Facebook försöker vara min kompis och det gör mig galen

Jag vaknar på morgonen och öppnar Facebook på min telefon. Jag möts av en notifikation om att Paul, en kille jag träffade en gång på en fest i gymnasiet fyller år.

Facebook tycker inte det räcker med den lilla rutan där det står att det är Pauls födelsedag. Jag måste tydligen påminnas.

Varför jag skulle vilja gratulera en kille jag hetsdrack jägershots med för sex år sedan, la till på Facebook, och sedan aldrig tänkte på igen – förtäljer inte historien.

Jag tar bort Paul från min vänlista.

Senare samma dag får det sociala nätverket för sig att jag vill dela den här bilden:

Det är tydligen fem år sedan den togs. Jag skulle hellre lägga mig i en jacuzzi med frätande syra. Jag skulle hellre tvinga mig själv att lyssna på bara Lasse Stefanz resten av livet.

Facebook försöker vara min vän, och det håller på att göra mig galen. Hen (jag antar att det är rätt pronomen) lyckas vara både mostern som alltid ska påminna om pinsamma saker jag gjorde som liten – och klassåterträffen från helvetet.

Innan jag går och lägger mig kollar jag Facebook en sista gång. Plötsligt ser jag att en gammal vän skrivit till mig. Det är en person jag inte träffat på mycket länge, men som en gång i tiden stod mig mycket nära. I alla fall mycket närmre än Paul någonsin gjorde.

Jag vet inte varför han kontaktar mig just nu. Men ett leende sprider sig på mina läppar.

Samtidigt som jag svarar min gamla vän inser jag att det kanske finns viktigare saker än att sura för att en robot försöker vara min kompis.