Han kämpar för Iran – frun dömd till piskrapp
Barnen har inte sett sin mamma på åtta år.Taghi Rahmani och hans fru Narges Mohammadi har betalat ett högt pris för kampen för ett demokratiskt Iran. Men hoppet om förändring lever. Så länge regimen finns kvar kommer protestvågen att fortgå, säger Rahmani.
Narges Mohammadi, född 1972 i Zanjan, Iran, är en iransk människorättsaktivist av kurdiskt ursprung.
Hon utbildade sig till fysiker på Imam Khomeini International University och var verksam som ingenjör tills hon på grund av sin aktivism avskedades av politiska skäl 2010.
Under studietiden träffade hon sin blivande make Taghi Rahmani, journalist, författare och människorättsaktivist. Paret har två barn.
Narges Mohammadi är aktiv i den iranska organisationen Defenders of Human Rights Centre som förser politiska fångar med försvarsadvokater. Hon är också en av grundarna till Iranian National Peace Council, som består av författare, artister, advokater och aktivister som arbetar för mänskliga rättigheter i Iran.
För sin kamp för demokrati och kvinnors rättigheter, och mot att hålla politiska fångar i förvar utan rättegång, har Narges Mohammadi dömts till mångåriga fängelsestraff och reseförbud. Hon sitter för närvarande fängslad i det ökända Evinfängelset i Teheran, där fångarna enligt bland annat Amnesty International regelmässigt utsätts för tortyr, långvarig isolering, misshandel och förvägras sjukvård. Ofta fängslas människor i Evin efter korta, summariska rättegångar där de åtalade nekas advokat.
Narges Mohammadi har under åren mottagit flera prestigefulla priser för sin kamp för mänskliga rättigheter. Tillsammans med ukrainska Marta Chumalo och turkiska Eren Keskin tilldelas hon 2023 års Olof Palmepris.
I över tio år har Taghi Rahmani levt i exil i Paris med barnen, tvillingarna Ali och Kiana. Kvar i Teheran, i det ökända Evinfängelset, finns hans livspartner.
— Jag har inte sett Narges sedan jag lämnade Iran. Under en period fick hon möjlighet att prata i telefon ibland; aldrig med mig, men med barnen. Sedan ett år tillbaka får hon inte prata med dem heller.
Taghi Rahmani – av Reportrar utan gränser kallad Irans mest frekvent fängslade journalist – är i Sverige för att motta årets Olof Palmepris i sin frus ställe. Totalt har Rahmani tillbringat 14 år av sitt liv bakom galler. Han var 15 år när han första gången satte foten i ett fängelse, 53 när han fick nog. 2012 lämnade han hemlandet för att undgå ytterligare ett långt straff för sin kamp för mänskliga fri- och rättigheter.
Svårast för barnen
Tre år senare – när hustrun ännu en gång gripits – anslöt barnen till den franska exilen. I sin bok "Vit tortyr" från 2021 – författad på bitar av toapapper utsmugglade från det hårdbevakade fängelset – beskriver Narges Mohammadi avskedet av dottern som det mest plågsamma hon någonsin upplevt: de små armarna hårt lindade runt hennes hals, den kvävda gråten från en treåring som förstår men ändå inte.
Så blev Taghi Rahmani ensamstående tvåbarnsfar i ett främmande land.
— I åtta år har jag levt själv med barnen och det har inte varit lätt, absolut inte. Men jag tror att det har varit ännu svårare för barnen. "När pappa är här är inte mamma här, när mamma är här är inte pappa här", säger min dotter Kiana.
Ändå har det varit värt det, säger han. Iran måste nå frihet och demokrati.
— Vi har betalat ett högt pris, men det finns iranier där ute som har betalat ännu mer. Många har förlorat sina liv och utsatts för ännu värre konsekvenser.
Sensorisk tortyr
Narges Mohammadis straff har förlängts gång på gång. 2021 dömdes hon till 30 månaders fängelse och 80 piskrapp i en rättegång i vilken hon varken fick försvara sig eller delta; året därpå till ytterligare åtta års fängelse och 70 extra piskrapp.
Under arbetet med Mohammadis bok intervjuade hon 13 kvinnliga politiska medfångar i Evinfängelset. Bokens titel, "Vit tortyr", syftar på den typ av psykisk, så kallad sensorisk tortyr som regimen i Iran gjort sig känd för. Fångarna isoleras i månader eller år och berövas alla sensoriska förnimmelser: Cellen, kläderna och maten är vita, belysningen skarp, ytorna släta, maten smak- och doftlös och rummet ljudisolerat. Fångarna hör bara sig själva och förlorar sin känsla av identitet och mänsklig tillhörighet. Inte sällan får de hallucinationer och psykoser.
— Som politisk fånge har du inga rättigheter. Du har ingen kontakt med andra människor – den enda du träffar är din förhörsledare och hans jobb är att få dig att bekänna rena lögner, säger Taghi Rahmani.
"En renässans"
Trots åren i fängelse längtar han tillbaka till hemlandet. Hoppet om att en dag kunna återvända är det som håller honom vid liv, säger han.
De landsomfattande protester som nu skakar Iran – och som till stora delar drivs av unga kvinnor – har fått övertygelsen att växa: ayatolla Ali Khameneis regim kommer att falla.
— Vi har försökt reformera vårt samhälle flera gånger, men det som sker nu är en renässans. Det handlar inte bara om att nå ett maktskifte, det handlar om att byta ut regimen mot något annat, något som garanterar mänskliga fri- och rättigheter.
Demokrati framför olja
För Taghi Rahmani finns ingen återvändo. Protestvågen går inte att stoppa, säger han. Den kan växla i omfång och styrka, men så länge regimen finns kvar kommer vågen att fortsätta.
— Det här är inget hundrameterslopp. Vi är inne i ett maraton. Majoriteten av iranierna vill inte ha den här regimen.
Taghi Rahmani vänder sig emot västs hållning gentemot Iran, som han tycker är alltför okritisk. Det numera havererade kärnvapenavtalet JCPOA, som i utbyte mot hävda sanktioner från flera västmakter skulle få Iran att avbryta sin kärnteknikutveckling, var inte en dålig idé i sig, anser Rahmani. Men utgångspunkten var fel.
— Väst sluter kontrakt med länder i Mellanöstern för olja, energi och säkerhet, kommer överens med diktaturer av egna själviska, ekonomiska skäl. Fred och demokrati måste komma först, säger han.
