"Mamma och jag väntade i nästan ett helt år utan ett enda livstecken från pappa"

Bilden ovan föreställer min mamma och mig. Vi ska precis ta en buss från Sarajevo till Kroatien. Där ska vi vänta på pappa utan livstecken i nästan ett år. Sarajevo kommer att vara utan el, vatten och mat i fyra år och pappa kommer inte kunna kontakta oss. Han kommer att försöka. 

Varje kväll kommer han sätta sitt hopp till en amatörradio som försöker hjälpa folk att få fram sina meddelanden. "Till Selma och Irena i Mala Duba, jag lever". Varje kväll. Vi kommer aldrig att få hans meddelanden. En kvinna som flytt från Bosnien till Österrike kommer att höra honom. Hon kommer att på ett vykort skriva: "Jag vet inte om det här kommer rätt. Men det finns en man i Sarajevo som varje kväll hälsar till Selma och Irena att han lever". Vykortet kommer hon att adressera till en liten by i Kroatien. 

Och mot alla odds i världen kommer det att komma fram. Det enda livstecknet. Min mamma kommer att försöka hitta kvinnan som skickade vykortet upprepade gånger och tacka. Men hon kommer inte lyckas och vi kommer aldrig veta vem hon var. 

Efter ett år kommer pappa att komma. Nedför stentrappan. Jag kommer att vara ett år gammal och känna igen honom fast vi nästan aldrig setts, eftersom mamma har satt upp en bild av honom vid min spjälsäng. Jag ska säga god natt till den varje kväll och lära mig att säga "pappa".

Sen kommer vi åka till Sverige. Jag ska skrika hela vägen dit och ha kolik. Och när bussen åker ska min farfar springa efter och skrika "glöm aldrig din farfar" och min mamma och pappa ska lämna allt i hopp om att rädda en liten bebis liv. 

Och det kommer att gå bra. För vi ska komma till Sverige. Ett land som tar emot oss med öppna armar och ger oss det vi behövde för att komma på fötter igen. Men det kommer inte vara lätt och det kommer inte bli som man har tänkt sig. Men man kommer leva och en dag kommer en till bebis födas och de två bebisarna att växa upp och kallas "blattar" men det kommer gå ändå.

I dag är jag 22 år gammal och min högsta önskan att alla som behöver komma till Sverige ska få det och att de ska värdesättas och tas om hand om som alla andra. Om Sverigedemokraterna hade funnits då hade inget av det där varit möjligt. 

Att hjälpa "där" är inget alternativ när "där" är lika med döden om man lämnar sin iskalla lägenhet för att köpa bakpulver som man blandar ut med vatten och väntar på att det ska svälla och inge en mättnadskänsla. De måste komma hit. Bli omhändertagna och få möjlighet att bygga upp sina liv igen. Det svåraste en människa kan tvingas göra. 

Om Sverigedemokraterna får som de vill nu sviker vi alla. Rösta för ALLA människor i dag, snälla.