Låt inte bränningen av kåtan ha varit förgäves
Sebastian Lundgren: "Att beslutsfattare stirrar sig blinda på bokstäver och siffror istället för att värdera affektionsvärde, kulturell integritet och historia är ett rejält problem."
Skandal, orättvisa och kunskapsbrist. Det är vad bränningen av Anitas kåta kommer att stå för i mina ögon. Samtidigt så blir jag osäker på om jag ska vara tacksam för bränningen eller inte.
I Stenträsket, Storuman så brände kronofogden igår ned en kåta som har funnits och tagits hand om i Anita Gimvalls familj i över 120 år. När Länsstyrelsen i Västerbotten fick reda på att Anita var en renlös same och minsann hade egendom på statens mark så var de tvungna att agera. Du läste rätt, STATENS mark.
Att någon har mage att påstå det här gör mig mörkrädd. Har vi redan glömt bort och fullständigt skitit i den förföljelse och förtryck som ursprungsbefolkningen i det här landet upplevt? Allt från tvångskristning, beskattning, skallmätning och bränning av egendom. Och listan kan göras ack så mycket längre. Frågan är nu om tanken är att fortsätta addera saker till den listan?
Så nu, efter en sju år lång rättstvist har Länsstyrelsen fått sin vilja igenom. Med yxor och eld förstörde ni tillsammans med kronofogden en del av ett folkslags kultur. Med yxor och eld förstörde ni en del av Sverige.
Att beslutsfattare stirrar sig blinda på bokstäver och siffror framställda av revisorer, ekonomer och tyckare istället för att värdera affektionsvärde, kulturell integritet och historia är ett rejält problem. Hur långt är ni villiga att gå för att slutligen, av ren princip, försöka bevisa att ni har rätt?
Det är en fråga om respekt, empati och mänsklighet. Saker som fler och fler verkar ha tappat bort genom åren.
Våra historieböcker skrivs med en penna vars text inte går att att sudda bort. Däremot är det vi som bestämmer vad pennan ska skriva. Låt oss skriva ny historia, en historia som värnar om människors rättigheter, kulturella arv och respekt.
Jag skrev i början av texten att jag inte visste om jag skulle vara tacksam över bränningen eller inte. Det står jag fast vid, jag vet inte helt enkelt. Med bränningen så lägger vi till en rad i vår bok av skam men i och med den så kanske vi tänder en gnista av förändring hos människor.
Så likt John Carlos och Mimi Märaks modiga nävar i skyn, låt bränningen av kåtan bli en början på en ny rörelse, en förbättring. En rättvisans tid.
Sebastian Lundgren,
Debattredaktör Nyheter24
