Fängelsedirektören satt i isoleringcell – nu vill han få bort dem

USA. I Colorado och många andra delstater i USA har det länge pratats om överanvändningen av isoleringsceller i fängelser. På många platser försöker man hitta reformer för att minska tiden fångarna sitter isolerade, och framförallt försöker man se till att de inte släpps ut i samhället direkt från isoleringscellen. 

När Rick Raemisch tillträdde som fängelsedirektör i Colorado fick han tre mål att uppfylla av guvernören John Hickenlooper. Det första var att minska eller helt ta bort möjligheten att sätta psykiskt sjuka fångar i isolerings cell. Det andra var att tillgodose behoven för de fångar som suttit isolerade länge och det tredje att minska andelen fångar som släpps ut i samhället direkt efter att ha suttit isolerade. 

Ville förstå – låste in sig själv

För att kunna uppfylla de målen kände Raemisch att han själv behövde en bättre uppfattning kring vad det faktiskt innebar att sitta isolerad, skriver han i en artikel i New York Times. Han bestämde sig därför för att sitta i isoleringscell i en dag. 

I isoleringsceller har man, till skillnad från i vanliga fängelseceller, inte tillgång till någon "underhållning" såsom böcker och teve. Raemisch skriver om hur det påtagligaste av allt var hur det aldrig blev tyst och hur det var ljust nästan hela tiden. 

Blev paranoid

"Jag väntade på att de skulle släcka lampan, på signalen att dagen var slut. Men den släcktes aldrig. Jag började räkna de små hålen som var inkarvade i väggen", skriver han i New York Times. 

Raemisch skriver att man alltid hörde ljudet av någon teven, konversationer på långt håll och högljudda bråk. Detta fick honom att känna sig "nervös och paranoid". 

Han tillbringade 20 timmar i cellen, en vanlig fånge som sitter i isoleringscell sitter i genomsnitt 23 månader där, medan vissa sitter där i hela 20 år, enligt honom själv. Han ställer sig också frågan hur länge han skulle behöva kämpa mot galenskapen där inne, och skriver att han är säker på att det är en kamp han skulle förlora. 

Företrädaren mördades av nysläppt fånge

Fängelsedirektörens företrädare, Tom Clements, hade redan påbörjat arbetet med att minska användningen av isoleringsceller och hade kommit en bra bit på vägen när han blev mördad. Hans mördare var en tidigare fånge nyligen släppts fri – direkt från en isoleringscell.

När Reimisch till slut fick lämna cellen var han mer säker än någonsin på att en reform behövdes. Han skriver också att med tanke på att 97 procent av alla fångar så småningom släpps, så är det inte bara kontraproduktivt utan också inhumant att hålla dem isolerade. Han menar också att att genom att isolera en besvärlig fånge så löser man inget problem – man försenar bara lösningen. Eller ännu troligare: man förvärrar situationen både för fängelset och för allmänheten.