Ornella älskar sitt land – men vill bara lämna det

Ornella Tabaku drömde om att följa i sin farmors fotspår och bli tandläkare. Nu drömmer hon bara om att lämna sitt land.

— Det är omöjligt att leva här med en lön på 300 euro. På vissa jobb är ingångslönen 250, säger hon till TT:s utsända i Tirana.

Hon avbryter sig för att utbyta några meningar på albanska med sin pappa, rabblar priser på keramikfat, handvirkade bonader och mössor i tovad ull. Ornella är 26 år och har ägnat de senaste sex åren åt att plugga till tandläkare – ändå tillbringar hon dagarna här, i föräldrarnas marknadsstånd intill Tiranatorget döpt efter den albanska krigshjälten Skanderbeg. Ingångslönen för en tandläkare ligger på 400 euro i månaden, men som nyutexaminerad skulle hon få börja som assistent med betydligt lägre lön.

I stället kränger hon hantverk, souvenirer och krimskrams till turister från tidig morgon till sen kväll. Tre euro för en kylskåpsmagnet i form av Albanien, fem för en tändare med dubbelörnen i svart relief. Så här i december är kunderna få. Hon väger en trave tovade hattar i händerna, pillar bort lite smuts från den vita ullen.

— Om jag hade möjlighet att åka imorgon så skulle jag det. Utan att blinka.

— Jag är 26 år och måste be min mamma om pengar om jag vill gå ut och äta eller göra någonting över huvud taget. Kan du tänka dig? Jag skäms.

Vill åka på laglig väg

Ornella bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Hyran för en etta eller tvåa i Tirana ligger på runt 400 euro, säger hon. Att få tillvaron att gå ihop är i stort sett omöjligt.

Liksom tusentals andra unga albaner planerar hon att åka till Storbritannien. Hennes tre bröder – en av dem har hon inte träffat på tio år – och flera andra släktingar är där, bland annat en kusin som 20 år gammal har både bil och kreditkort. Själv har Ornella varken eller.

Den yngste av bröderna Tabaku gömde sig i ett frakttåg för att ta sig över kanalen. Men när Ornella åker blir det med alla papper på plats, säger hon, till skillnad från brodern och de många landsmän som tar sig illegalt över Engelska kanalen. Att betala dryga pengar till en smugglare och sätta sig i en gummibåt på ett nattsvart hav finns inte på kartan, säger hon.

— Många åker utan papper, men det är så... dystert. Och farligt. Hur kan man leva utan dokument? Man kan inte få sjukvård, inte gå till tandläkaren... Att leva någonstans utan papper är samma sak som att inte leva alls.

"Korruptionen finns överallt"

Ornella älskar sitt land. Hon pratar om vädret, naturen, maten, om den grönskande jordbruksmarken i hembyn Pojan. Med pengar kan man leva ett fantastiskt liv i Albanien, säger hon. Problemet är att majoriteten av landets cirka 2,8 miljoner invånare aldrig ser skymten av några rikedomar – samtidigt som nya skyskrapor poppar upp i Tirana varannan vecka och eliten festar med buntade eurosedlar på huvudstadens innekrogar.

Premiärminister Edi Rama har lovat att ta i med hårdhandskarna mot korruptionen, men anklagas samtidigt av landets största oppositionsparti DP för att leda en "kriminell organisation" med hänvisning till påstått dubiösa affärer med statliga miljardkontrakt.

— Gud älskade oss. Men vi behöver en regering som faktiskt jobbar för folket, säger Ornella.

— Korruptionen finns överallt. Den börjar från botten och tar aldrig slut. Det är det som får oss att lämna Albanien.

"Skrik från ett dårhus"

Under året som gått har fler än 44 000 människor anlänt till Storbritannien på illegal väg. Det vanligaste ursprungslandet är Albanien, enligt en genomgång av BBC. Ökningen av asylsökande albaner har lett till ett infekterat ordbråk mellan Tirana och London, där inrikesminister Suella Braverman anklagat ”kriminella albaner” för att överbelasta det brittiska asylsystemet och pratat om en ”invasion” av albaner till de brittiska öarna. Edi Rama svarade med att kalla de brittiska anklagelserna "skrik från ett dårhus".

Ornella blir tom i blicken när hon pratar om det. Det första turisterna som stannar till vid familjens marknadsstånd brukar fråga är om Tirana är farligt, om de borde vara rädda.

— Ärligt talat gör det mig väldigt ledsen. Det finns dåliga människor överallt, säger hon och fortsätter:

— Men det är klart att det finns människor som stjäl och är kriminella. Jag kan förstå det. Jag skulle aldrig göra det, men till och med jag kan komma på mig själv med att tänka att jag borde stjäla för att få ett bättre liv.

40 år av diktatur

Det är en vanlig måndag i början av december, men Tiranas uteserveringar och parker sprudlar av folkliv. I närheten av huvudstadens pampiga kongresspalats sitter 32-årige Enis på en parkbänk som hade mått bra av en omgång målarfärg. Han lutar sig tillbaka mot bänkens räfflade ryggstöd, sluter ögonen halvt mot en tapper vintersol.

— Alla är arbetslösa, svarar han med ett snett leende på frågan varför gatorna är så fulla av liv.

— När du börjar förstå hur saker – framför allt politiken – fungerar här i Albanien, så kommer du att förstå varför ingen vill leva här.

Enis – som egentligen heter något annat – föddes 1990, samma år som den albanska kommunistdiktaturen föll. Då hade landet i över 40 år styrts med järnhand av den hänsynslöse Enver Hoxha, som tillsammans med sin fru förskingrade enorma summor ur statskassan – en praxis som många menar lever kvar i premiärminister Edi Ramas nuvarande regering. Ramas Albaniens socialistiska parti föddes genom en ombildning av Hoxhas Albanska arbetets parti. Partiet har aldrig gjort upp med sin historia, aldrig bett diktaturens många offer om ursäkt.

Enis har bestämt sig – han är färdig med Albanien. Av sin pappas bror i London har han lånat 3 000 pund, pengar som ska finansiera den riskfyllda resan över Engelska kanalen. Han har inte ens brytt sig om att försöka söka visum. Det är dödfött, säger han.

Migranter drunknade

Under årets första nio månader anlände över 11 000 albaner till Storbritannien på illegal väg, att jämföra med blott 50 för två år sedan. Framgångsrika kampanjer i sociala medier om mängden av lediga brittiska jobb sägs ligga bakom ökningen, liksom löften om rabatterade överfarter för de som väljer att göra resan i en gummibåt storlek mindre.

— Alla vet att det är nu man ska åka. Det är nu eller aldrig, säger Enis.

Resan korsar en farled tungt trafikerad med stora fraktfartyg. Ju senare på året, desto kallare vatten och desto grövre sjö. I november 2021 drunknade minst 27 människor, däribland tre barn och en gravid kvinna, när de försökte ta sig till Storbritannien. För drygt två veckor sedan fick ytterligare minst fyra personer sätta livet till när deras gummibåt började ta in vatten utanför brittiska Kent, mitt i natten i minusgrader och snålblåst.

Men Enis tvekar inte. Han känner många som tagit sig över kanalen välbehållna.

— Det är för svårt att leva här. Jag tjänar 400 euro i månaden och betalar 350 euro i hyra för ett litet rum. Men om jag vill ha familj? Hur ska det gå till? I Albanien kan du inte ens få ordentlig vård om du inte mutar dig fram när du hamnar på sjukhus. Det finns så mycket som är fel här.