Vad gör killarna? Bryr de sig?
Jag blev ledsen, arg och berörd av #textmewhenyougethome. Sen slog det mig att den inte spelar någon roll. Ingen kille bryr sig om en hashtag. Och ingen kille verkar vara beredd att göra något åt att jag är rädd varje gång jag går hem själv.
Jag är rädd, mina kompisar är rädda, alla kvinnor är rädda. Jag tror inte det finns någon som inte känner igen sig i berättelserna under #textmewhenyougethome.
Hashtagen som uppstod efter att Sarah Everard försvunnit på vägen hem från en kompis, och sedan hittades mördad i ett skogsparti i engelska Kent.
Den handlar om rädslan för att gå hem ensam på kvällen. När det roliga förbyts till obehag, och det är dags att langa fram knepen man samlat på sig för att våga vara ute på kvällen, leva ett fritt liv och kunna åka hem själv.
"nu är jag hemma puss"
Jag tar fram nyckeln så jag kan använda den som vapen. Jag stänger av musiken i lurarna så jag kan höra om någon går efter mig. Jag kollar mig över axeln gång på gång.
När jag ser en man komma gående korsar jag gatan till trottoaren på andra sidan. Fast inte om det är en kille med hund. Då tänker jag att det är lugnt, för vad skulle han göra med hunden medan han våldtar mig.
På vägen hem till min förra lägenhet behövde jag passera ett skogsparti. Då sprang jag alltid. Nu bor jag på söder och behöver aldrig gå förbi en park om jag inte vill. Det finns alltid bättre, säkrare omvägar.
När jag kommer hem messar jag mina kompisar jag varit ute med: "nu är jag hemma puss". Hittills har jag alltid fått svar.
Vad gör killarna?
Så vad kommer hända efter #textmewhenyougethome ? Troligen ingenting. Jag tror inte det finns en enda kille som i timmar scrollat och läst vad som delats på Instagram.
Bryr de sig? Kanske pyttelite i en sekund.
Vad de gör åt saken? Ingenting hittills.
Jag är i alla fall fortfarande rädd varje gång jag går hem i mörkret.
Vill du dela din historia? Skicka den till tips@nyheter24.se
