"Ingen vill se överklassen dansa"

Det finns inget mer obekvämt än att se överklassen dansa. Sedan förra veckan har jag försökt se hela klippet från Alliansens kick-off, utan att behöva avbryta och rusa in i badrummet och skölja mig med kallt vatten. För det är inte bara otakten. Det är inte bara det sekteristiska. Det är även att folket där symboliserar överklassen, folk som har fått det goda i livet. Och man vill aldrig se överklassen dansa. Egentligen inte må bra överhuvudtaget.   
   
Alliansens anhängare samlas i ett rum. Partier för folk som ändå någonstans tänker att alla har väl samma förutsättningar i livet. Om inte, starta ett företag, ”allt du behöver är en bra idé.”
Introducera en publikuppvärmare från helvetet. Någon som studsat upp ur sängen den morgonen. En kille man skulle kunna kasta all världens droger mot och han skulle säga, ”nej tack, det är bra. För mig räcker livet!” För att man inte ska missa honom har han brandgul tröja på sig, en sådan man sätter på små barn för att de inte ska försvinna i skogen. Sätter man trehundra brandgula tröjor i ett rum samtidigt kan det framkalla epilepsi, eller bara väldigt obehaglig stämning.
Publikuppvärmaren gastar: ”Var inte blyga, var inte stela!” Åh nej, tänker alla i rummet. Att vara stela är lite vår grej. Vet du ens vilka partier du står inför?
   
Om det fuldansas framför någon rappare på en demonstration i Kärrtorp, då är det ändå som det ska vara, det ska dansas fult. För arbetarna och medelklassen har bara det där, dansen, det primära. Men överklassen, de har ju fullt upp med annat. När de dessutom dansar är de som att de pissar på alla andra, de må vara förmögna och framgångsrika, men inte fanemej ska de verka må bra också. Någonstans måste vi dra gränsen.   
Det finns inga historier som drar mer förtjusning på en middag, än de om en Östermalmsfamilj där kvinnan har fallit in i alkoholism för att mannen har tagit (ännu) ett snedsteg. Då nickar alla inkännande kring bordet, samtidigt som man försöker hålla tillbaka glädjen man känner i bröstet. Någon hasplar ur sig: ”ja, pengar är ju inte allt.”
 
På kick-offen klappar till och med Anders Borg händerna. Beatrice Ask släpper loss. Alla släpper loss. Utom Maria Abrahamsson, kvinnan som bara log en gång 1997 (av misstag!), som istället bara rycker lite lätt i sin ena läpp. Kanske reflekterar hon över texten i refrängen, I’m gonna live forever. Nja, fram till den 14 september snarare. Sen är nog dansen över för den här gången.