Intervju: Abort eller ej - ett svårt beslut
"Vi tyckte nog båda två att det var lite mysigt när vi precis hade fått reda på att jag var gravid och vår första tanke var att vi skulle behålla barnet." Mikaela, 29, berättar för Sex & Blandat om sin abort.
I Sverige har alla kvinnor rätt till abort fram till graviditetsvecka 18. Detta oberoende om du är svensk medborgare eller inte och oavsett ifall du bor i Sverige eller ej. Om du inte pratar svenska har du även rätt till en auktoriserad tolk.
Efter vecka 18 tillåts abort endast om det finns särskilda orsaker till detta, eller om barnet är svårt skadat. I dessa fall görs en speciell utredning och du måste ha Socialstyrelsens godkännande. Efter vecka 22 är det inte längre tillåtet att göra abort eftersom barnet då bedöms kunna leva utanför sin mammas kropp.
För att göra abort finns ingen åldersgräns. Om du är under 18 år bör föräldrarna bli informerade, om det inte finns en speciell anledning till att hålla aborten hemlig.
Källa: Vårdguiden.se
När Mikaela var 22 år gjorde hon en abort. Hon och hennes kille hade varit tillsammans i några år och hade inte varit noga med att skydda sig. De använde inte kondom och Mikaela åt inte några p-piller eller liknande. Det tog därför inte lång tid innan Mikaela förstod att hon var blivit med barn.
– Jag förstod ganska snabbt att jag var gravid eftersom vi var väldigt slarviga med att skydda oss, säger hon till Sex & Blandat.
Mikaela berättar att inte heller pappan till barnet blev särskilt förvånad av beskedet och att de tidigare till och med hade pratat om att skaffa barn.
– Vi tyckte nog båda två att det var lite mysigt när vi precis hade fått reda på att jag var gravid och vår första tanke var att vi skulle behålla barnet, fortsätter Mikaela.
Men sen hände något - Mikaelas kille ändrade sig och tanken på att bli föräldrar fick omvärderas. När jag frågar vad det var som hände svarar Mikaela kort och gott:
– Jag var helt på det klara med att jag skulle behålla barnet tills min pojkvän ändrade sig. Han insåg plötsligt att han inte alls ville ha barn, tyckte att jag skulle göra abort och så blev det.
Sagt och gjort, efter ungefär tio veckor gjorde Mikaela och hennes pojkvän sällskap till sjukhuset för att låta Mikaela genomgå en kirurgisk abort, eller skrapning som det också kallas.
– Dagen innan får man en tablett som man ska ta, och när man kommer sjukhuset blir man sövd. Själva ingreppet tar bara några minuter sen sover man ett tag, vaknar, får en macka och efter det får man gå hem, berättar Mikaela, vars kille under tiden satt i rummet intill och väntade.
Hur kände du dig den dagen och tiden efteråt?
– Samma tag kände jag mig lite konstig. Dels för att jag hade varit sövd men också för att jag senare samma dag fick otroliga smärtor, som mensvärk. Det var riktigt vidrigt men tydligen inte ovanligt alls. Tiden efteråt var ganska jobbig, jag visste att jag hade gjort ett bra val men ändå så kändes det inte helt rätt och jag minns att jag i vissa situationer och ganska ofta kunde tänka på hur det hade kunnat se ut om jag hade behållt barnet, säger Mikaela till Sex & Blandat.
Även om det hela var långt ifrån en behaglig upplevelse för Mikaela känner hon i dag att hon gjorde det enda rätta, för henne i alla fall.
– I dag känner jag att mitt val var helt rätt! Jag var tokkär och hade säkert kunnat göra vad som helst för den killen, men någonstans så visste jag att jag inte kunde behålla barnet. Vad hade jag att erbjuda mer än bara kärlek? Jag var ung och omogen, hade inget seriöst jobb, bodde fortfarande hemma och var inte alls redo för att skaffa barn. Vårt förhållande var dessutom väldigt svajigt och det var mycket från och till hela tiden, vi hade inte den stabiliteten som behövs för att ha ett barn tillsammans, säger hon.
Då jag frågar Mikaela hur hon blev bemött på ungdomsmottagningen dit hon gick då hon först fått reda på att hon var gravid svarar hon bestämt att hon blev mycket besviken på deras sätt gentemot henne. Mikaela poängterar dock att andra gånger har hon träffat fina människor på samma ställe och att hon antagligen bara hade oturen att hamna hos en person som var trött på sitt jobb och hon berättar:
– Jag blev inte bemött på ett bra sätt och tyckte inte alls att jag fick den hjälp som jag då hade behövt. När jag talade om för dem att jag ville behålla barnet och hade tusen frågor om hur jag skulle klara mig och sådana saker, upplevde jag att deras respons närmast kunde liknas vid en suck vilket är väldigt trist när man är utsatt och behöver stöd som mest. Däremot så var den gynekologen som genomförde aborten och som jag även träffade efteråt fantastiskt bra!
Nu, sju år senare, tänker Mikaela inte längre på hur det hade kunnat bli utan är lycklig tillsammans med den man hon lever ihop med sen en tid tillbaka och hon avslutar vårt samtal med hopp om en ljus framtid.
– Jag vill absolut ha barn men det är svårt att säga exakt när. Det är däremot lätt att sitta och planera att när jag har det och det och det och gjort det och det då ska jag skaffa barn, men så fungerar det ju inte riktigt. Sen är det självklart bra om man har ett fast jobb, ordnad ekonomi och allt det där och naturligtvis ett förhållande som känns så pass starkt och tryggt att man klarar av att skaffa barn, med den omställning en sådan sak medför. Men jag kan absolut tänka mig att bli mamma inom en snar framtid!
Namnet Mikaela är fingerat och hon heter egentligen något annat.
Gudrun Schyman (FI) och Chatrine Pålsson Ahlgren (KD) om abort som möjlig mänsklig rättighet.
