3 vidriga insikter jag gjort om mig själv på lägenhetsvisningar
"Något utomkroppsligt händer i mig när en lägenhet jag drömt om (om så bara för någon dag) går till någon annan", skriver Nyheter24:s Mathilda Lundqvist.
Jag är på jakt efter ny bostad och har därmed klivit in i den berömda Hemnet-bubblan.
Den innefattar svårförstådda banksamtal, nervositet, massor av scrollande och det överskattade fenomenet "visningssöndagar".
Och apropå det sistnämnda så har jag kommit till en del insikter om mig själv – av det otrevliga slaget.
Med hopp om igenkänning:
1. Jag försöker "The gamea" mäklaren
Jag har aldrig läst "The game" och vågar nog påstå att jag föraktar människor som har det.
Men det hindrar inte mig från att ta på min bästa kränklimang-hatt inför lägenhetsvisningar.
"Vi är oroliga över att den här bostaden blir lite väl mörk...", har jag högljutt (och präktigt) hört mig själv säga till en mäklare på en visning – samtidigt som jag scannande såg mig omkring efter de andra intressenternas reaktion.
Jag var egentligen väldigt intresserad av den här lägenheten, och inte alls särskilt orolig för ett eventuellt mörker. Men jag kunde liksom inte låta bli.
2. Jag tar väldigt drastiska beslut
Det här är intressant och kan gå åt två helt olika håll.
Å ena sidan kan jag kliva in i ett sovrum och tänka "jajamänsan, nu har jag letat klart" för att fönstret ingav en så bra 'känsla'. För den känslan är jag där och då beredd att buda flera hundratusen över marknadspris.
Å andra sidan kan hela lägenheten åka ner i den mentala sopen för att de nuvarande ägarna inte valt att tvätta sina lakan innan visningen. (Obs! Här står jag dock på mig. Inget gör mig så osugen på att spendera pengar som lukten av främmande människors hud och hårbotten.)
3. Jag sörjer som att någon dött
Jag skulle beskriva mig själv som en rätt sansad person. Men något utomkroppsligt händer i mig när en lägenhet jag drömt om (om så bara för någon dag) går till någon annan.
Jag vill klä mig i sorgslöja, äta glass direkt ur paketet (så där som i film) och lyssna på nedstämd musik.
"Ingen ville ha den där lägenheten lika mycket som jag" loopas i mitt huvud, samtidigt som jag argt söker upp de lyckliga köparna på Facebook.
Och veckan därpå är fokuset inställt på en annan bostad – och jag är igång med samma sorgeprocess på nytt.
Min slutsats är att det finns all anledning att hålla tummarna för att mitt bostadsletande inte blir en utdragen process. För mitt, min plånboks och mäklarnas bästa.
