Alla skrattar åt en riktigt bra ping-pong-show

Publiken tjuter av skratt och klappar hårt i händerna. Framföross, på en scen inramad av skränig popmusik ingen spelat på decennium sitter enasiatisk kvinna på en bardisk och särar på benen. Hon försöker pluta medläpparna samtidigt som hon mimar till ljuddunket. Hon har mycket att hålla kollpå. Mimiken, blicken, karlarna och det viktigaste – pingisbollarna som skjutsut ur underlivet på henne.

Det är ping-pong-show men vi befinner oss inte på en billig clubnågonstans i Phuket. Vi är på Södermalm i Stockholm. Klockan är inte eftermidnatt, den är 17.00 en söndag. Vi är inte ett mindre sällskap kåtasexturister. Vi är medelsvenssons uppklädda efter tycke och smak i försök attkombinera några av årets första sommardagar med vinterfläbbiga kroppar. Och viär över tusen personer i publiken.

Det vi ser är en scen ur musikalen "Priscilla – Queen of thedesert" med artister och skådespelare som Pernilla Wahlgren, Björn Kjellman ochMikael Tornving. Det är sista föreställningen av den musikal som gått sedanhösten 2013. I dag är det 18 maj.

Musikalen bygger på filmen ”Priscilla, öknens drottning” från 1994. En roadmovieom tre dragshowartister i en buss med titeln som namn. Den regnbågsfärgadeföreställningen utmanar normer, spelar på stereotyper och staplar discohits påvarandra. Det är bra underhållning. Det är peruker, glitter och makalösakostymer.

Jag läserrecensionerna från i september. Musikalen hyllas i Dagens Nyheter, QX, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet med flera. Men ingenstans riktas kritik mot ping-pong-scenen.Den nämns i QX: ”och Caroline Sehm ärgalet rätt i rollen som ping-pong-frun Cynthia”. Det är allt.

Ping-pong-frunkommer, läser jag, från Filippinerna. I showen är hon fru till den äktakarlakarlen Mikael Tornving som spelar mekaniker med dold förkärlek tilldragshow. Han är inte särskilt snäll mot sin fru, trots att hon struttaromkring i underkläder och förkläde hemma får hon inte ägna sig åt sin favoritsysselsättning: att uppträda på den lokalapuben och skjuta pingisbollar ur underlivet. Ping-pong-frun blir jättearg närhon inte får det. Sådär klassiskt filmiskt asiatiskt arg – hon skriker med gällröst, hoppar och sliter sitt hår och är alldeles galen. Till slut kör hon sinshow ändå. 

Och alla ipubliken skrattar jättehögt. För man får skratta åt asiater. Både i musikaleroch i verkligheten.

Vi fårskratta åt ”importerade fruar”, åt ”fotograferande japaner”, åt grupper medlikadana frisyrer, åt grabbgängets ”roliga” kväll i Phuket. Det är såaccepterat att ingen ens reagerar.

Den enda kritikjag kan hitta är från 1994 och skrivet av Melba Marginson på Centre for Filipino Concerns: ”Cynthiaporträtteras som en gold-digger, en prostituerad, en ping-pong-aktris, manisk,högljudd och vulgär”. Hon skriver att filmen ”dödar filippinska kvinnorsvärdighet”. Hon får medhåll från en redaktör på ett australiensiskt magasin.Men det är allt. 

Sedan dess har filmen blivit musikal. Ping-pong-scenenär kvar och har framförts på mängder av stora scener runt om i världen. Anledningen till att Cynthia överhuvudtaget är med gissar jag är för att förstärka en annan stereotyp – Tornvings roll som karlakarl. Men till skillnad från showens alla andra stereotyper, som till sist får förklara sig och vinna publikens hjärtan, får Cynthia bara fortsätta vara galen ping-pong-fru utan talan.

Varför är detingen som reagerar? Varför fortsätter vi att skratta?

Jag läste enkrönika av journalisten Patrik Lundberg – ”Alla asiater håller ändå bara käften” – om att det är vedertaget att skoja om asiater, om frisyrer, unga thailändskafruar, etcetera. Så accepterat att man kan tala om, citat: ”adopterade, asiatiska tjejers obehag inför att gå på stan tillsammans med sinavita pappor”.

På vägen ut frånmusikalen hamnar jag i samma toalettkö som en flicka, yngre än tolv år, medasiatiskt ursprung. Jag undrar hur hon känner? Den enda artisten på scen medsamma ursprung som hon hade som uppgift att skjuta pingisbollar frånunderlivet.

Jag undrar om flickanockså skrattade.