Gazakriget – kan vattenfrågan leda till dialog?

Amerikanskan Lefkoff, som i decennier arbetat med medling och förhandlingar i bland annat Mellanöstern, poängterar vikten av att samlas kring "en annan" fråga, som kan skapa förståelse och engagemang på båda sidor gränsen.

— Vatten är en mänsklig rättighet men också något alla måste dela. Vatten tar inte hänsyn till skiljelinjer.

Lefkoff har tidigare arbetat med vattendialog i regionen och sett hur israeler, palestinier, irakier, jordanier, libaneser och andra kunnat samlas runt frågor om vattenförsörjning och rening.

— Många vatteningenjörer är akademiker, de talar samma tekniska språk oavsett vilket land de kommer från, påpekar hon.

— Ett sådant arbete kan bli startpunkt för den dialogprocess som måste äga rum förr eller senare. Under tidigare vattensamtal har vi bjudit in andra kompetenser, som lokala politiker, innovatörer och psykologer, vilket gett goda resultat.

Flod, hav och akvifer

Vattenförsörjningen i regionen är onekligen komplex – och var så redan innan kriget bröt ut. I Israel och de palestinska områdena Gaza och Västbanken bor totalt närmare 14 miljoner människor. De är alla beroende av Jordanfloden, avsaltat havsvatten samt två underjordiska så kallade akvifer som samlar grundvatten. Den ena löper utefter Medelhavets kust och den andra ligger under bergskedjan Judeen.

Israel kontrollerar flera stora vattenledningar som går in i Gaza. Under kriget, som började med terrorstämplade Hamas attack på Israel och där Israel utfärdade en "total belägring" av Gaza, hördes återkommande larm om vattenbrist och palestinier som tvingats dricka smutsigt vatten. I slutet av oktober var vattenproduktionen i Gaza nere på 5 procent av det normala, skrev CNN med hänvisning till FN:s barnfond Unicef och palestinska hälsomyndigheter.

Redan före kriget rådde vattenbrist i det tätbefolkade Gaza. Alltför stora mängder grundvatten har pumpats upp och havsvatten har trängt in i akvifen, vilket gör vattnet för salt att dricka. Gazaborna har därför varit beroende av vatten från Israel, privata vattenförsäljare och de få avsaltningsanläggningar som finns.

Att Israel vid krigsutbrottet ströp vatten- och bränsletransporter till området blev ett hårt slag för civilbefolkningen. Brist på rent vatten och sanitet innebär enorma hälsorisker.

Skördar fukt ur atmosfär

De senaste åren har dock flera initiativ tagits för att Gaza ska bli mer självförsörjande när det gäller vatten, något Merle Lefkoffs kollega Clive Lipchin, adjungerad professor i miljövetenskap vid Tel Avivs universitet, skrivit om på den akademiska nyhetssajten The Conversation.

Lipchin är verksam på forskningsinstitutet Arava i södra Israel, där Lefkoff bland annat undervisat i dialogprocesser rörande vatten och historiska konflikter. På Arava har studenter och forskare från Israel, de palestinska områdena och Jordanien i flera år utvecklat teknologier för regionen. Man har bland annat installerat sju så kallade atmosfäriska vattengeneratorer i Gaza. Maskinerna, som utvecklats av ett israeliskt techbolag, går på solkraft och skördar fukt ur atmosfären som förvandlas till kvalitativt dricksvatten.

Enligt de senaste uppgifterna är två vattengeneratorer i södra Gaza fortfarande i bruk, trots Israels bombardemang. Vattenforskarna har också gjort försök med mobila anläggningar för rening av avloppsvatten.

I bådas intresse?

Men i nuläget är reningen av både dricks- och kloakvatten mycket begränsad. Att snabbt komma tillrätta med det problemet ligger även i Israels intresse, påpekar Lefkoff.

— Delar av Gazas orenade avloppsvatten går tillbaka till Israel. För att lösa det måste både israeler och palestinier sätta sig runt förhandlingsbordet, säger hon.

Orenat kloakvatten går även direkt ut i känsliga våtmarker och i Medelhavet. Den israeliska avsaltningsanläggningen för havsvatten ligger i Ashkelon, bara några kilometer norr om Gaza. Clive Lipchin och hans kollega Richard Friend, som undervisar i geografi och miljöstudier vid brittiska University of York, skriver att den inte fungerar när havsvattnet är förorenat.

Bygger tillit

Att fokusera på en fråga som vatten och att mötas under mindre formella former är huvudingredienser i så kallad backchannel diplomacy, eller Track II-diplomati, som är Merle Lefkoffs specialitet. Sådan diplomati fokuserar på att skapa dialog bland skiktet av ledare under den absoluta toppen, de som rådger eller har inflytande över de faktiska beslutsfattarna.

Det sker ofta under informella former, Lefkoff är särskilt förtjust i att ta med studenter i samtalen då deras frågor brukar få delegater att mjukna. Hon har praktiserat Track II-diplomati med framgång i bland annat Nordirland, Nicaragua och Bosnien och hon har anlitats av såväl internationella organisationer som amerikanska UD och FN.

— I stället för att sätta alla vid ett avlångt bord och fokusera på att få ett dokument undertecknat jobbar vi med att bygga tillit. Det är först då genombrott och något nytt kan uppstå, säger hon.