning tar jag med mig geväret".
Om sonen inte hade öppnat dörren för föräldrarna, om han hade kommit ihåg koden till vapenskåpet när han tänkte ställa in vapnet. Om pappan bara gått ut med soporna som hans fru bad honom om, istället för att då försöka ta geväret från sonen. Om sonen inte hade kämpat emot.
Advokat Leif Silbersky: "Blev du förvånad över att skottet brann av?"
26-åringen: "Ja verkligen."
Hur käpprätt åt helvete allt kan gå, från den ena sekunden till den nästa.
