Skådespelaren: 40 är mycket bättre än 25, så det så

Tidigare i dag: Jag sitter på flyget mot Stockholm. Snett framför mig sitter en man och talar med flygvärdinnan. Hon har ett soligt leende som hon riktar mot honom, inte direkt flörtigt utan mer vänligt och inbjudande. Han smickras av leendet från den betydligt yngre kvinnan. Hans kroppsspråk avslöjar honom.

– Bor du i Stockholm eller? försöker han.

– Jo, alltså man flyger ju hela tiden så jag är inte hemma så mycket.

– Jaha? Han nickar intresserat medan han drar handen genom håret, lite för medvetet.

– Ja, det är ju lite jobbigt men man passar på medan man är ung, sen orkar man kanske inte.

– Nja, jag reser ju ganska mycket jag med och jag orkar en hel del. Han känner sig viktig och sträcker på sig i stolen.

– Jaha? Hur gammal är du?

Nu blir det lite intressant. För han tar en paus. Den är inte lång men den innehåller en värld av information.

– 50.

– Oj!... alltså inte att det är så gammalt men… ja…

– Hur gammal är du?

– 23.

…

– Alltså jag har precis fyllt… 50. Han gör det värre och inser det för sent.

– Jag ska bara…

Hon försvinner nerför stolsraderna. Jag ser hur han skäms. Över sin ålder. Sin höga ålder.

Jag tänker på det här utbytet. Hans skam när han sa 50. Hur kan det komma sig att vi värderar ungdom över ålderdom. Jag kan förstå att det kanske är trevligare att vara 25 än 92. Man har kroppen kvar, hjärnan är skarp, man upptäcker fortfarande världen.

Men jag menar att vi i väst har en osund ungdomsdyrkan. Det är den som gör att vi slösar lönen på hårfärg för att ta bort det gråa och hudkrämer från labb i Schweiz. Forever young är målet. Vi försöker springa tillbaka klockan på gymmens löpband och byter ut vår jämngamla partner mot en yngre modell för att dennes ungdomlighet kanske kan smitta av sig på oss.

Jag är inte bättre själv. Jag är 40 och spenderar många timmar på löpbandet. Men vad är det vi håller på med? Varför skulle 40 vara sämre än 25? Det finns inget jag inte är bättre på nu än när jag var 25. Inget! 25-åriga jag hade väl teoretiskt sett kunnat bli proffsidrottare (om begåvningen funnits), något som 40-åringen verkligen inte borde sträva efter. Men där slutar det.

Jag kan oändligt mycket mer nu än då. Har läst fler böcker. Är en bättre skådespelare, partner, älskare, gitarrist, vuxen, broder, medmänniska, älskare (det tåldes upprepas) Jag är roligare (uppenbarligen). Jag äter bättre, tänker mer på miljön, tjänar bättre och betalar mer skatt.

Uppskattar naturen mer, lyssnar på bättre musik, ser bättre filmer, för bättre samtal. Har mer tålamod, färre men bättre vänner. Lagar godare mat. Är mer generös, bråkar mindra och skrattar mer, är mindre stressad och hungrigare än någonsin på livet och allt det har att erbjuda.

Jag är en bättre människa helt enkelt. Och detsamma gäller alla jag känner och de allra flesta jag träffat eller läst om. Så varför o varför knäfaller vi vid ungdomens altare?

Andra kulturer värdesätter sina äldre. De respekterar erfarenheten. Kunskapen. Vi gömmer våra. Man känner sig som pappa på stan om man går ut efter 35. Man ska skämmas om man måste söka jobb efter 40.

När vi väl blir gråa göms vi undan på hem med andra spöken från det förgångna där vi får sitta av våra sista år under konstanta nedskärningar och besparingar. Sen dör vi.

Nu kanske det är så att jag just fyllt 40 och försöker rättfärdiga min egen åldrande existens ”40 är mycket bättre än 25, så det så!!” Det må vara hänt. Jag kan inte analysera de psykologiska mekanismer som driver mig att skriva det här. Jag vet bara att jag triggades av en 50 årig mans skam på ett plan. Jag ska gå och lägga mig nu.

Klockan är 21 och farbror är trött. Natti natti.