Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
7317
reaktioner idag

Jag brukade håna alla sportnördar – sen kom Pokémon Go

OS 2016 rör mig inte i ryggen. Antalet Magikarps jag har kvar till min Gyarados däremot (knappt 100), där snackar vi spänning.

Amanda Leander på Nyheter24 vill fånga alla, åt både henne och hennes barn. Även om det är lite fusk.

Gymkungen Mr Mime.

På väg hem från jobbet i går hörde jag ett stort lyckovrål från en lägenhet. Min första tanke var "åh, undrar vilken Pokémon dom fångade?"

Det visade sig vara någon slags viktig OS-grej på TV.

Såhär i efterhand gläds jag självklart lika mycket som er andra över tjejernas fotbollsprestation.

Min ena katt heter trots allt Asllani efter landslagsstjärnan Kosovare Asllani, men namnvalet är framför allt en feministisk hyllning.

För det här med sportsing and stuff, jag har alltid trott att jag är helt immun mot det. Mitt intresse är inte ens på molekylstor nivå.

Samtidigt har det varit lite av en sorg, att inte kunna dela den där känslan av adrenalinet som pumpar. Ilskan, spänningen, glädjen. Alla dessa sportrelaterade känslor har gått mig helt förbi i snart 34 års tid.

Men nu, hörni. Jag förstår er.
Jag är en av er nu.

"Jag ska bara ta en liten kvällspromenad efter jobbet" blir numera lätt till ett "jag kom visst hem 03 på natten för det var ett ägg som behövde kläckas och dessutom såg jag en riktigt rare Pokémon på trackern som hela tiden smet undan..."

Jag drömmer om hela parker fyllda med lures och svär över obegripligt svårfångade jävla Pidgeots som rymmer ur varenda ultraball. På jobbet skryter jag stolt om min senaste lyckade evolve eller får spontan tjuthaka över hur vacker Ninetales är.

Det bästa med Pokémon Go är att spelet blir vad du själv gör det till.

Självklart vill jag vill fånga alla och bli den bästa tränaren. Lika självklart som att det alltid kommer finnas snubbar som bara är intresserade av hur välfyllt Pokédex du har.



Såna snubbar som predikar om vilka Pokémon som slåss mest effektivt mot de andra eller som blir vansinniga varje gång jag säger "Juholt, råttan och sparven" (here's looking at you, kära bordskollega Karl-Anders Lindahl)

Det skiter väl jag i. Jag vill bara ha kul, på mitt sätt.

Men framförallt är jag ute efter kicken. Särskilt den som uppstår när jag slår hål på folks fördomar om hur en snart medelålders sporthatande morsa borde bete sig.

Mitt barn presenterar mig för sina klasskompisar som en slags superhjälte nu, som Hon Som Kan Allt Om Pokémon Go (klar överdrift).

Medan hen är i skolan dubbelfångar jag Pokémon på båda våra mobiler samtidigt, som den multitaskande experten jag numera är.

Samtidigt är jag kanske inte helt stolt över att barnet under sommaren har lärt sig säga "jävla pissröv" med stor förtjusning, som konsekvens av att ha bevittnat mitt dåliga tävlingssinne.

Det roligaste jag vet just nu är att battla ner gymmet i mitt förortscentrum helt själv, utan att kidsen som bevakar gymmet ser mig. Alla undrar vad som händer, medan jag lurar bakom någon reklampelare och gnider händerna likt Grinchen.

Sen – precis när jag har tömt hela gymmet på alla deras skrytiga Gyarados och Snorlaxar i CP2500-klassen –så kastar jag in min hatälskade äckliga Mr Mime på CP20. Och njuter av reaktionerna.

Ni kan få ha minnet av er VM-sommar 1994. Jag har min Pokémonsommar 2016, för alltid i mitt hjärta.

Ibland måste jag faktiskt få ta en paus från allt elände i världen och bara njuta av fritiden tillsammans med mitt barn och våra älskade Hitmonchan, Eevee och Jigglypuff.


Vill du också fånga alla?

Mer:

Simon, 23, tar Pokémon Go till en helt ny nivå – lanserar Lure and chill