"För första gången känner jag att Stockholm är min stad"

Jag är uppväxt på landet. På bondgård. Det är så långt ifrån Stockholms neon och gathörn man kan komma. Inte så konstigt att man har svårt att känna sig hemma, eller hur?

Smålänning, kronobergare, svensk, europé, världsmedborgare. Jag har kallat mig mycket här i livet. Men aldrig stockholmare.

Trots fyra år i i huvudstaden har jag aldrig känt att detta är min stad. Att jag hör hemma här. Förrän nu. Förrän idag.

Stockholm. Just där solen börjar om. Du är en jävla plats. Du är långt ifrån perfekt. Men du är mitt hem och jag älskar dig. Och när jag ser hur folk stöttar varandra, hjälper till och fortsätter sina liv blir det så starkt allting.

När jag ser hur körsbärsträden blommar i Kungsträdgården som om ingenting hänt, när jag ser människor fylla uteserveringarna och caféerna. Då blir jag stolt över vår stad.

Jag vet att många känner som jag, att Stockholm kan vara en svår stad att komma in i och känna sig hemma i när man inte är född här. Men jag vet också att många för första gången känner att man är en del av den här staden. Den är vi nu.

För första gången känner jag kärlek och tillhörighet.

Och vi ska klara av detta tillsammans. Ni som är födda här och vi som kommer utifrån. Oavsett om vi åkt tio eller tusen mil för att bo här. Vi är Stockholm.