Krönika: En hårlös tvångstanke

Jag kommer ihåg de första strån av lite grövre sort som dök upp på min kropp. Det var i armhålan och jag tyckte att det var ohyggligt spännande. Jag brukade sitta där och dra i mina fem strån och fascineras över alla förändringar som min kropp gick igenom. Brösten växte, håret frodades och mitt ansikte började ta en ny form. Hela min kropp blev kvinnligare och jag kände mig så stolt, så stolt över mina första steg som ung kvinna.

Jag var tidigt utvecklad och långt före alla andra tjejer i klassen. Jag kommer än idag ihåg klassresan när en kille i klassen frågar en tjej som är snäppet längre än mig om hon ännu fått hår i armhålorna. Några strån, sa hon, och han gladdes över detta och kommenterade att hon måste vara först. Jag blev ohyggligt provocerad och brast ut att jag minsann redan haft hår i två år.

De första stegen var inte så pinsamma. Killarna tyckte att det spännande och tjejerna tävlade gärna om vem som kommit längst i sin utveckling. Det var ett rejs, och vi som var tidiga upplevde oss själva som en slags alfahonor.

Tänk om det vore så idag, funderar jag ibland på. Om kvinnlighet mättes i mängden hårväxt. Om skäggiga damen var det mest kvinnliga och sexiga vi kunde tänka oss, eller om en tydlig polisong eller mäktig buske sågs som otroligt eggande.

Den tid när hårväxten var stolt var extremt kort. I alla fall för egen del. Det gick kanske något ytterligare år eller två och de flesta tjejerna i klassen hade fått både hår i armhålorna, könet och flera av oss hade fått vår första mens. Vi satt där ett gäng och jämförde fortfarande vårat könshår. Vi tittade på varandra och berättade om bulorna vi fick på våra trosor. Jag var tyst först, för jag insåg någonstans att min del i matchen inte var som deras längre, men ändå pep jag ut att min buske växte så pass att jag behövde ansa den för att den inte skulle bli en stor bula som smet ur från kanterna i trosan.

”Men det är ju onaturligt!” Utbrast en förskräckt klasskramrat. Jag vred på mig, för det precis så jag upplevde mitt eget kroppshår. I efterhand förstår jag att hon inte försökte påstå att jag var onaturlig, utan snarare att ansandet i sig var det. Men det kunde jag inte förstå då, för jag upplevde redan mig själv som abnorm så jag kunde inte tolka hennes ord för vad de egentligen var.

Det var startskottet för min otroliga hårfobi. Jag rakade mig en eller två gånger om dagen, könet, armhålan, benen, polisongerna, mustaschen och även armarna till och från. Men det dög inte, så jag köpte en epilator och noppade kroppen bit för bit där den inte kom åt. Jag insåg att man hade fjun på platser där de inte fick vara. Örat, hakan, tårna – Ja, till och med på händerna. Jag blev så äcklad av mig själv att jag drömde om att utrota varenda hårsäck på min kropp.

Äcklet inför håret stannade inte vid mig själv. Jag blev mycket mån om att kommentera hur äckliga och ohygieniska andra människors hår var. Att smuts och bakterier samlades i hår var jag helt övertygad om, och jag svimfärdig av tanken på att kyssa en man med skägg eller mustasch – en fobi jag först blev av med helt under förra året.

Men någonstans så insåg jag att det här äcklet var för mycket. Jag vågade inte gå ut med bara ben om de inte var nyrakade. Jag insåg vilket fånigt handikapp det här var. Jag insåg sakta men säkert att mitt äckel inte var en produkt av smak. Hur kan man vara äcklad av några harmlösa hårstrån, frågade jag mig själv, en dag när jag stod och stirrade på mig i själv i spegeln med pincetten i hand. Kan jag verkligen kalla det för något jag gör av egen vilja, för eget tycke, när jag är livrädd för att vara utan hyveln? Är det inte då ett tvång, ja, nästan en sjukdom?

Så jag slutade. Idag har jag håriga ben, även om jag inte kan skryta om någon otroligt imponerande hårväxt trots mitt pigment. Jag är väldigt glad över att jag inte äcklas till absurdum av min egen kropp på samma vis som när jag var yngre.

Det sjuka är att det är så många tjejer som fortfarande äcklas av sin egen kropp på samma vis. Jag undrar ofta hur många det är som faktiskt rakar sig på grund av att de tycker att det bara är fint och hur många det är som gör det bara för att de är rädda och äcklade av motsatsen? Inte sällan stöter jag på människor som känner ett behov av att berätta hur äckligt de tycker att hår är bara för att de ser att jag är orakad. Bara genom att se mina ben så blir de provocerade och undrar varför jag för en kamp. De frågar mig också varför jag inte anser att får raka sig.

Jag säger aldrig något om det. Jag uttalar mig aldrig negativt om rakning. Jag har aldrig kallat rakning för äckligt. Det enda jag gör är att gå runt och existera med mina håriga ben, och istället för att föda mina egna tidigare tvångstankar så tycks mina håriga ben hamra på självförtroendet hos andra kvinnor som inte släppt sina egna tvångstankar.

För om man gör det för att man vill, för att man tycker att det är fint, kan man då bli så provocerad av att någon annan väljer att göra annorlunda? Jag har då i alla fall aldrig blivit kallad för varken äcklig, provokativ eller uppmanande för att jag råkar ha en klänning i en färg någon tycker är ful.