Jag vet ärligt talat inte vem jag skulle vara utan min ångest
"Trots det är jag tvungen att bli kompis med min ångest. För annars skulle det aldrig fungera. Likt ett spindelnät skulle det ta över hela mitt jag – och hela mitt beteende."
Simon Lundberg är 25 år gammal och reporter på Nyheter24.
Han är uppväxt i Dalarna och är barnsligt förtjust i listor.
Du kan följa honom på Twitter: @popslampan
Sömnlösa nätter. Tankarna som fumlar runt i huvudet. Varför gjorde jag så där i Göteborg när jag var fem år? Varför gjorda jag inte så den där gången i skolan? Hur ska jag göra i morgon på jobbet? Hur ska jag lösa min boendesituation?
Varför sa jag det där förra veckan på festen?
Ångesten kryper fram som ett monster som långsamt gör sig synlig. Jag vet aldrig när. Egentligen vet jag inte ens varför. Genom åren har det påverkat mig olika – och det är aldrig samma sak.
Trots det är jag tvungen att bli kompis med min ångest. För annars skulle det aldrig fungera. Likt ett spindelnät skulle det ta över hela mitt jag – och hela mitt beteende.
Att bli bästa vän med sin ångest är ett Stockholmssyndrom.
Till slut så trivs man lite för väl. Man har gått över till andra sidan. Men genom att lära känna min ångest så har jag ändå lyckats få en självdistans till den. Jag skämtar ofta om den, även om den är långt ifrån rolig när man väl är där. Sömnlös.
Min mamma har alltid varit orolig. Kanske har jag fått det från henne. Kanske har det bara blivit så.
Poängen här är att för mig så har jag verkligen fått kämpa för att stifta bekantskap med min ångest. Jag lär känna den för att på något sätt hitta lösningar.
Det fungerar inte för alla.
Men för mig så har ångesten istället för att ta över hela mig blivit en del av mig. Som jag bär med mig. Och nu vet jag inte hur jag skulle klara mig utan den. Antagligen för resten av mitt liv.
