Jag är rädd för tjejer

Det här med tjejer och vänskap. Jag vill verkligen inte vara en sån där tjej som stolt deklarerar att "jaaaaaaag går så hiiimla mycket bättre ihop med killar, alltså jag har typ bara killkompisar! Jag är ju lite mer som en kille, kollar fotbollsmatcher med killarna, hinkar bira och bara är sådär allmänt skööön liksom".

För det där är störigt på så många nivåer. Jag vill verkligen ha tjejkompisar. Jag hatar fotboll (gillar visserligen öl), tycker om kläder, skor och skönhet och att sitta och prata i timmar.

Men faktum är att jag har haft det så jävla svårt med tjejkompisar.

När jag var 18 hade jag en kompis som jämt förde vidare allt jag sa till henne i förtroende. Utöver det försökte hon manipulera samt supa ner mig till att ligga med henne och när jag avböjde blev hon skitsur. Och JAG mådde dåligt för detta.

Jag är lite rädd för tjejer, jag är rädd för det där intensiva.
Hade en bekant som efter att vi träffats två gånger ringde mig konstant, varje dag. Jag svarade då och då. Lät mest mobilen ringa medan mitt dåliga samvete gjorde mig lite illa till mods. Till slut släppte jag in henne i alla fall och vi blev riktigt bra vänner. Bästisar. Men säg den lycka som varar. Efter ett tag började hon bli konstig. Försökte trycka ner mig.

"Alltså Filippa, vet du vad folk säger om dig..."

"Alltså Filippa, sådär kan du inte göra"

"Men Filippa, det där kan du inte ha på dig"

Det skrevs positivt om mig i en tidning. Det fick henne att bryta ihop. Hon sa inte ens grattis. Borta var allt det där om att stötta och älska varann. Helt plötsligt tävlade vi mot varandra. Och jag fattade aldrig varför hon bara vände och blev ett dramamonster som kunde ringa mig och skrika i en kvart om att jag försökte "sno" "hennes" vänner.
Jag backade och nu umgås vi inte längre.

Det här intensiva med tjejer är för mig så främmande. Det här "du och jag foreveeeer, BFF!!". Det är läskigt. Det är som att gå in i någon slags parrelation. En kärleksrelation. För visst är det lite så med en del bästispar? Det är drama, svartsjuka, hat och ändlös kärlek. Jag blir helt matt.
För mig räcker det gott och väl med att försöka upprätthålla ett monogamt förhållande i mitt liv, med alla känslor och all dramatik som det innebär. Förhållandet till min kille alltså.
Att det ska vara så även med kompisar orkar jag bara inte med.

För mig tar det ett tag innan någon blir min "vän". Men för en del verkar det inte vara så.
Vilket påminner mig om ett tillfälle. En tjej jag var bekant med genom utelivet ville ses utanför krogen och hänga lite. Vi hängde och snackade. Minns att jag frågade det sedvanliga "hur går det med killarna?" och hon pratade på om en jäkla massa killar. Flera jag kände. Inget konstigt med det, jag tycker man ska ligga runt lite medan man är ung. Minns att hon pratade om en av dem och beskrev honom som kär i henne, alldeles för mesig och snäll. Honom hade hon dumpat och dejtade nu några andra. Jag känner killen ifråga och tyckte lite synd om honom.

Några veckor gick och jag och den här tjejen hördes inte. Var ute på krogen och i dimman träffade jag ovan nämnda "mesiga" kille, som jag är vän med sedan tidigare. Efter några glas och mycket snack åkte han och jag, singel som jag var vid den här tiden, hem till honom.

Inget mer med det, men dagen efter ringde tjejen jag hängt med några veckor tidigare till killen och var topp tunnor rasande över "vad vi gjort". Varken han eller jag fattade någonting.

Jag anade possible girl-drama och tog tjuren vid hornen och ringde upp tjejen. Inget svar. Fick däremot tag på henne på Facebook där jag bad om ursäkt för om hon blivit sårad men att jag måste uppfattat situationen fel, jag hade inte förstått det som att de hade något på g.
Hon var vansinnig och sade att jag var "ett stort skämt" och att "man inte ligger med personer ens vän legat med".

Den kommentaren gjorde mig lite konfunderad. Nog för att jag inte hade något emot den här tjejen, men vänner? Hade vi varit vänner hade jag förmodligen vetat att hon uppenbarligen ljög för mig den där gången och visst gillade den här killen. Men hon och jag hade bara träffats en gång i annat än krogmiljö och jag skulle inte direkt ha kallat henne "min vän".
Hela grejen med att "paxa" någon man har legat med känns även det så främmande för mig. Vad får man ut av det?

Hon fortsatte med att hota med att hon kunde "förstöra mitt liv" ifall hon ville samt att jag "inte skulle få det lätt bland hennes vänner nu".

Hela samtalet var väldigt obehagligt. Och jag kände än en gång att tjejer är läskiga. Så mycket koder jag inte förstår. Så många konstiga regler och straff. Så jävla komplicerat.

Så nej. Jag vill inte vara en sån där tjej som säger att hon går bättre ihop med killar än med tjejer. Jag vill verkligen inte.
Men motvilligt måste jag nog erkänna att tiden när jag gick el på gymnasiet i en klass med enbart killar, det var fan den softaste tiden i mitt liv.