Kliver Europa fram för Ukraina om USA backar?
Ukraina larmar om att kriget kan vara förlorat om USA tar ett kliv tillbaka. Det europeiska stödet trappas upp, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Man ska inte ta för givet att de europeiska länderna skulle öka sitt stöd bara för att USA minskar sitt, säger analytikern Björn Fägersten.
Vid ett besök i Washington DC i tisdags gjorde Andrij Jermak, stabschef hos Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, sitt bästa för att sätta press på den amerikanska kongressen. Om USA:s fortsatta stöd till den ukrainska försvarsinsatsen skjuts upp så finns det en "stor risk" att Ukraina förlorar kriget, anförde han.
— Det kommer bli svårt att hålla samma ställningar och för folket att överleva på riktigt, sade Jermak, enligt internationella medier.
Vid horisonten finns ett amerikanskt presidentval, som sedan tidigare har väckt farhågor om att Ukrainas främsta militära stöttepelare inte kommer att stå kvar, eller kan tänka sig att tumma på kraven om att Ryssland ska lämna ockuperad mark.
Har förmåga
EU-kommissionen och en rad europeiska länder har utlovat mycket mer stöd till Ukraina. Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna beställt artilleriammunition. Flera länder ska skicka F-16-plan. Ett mål om att skänka totalt en miljon artillerigranater till våren ser dock inte ut att uppfyllas. Vapentillverkningen behöver skalas upp när ländernas egna förråd står alltmer tomma.
Frågan är om man från europeiskt håll skulle kunna täcka upp om amerikanskt stöd faller bort.
— Det kortfattade svaret är att det beror på hur existentiellt de upplever att hotet är. Det är klart att de europeiska länderna potentiellt har en förmåga att kunna hjälpa till mycket mer, ekonomiskt och med olika former av försvarsmateriel, säger Björn Fägersten, som är seniorforskare vid Utrikespolitiska institutets Europaprogram och leder analysfirman Politea.
I ett tänkbart scenario samlas de europeiska länderna och kompenserar för det stöd som USA i så fall inte längre ger.
— Men tyvärr, för Ukrainas skull, så är det ett lika troligt scenario att Europa balanserar. Att om USA sänker sin ambitionsnivå så kommer vissa länder att också vilja göra det, säger Fägersten.
Olika orosmoln
Han lyfter Italien som ett exempel. Premiärminister Giorgia Meloni sade i oktober, i vad hon trodde var ett privat telefonsamtal, att "tiden närmar sig då alla kommer att förstå att vi måste hitta en väg ut".
— Det kan tänkas att den italienska regeringens stöd för EU-linjen delvis är ett sätt att värna sin transatlantiska relation, och inte bara beror på solidaritet med Ukraina, säger Björn Fägersten.
I Baltikum och Polen är oron desto större. Jacek Siewiera, som leder den polska regeringens nationella säkerhetsorgan BBN, bedömer till exempel att länderna längs med Natos östra gräns har tre år på sig att förbereda sig på en väpnad konflikt med Ryssland, för att en sådan ska kunna avskräckas ordentligt.
Närmare integration?
EU:s medlemsländer har enats om elva sanktionspaket mot Ryssland, snart kanske tolv, med anledning av kriget.
Och EU-kommissionen har tagit kliv för att samla länderna i ett enat försvar av Ukraina, där den tidigare har hållit försvarsfrågor på armlängds avstånd: dels genom att samla pengar i den fond som används för att bemöta unionens säkerhetsutmaningar, dels genom gemensamma satsningar på försvarsindustrin och dels genom samordning med Ukraina. Men det är känsligt.
— Det kan nog ha rätt stor effekt på sikt, men det är fortfarande så att det är många länder som inte vill att EU ska få en tydligare makt på försvarsområdet, att det är medlemsstaternas ensamrätt, säger Fägersten.
