"Jimmie Åkesson – segraren"
skriver om valresultatet och varför SD är en osynlig fiende.
Om man ska slåss mot något, underlättar det om man vet vad det är man ska besegra. Men det står rätt klart att ingen i etablissemanget vet hur man ska tackla Sverigedemokraterna just nu.
Alla var i går överens om att valresultatet var förkastligt. Alla var överens om att de här väljarna, de 13 procenten hade röstat fel. Och det är det försmädliga med demokrati, man kan hamna i ett land fullt med folk som tycker fel. Och hur får man dem då att tycka rätt, utan att verka elitistisk. Det är nästan en självmotsägelse.
I gårdagens valsändningar fick alla som intervjuades frågan om SD:s framgångar. Men man slåss mot en fiende som man inte vet hur den ser ut. Eller varför den ser ut som den gör. Det framgick klart igår. Oförståendet. De öppna munnarna. Orden som kom men som var tomma på pragmatiska idéer. Det var representanter för de övriga sju riksdagspartierna, journalister, kolumnister, komiker.
Alla försökte analysera hur det kunde gå som det gick. Teorierna flödade. Vänsterpartisten Ali Esbati pekade på Fredrik Reinfeldts tal där han bad oss: ”öppna våra hjärtan”. Kunde det ha spelat in?
Den borgerliga opinionsbildaren Alice Teodorescu nämnde något om att våga ta debatten, men då var programledaren direkt där och undrade: ”Vad menar du? Menar du att vi HAR problem med integrationen.” Och så tystnade hon, för man vill inte gärna vara den som löper SD:s ärenden i onödan.
Jag tror inte att någon av mina vänner tillhör de 780 000 som röstade på Sverigedemokraterna. Jag tror inte heller att Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt har vänner i den gruppen. För mig är det så klart inget problem, men det är det för människorna som ska försöka omvända deras väljare. Vet man inte vad man slåss mot kommer bara klyschorna: ”Vi måste bekämpa rasismen!” ”Stå upp!” ”Ta kampen!” Absolut, men vi måste också in med något nytt.
Såg ni Jimmie när han dök upp i SVT-studion? Den här gången såg han mer hemma ut än för fyra år sedan. Nöjd, stod han där med ett litet lyckligt smajl. Som ett barn som glömts i en godisbutik efter stängning. Segraren.
Nu har resterande partier fyra nya år att komma på en annan strategi för att slippa stå som förlorare igen. För den här funkade uppenbarligen inte.
