"Det visade sig att vi svamptjejer var hur många som helst"
KRÖNIKA. Elin Grelsson hade besvär med smärta i underlivet i många år och pushade sin kropp till saker som inte var nyttiga. Svamp, infektioner, oförståelse i vården, ständig smärta och en känsla av att känna sig konstig. Men Elin lärde sig att lyssna på sin kropp och ställa krav på vården så att hon äntligen kunde få bukt med sina problem. Det här är hennes historia.
Jag står på perrongen och väntar in ett tåg när jag ser en rubrik på Metros förstasida och hajar till. ”Redan tid för svamp” står det och jag tänker på mitt nyliga gynbesök, nya piller, en vår av kliande och problem och tänker att nej, nu pallar jag inte mer. Ja, så mycket har jag pratat, tänkt på och lidit av underlivsproblem att det tar en lång stund innan jag förstår att den svamp som Metroartikeln syftar på är den som man hittar ute i skogen, går att äta och är ovanligt tidig i år.
Mina problem började när jag började ha penetrationssamlag med män. I samma veva skaffade jag p-piller, slutade använda kondom och inledde min första heterosexuella relation. Vad visste jag om p-piller, underlivsproblem och infektioner då? Ingenting mer än det som barnmorskan sa till mig om att brösten kunde kännas spända den första tiden med p-piller, men att det var övergående och att den där intimhyllan på Apoteket hade receptfria läkemedel mot det där intensiva kliandet.
Så jag köpte Pevaryl. Gång på gång på gång. Det sved och kliade, var obekvämt och gjorde ont. Jag läste på om huskurer och började använda luftiga byxor och bomullstrosor, försökte sluta äta socker, smetade yoghurt och olivolja i fittan tills den alltmer började likna en grekisk buffé och när inget hjälpte tog jag till Pevaryl igen. Samtidigt började penetrationen göra allt ondare. Jag blev inte våt, blev nervös över att inte bli våt, blev nervös över att det skulle göra ont och sedan gjorde det ont, men jag var alldeles för irriterad och ledsen över mig själv för att göra något åt det, lät det smärta.
Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit på toaletten efter att ha haft sex och haft tårar i ögonen när det känns som om jag har en blåslampa uppkörd i underlivet när jag försöker kissa. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att diskretklia en uppsvullet och irriterat fitta eller hur många nätter som jag legat vaken för att det kliar så mycket att jag blir galen.
Det tog flera år av onda cirklar innan jag slutade med p-piller, slutade med penetrationssex så länge det gjorde ont och började lyssna på min kropp. Jag sa aldrig någonting till någon. Att inte kunna ha penetrationssex, att ständigt ha en kliande fitta och lägga ut en del av varje månads studielån på värdelösa krämer var ingenting som jag kände att jag ville prata om. Jag skämdes och var övertygad om att det var något fel på mig.
För något år sedan kom problemen tillbaka. Jag såg med fasa framför mig år av dåliga husmorsknep, svidande sex och ständigt kliande. Sedan bestämde jag mig för att bannemej inte hamna i samma situation igen. Det måste finnas något annat sätt, det är inte meningen att man ska må såhär.
Jag gick till en gynekolog. Vi pratade om prestationskrav, usla utbud av receptfri medicin, den onda cirkeln när man vill ha sex men inte kan, skrattade åt husmorsknep tillsammans och sedan gav hon mig receptbelagda piller. De hjälpte, hennes förståelse hjälpte. Men mest av allt hjälpte kanske att jag äntligen började prata om problemen. Det visade sig att vi svamptjejer var hur många som helst. Det uppenbarade sig så många historier i min bekantskapskrets om just den där blåslampan efter sex, svullna fittor och Pevaryl som aldrig hjälpte och bara torkade ut slemhinnorna. Vi peppade varandra, skrattade åt eländet, suckade över dåliga gynekologer som saknade förståelse (jodå, jag har träffat en hel del sådana också), pratade om vilka av de där råden som faktiskt fungerar och tröstade varandra. Jag blev tipsad om att börja använda menskopp istället för tamponger som torkar ut och stör och det hjälpte mycket. Jag blev tipsad om att vara mer flitig med olivoljan och det hjälpte. Jag tog emot råden om att ställa krav på vården och hitta en gynekolog som faktiskt var bra och det gjorde jag.
Jag är så glad att jag inte höll tyst. Jag är tacksam över alla samtal om alltifrån svampråd till vestibulit som jag har haft. Det är inte skämmigt, det är inte ensamt. Det är inte ens eget fel utan en effekt av dålig information, kassa preparat och en oförstående vård. Om jag skulle ge ett enda råd bland alla mina huskurer, menskoppar, gynekolognummer och avslappningsövningar skulle det vara detta: Börja prata. Klaga och ställ krav. Du är inte ensam, du är inte konstig och vi förtjänar att se ordet svamp som det där goda som finns i skogen och inte det som förstör både fitta och sexlust.
Elin Grelsson är journalist och föreläsare.
