HALMSTAD. Så sent som i september bestämde han sig för att lägga skorna på hyllan och avsluta den 15 år långa karriären. Totalt gjorde han 235 matcher för Halmstad och är en ikon bland fansen. Men något proffs, det var Per "Texas" Johansson aldrig.

– Nej, jag har nog aldrig sett mig som ett, säger han till Nyheter24 med ett skratt. Jag har alltid hankat mig fram. Och även om vi är proffs på något sätt, så är det nog när man är utanför de nordiska gränserna som det gäller. Är man som Zlatan, då är man proffs.

Det är många som glömmer bort att Johansson faktiskt även har lirat i Gais. Tre säsonger gjorde den 33-årige profilen i göteborgsklubben, där han en gång i tiden fick sitt beryktade smeknamn.

Men trots det - och trots att han även lirade det sista året i superettan med Falkenberg - hänger hans namn fortfarande ihop med Halmstad BK.

Vad beror det på?

– Det är ganska ont om spelare som stannar i sina klubbar väldigt länge nuförtiden. Jag stannade i HBK i tio år, det är bara några fler som har gjort så. Men jag vet faktiskt inte, folk kommer ihåg saker och ting rent utseendemässigt, förklarar Johansson.

Varför utseendemässigt?

– Haha, jag har en ganska lång blond kalufs. Det är väldigt lätt att känna igen mig… jag tar även älgkliv och jag hankar mig fram.

Den hårdkämpande försvararen kom till Halmstad 2000 efter att Gais degraderats till superettan. På tio år hjälpte han laget att ta en andraplats 2004 och till de stora Europa-framgångarna året därpå, då de lyckades ta sig till Uefa-cupens gruppspel - där de bland annat slog ut de regerande mästarna. En bedrift som "Texas" aldrig kommer att glömma

– Det största jag var med om var när vi slog ut Sporting Lissabon, speciellt när deras publik applåderade åt oss när vi gick av planen, säger Johansson.

Han fortsätter:

– Det är en sak, men sedan finns det många andra småsaker som också var fina. Att få möta lag som Sampdoria och Steua Bukarest var stort, då fattar man hur det känns att vara proffs på riktigt.

Vilket är ditt värsta minne då?

– När vi missade guldet 2004. Då var det en straffspark som avgjorde allting och hade vi vunnit mot Blåvitt i säsongens sista match, så hade vi vunnit guld. Men Håkan Mild sprang som om att han skulle vinna VM-guld, minns jag. Så det missade guldet sitter väl som en tagg. Vi var jäkligt nära.

"Enkelt för mig att bli kvar"

Johansson blev kvar i HBK i tio år. Men ambitionerna var inte alltid att bli en ikon i laget och att till slut även vara kvar där i ett decennium.

Med lite självdistans och självinsikt förklarar "Texas" varför han blev kvar i Halmstad så pass länge.

– Dels för att jag redan hade testat Gais och jag redan hade flyttat en gång. När jag kom till Halmstad hade laget vunnit guld året innan och det kändes som om att jag hade bäst möjligheter att ta mig utomlands via Halmstad. Men samtidigt var man väl inte bättre heller, haha. Det fanns lite intresse från Norge och Danmark, men det var ingenting som var bättre än HBK. Visst hade jag tjänat mer där, men jag valde bort det. Jag trivdes ju så jäkla bra i klubben samtidigt som de dessutom ville ha kvar mig. Det blev väldigt lätt för mig att stanna kvar, säger han.

Hur kändes det när du lämnade HBK?

– Just då kände jag mig spelmässigt färdig med klubben i och med att satt på bänken det sista året. Då ville jag testa nytt i en ny klubb samtidigt som jag ville bo kvar i Halmstad. Visst blev det lite vemodigt att lämna HBK, men jag var jätteredo.

"Alla är väldigt besvikna"

Det är dock väldigt mycket som har hänt i Halmstad sedan han lämnade klubben. Nästa säsong tvingas klubben kämpa i superettan efter att ha åkt ut ur allsvenskan med stor marginal.

Johansson följde laget väldigt noga under den katastrofala säsongen och förtvivlades över att se sitt älskade lag spela så uselt,

– Jag tror att alla är väldigt besvikna för att det blev som det blev, man kan inte sticka under stolen med det. Alla hade högre förväntningar, laget hade varit i allsvenskan i 19 år och det är självklart jättetungt när man åker ut. Men nu skapar det mycket egna möjligheter och det är bara att se framåt, säger han.

Varför gick det så dåligt?

– Det är viktigt att få en bra start… och det fick de inte. Man tappade några spelare och sedan kom det in några som inte blev så lyckade som alla hade hoppats på. Man gör chansningar i fotbollen och ibland blir det helt fel och ibland går de hem som in i helvete. Nu försöker vi hitta tillbaka till rötterna på något sätt.

Tillbaka i Halmstad

Nu är "Texas" dock tillbaka i Halmstad och jobbar mer eller mindre som säljare i klubbens marknadsavdelning. En roll som Johansson tror att han kommer att trivas med för tillfället.

– Jag hade kunnat fortsätta om jag hade velat. Rent fysiskt så var det inga problem, jag har knappt haft några skador de senaste åren. Men det var mentalt och jag tänkte mycket "fan, nu vill jag pröva någonting nytt". Någonting utanför fobollen lockade mycket och det blev naturligt att det blev HBK. De sökte folk och då kom jag in via den vägen, berättar han för Nyheter24.

Men trots att han ändå är glad att vara borta från gräsmattan, så utesluter han ändå inte en framtid lite närmare fotbollen.

– Ja, man vet ju aldrig. Jag känner att jag har skaffat viss erfarenhet och jag gillar ledarskap, men jag är inte den där fotbollsnörden som man ibland måste vara för att vara tränare. Just nu längtar jag inte tillbaka till gräset, men man ska aldrig säga aldrig.