Alla tjatar om att din kropp duger som den är – så länge den inte ser ut så här
Nyheter24:s reporter Amanda Leander upplever att en väsentlig detalj fattas när vi peppar folk till att känna att de duger som de är.
De senaste årens kroppaktivism i sociala medier har gjort underverk för många, även för mig.
Jag njuter av alla bilder på kroppar som påminner om min. Stora härliga kroppar i alla möjliga former, som vägrar be om ursäkt för att de tar plats.
Grymma personer som säger "jag vet att jag kanske är ohälsosam men jag är helt jävla fantastisk och älskvärd precis som jag är".
Men i alla krystade reklamkampanjer som försöker framhäva mångfald, så är det ändå likt förbannat något som saknas.
Celluliter. Skavanker. Ojämnheter.
Jag har jobbat som fotograf i närmare 15 år, men aldrig stött på någon som sagt "ge fan i att retuschera bort mina vackra skrattgropar i låren!"
I feministiska debatter hyllas alla kroppar och uppmuntras att ta plats. Men alla vi som har celluliter som lajvar Grand Canyon på heltid, vi står fortfarande och gömmer oss i vassen.
Vi syns inte. Och ytterst få av oss vågar ta plats.
För celluliter är fortfarande det allra sista kroppstabut att göra revolt emot. Det är tydligen så mycket tabu att det inte ens pratas om alls, mer än när det skapar skamfyllda rubriker på skvallertidningarnas framsidor.
Trots att så många av oss har celluliter, i princip de allra flesta. Tjocka som smala, unga som gamla. Det är liksom ingen big deal. Det bara är.
Kära gäris och ickebinäris, kan vi snälla gemensamt peppa varandra att ta klivet ut i ljuset med våra mäktiga awesome thunder thighs?
Ju fler normer och barriärer vi bryter mot tillsammans, desto friare blir vi.
Bildkälla: Faksimil SOLO
Bild från 2010, då jag var med i ett kroppspositivt reportage i tidningen SOLO. De ville lyfta fram olika slags magar på helt oretuscherade bilder. Jag hade ganska nyss fött barn, men brydde mig inte ett dugg om min mage.
Däremot grät jag inne i provhytten innan fotograferingen, över mina celluliter. Något som jag fick höra att jag "kunde dölja" med mina händer på bilden. Vilket jag gjorde.
Därmed bekräftades mina komplex ännu mer. Jag var genuint glad och stolt över mig själv när bilden togs, men den lämnar en bitter eftersmak nu ett antal år av ätstörningar senare.
Amanda Leander är reporter på Nyheter24. Här kan du läsa ett urval av hennes tidigare krönikor:
● Jag är 33 år och har nog haft alla ätstörningar som en kan ha
● Jag bestämde mig för att inte ha sex på ett år – det här lärde jag mig
