Legendarernas kritik mot förbundet: "Inte fint nog"

EM-guld (1984), två EM-silver (1987, 1995), EM-brons (1989) och VM-brons (1991). Sveriges damlandslag i fotboll skördade stora framgångar under både 1980- och 1990-talet.

Trots det känner flera tidigare landslagsstjärnor att de inte fått den uppskattning från Svenska fotbollförbundet (SvFF) som de gjort sig förtjänta av.

"Tas inte på allvar"

Ett exempel på det är Fotbollsgalan som under flera år anordnades som ett tv-sänt avslut på det svenska fotbollsåret. 2009 firades ett 25-årsjubileum för Sveriges hittills enda stora mästerskapsguld: segern i EM 1984.

— Det är enda gången som vi bjudits in hela laget och hyllats för guldet, och då behövde vi påminna dem. Jag tycker att man borde vara stolta över sina medaljer oavsett om de kommer från dam- eller herrsidan. Samtidigt ser man spelare från 1994-gänget (herrlandslaget tog VM-brons då) sitta där varje år och hyllas, säger skyttedrottningen Lena Videkull, som gjorde över 110 landskamper och tog flera mästerskapsmedaljer.

Anette Börjesson, som var med och vann EM-guld 1984 och EM-silver 1987, instämmer med sin gamla lagkamrat.

Delar inte bilden

— Det är som att vi hela tiden måste påminna förbundet om våra framgångar. Herrarna hyllas om och om igen. Men känslan är att våra framgångar inte riktigt tas på allvar. Det anses kanske inte fint nog.

SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand håller delvis med i kritiken kring Fotbollsgalan. Han delar däremot inte bilden av att landslagens framgångar hyllas olika.

— Vad gäller medverkan från enskilda spelare från de respektive lagen har säkerligen spelare från 94-laget mer frekvent bjudits in till galor, som prisutdelare eller kändisgäster. Men någon stående inbjudan har det inte varit frågan om. Man behöver också förstå att innehållet i galan inte är något som Svenska fotbollförbundet ensamt kontrollerat. Produktionsbolag har till stor del påverkat innehållet, sändande tv-bolag och dess ansvariga utgivare, säger han och fortsätter:

— Damers och herrars prestationer ska lyftas fram och uppmärksammas på samma sätt, det ska inte vara några skillnader. Min uppfattning är att vi lever upp till det.

Blickar mot andra länder

En annan kritik handlar om landskamperna. Medan före detta herrspelare haft tillgång till loger på landskamper i decennier så fick damspelarna fråga om vanliga biljetter, tills skillnaden påtalats för förbundet.

— Det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att man vill få uppskattning för det vi uppnått. Det känns som att vi mest är besvärliga när vi säger till om saker, säger Anette Börjesson.

— Det borde vara en självklarhet att vi behandlas lika, oavsett kön. Det är ett förbättringsområde hos förbundet. Men de kanske inte tänker på det, säger målvakten Elisabeth Leidinge, som även hon gjorde en bra bit över 100 landskamper, och blev matchhjälte i EM-finalen 1984 efter att ha räddat två straffar i den avgörande straffläggningen.

Håkan Sjöstrand igen:

— Sedan många år tillbaka görs det inte någon skillnad mellan dam- och herrspelare vad gäller inbjudningar till matcher. Men det har inte alltid varit så, och man kan självklart förstå att de spelare som har varit med länge bär med sig en känsla av frustration och ojämställdhet.

Anette Börjesson att Sverige skulle kunna lära sig av hur man gör i andra länder.

— I exempelvis USA och England så är man väldigt bra på att hylla alla sina vinnare. Oavsett om det är herrar eller damer.

— Man får aldrig glömma historien, säger Elisabeth Leidinge.