Marcus Birro: "Jag älskar Zlatans kaxighet"

För mig är Sverige de långa avstånden, skogarna, sjöarna, dimman över vattnet, åkrarna, de glest belägna husen...

Människorna i de där husen som tålmodigt och utan stora rubriker krigar på med sina liv, som drar med handen över köksbordet och känner träets årsringar blandas med sina egna...

En kaffebryggare som puttrar, en katt som spinner, ett björkträd i vårskrud där vinden klättrar bland lövverket, en tafflig sandstrand vid en tafflig insjö, kottar och mariekex, saft i termos, handdukar, barr, myror, och de ljusa kvällarna, gågatan i Ludvika en bakfylle-tung söndag när man är tjugofem år och tror att livet är slut, en skilsmässa från helvetet som borde tvingat ner en på Systembolaget men istället skickar ut en i löprundan och upp på Västerbron där de förälskade får samsas med självmördarna om utrymmet, och det där är också Sverige, ensamheten, sorgen, de tysta orden som måste talas men som istället göms...

Jag älskar det karga svenska vemodet. Jag älskar Zlatans kaxighet. Jag älskar alla nya människor som kommit hit och som faktiskt insett att: "okej det här är kanske inte paradiset på jorden men det är Sverige och mycket är konstigt men det finns också något här som är väldigt vackert, som är storslaget, som är värt att kämpa för" och klockan 18 drar vårt lands ambassadörer på sig den där gula tröjan och springer ut i en av de största turneringarna som världen känner och det är okej att komma upp ur känslokällaren nu, det är okej att få knotter över hela kroppen, det är okej att få skryta med sin kärlek till sitt land, till sina vänner, till allt det man väljer att skyffla ner i det vi kallar Sverige. För Sverige är sin historia och Sverige är vad vi gör det till dag.

Båda dessa representerar landslaget ikväll, både vår historia och vår framtid.

Det är ALLAS VÅRT SVERIGE. Det är vad Sverige är för dig. Och vad Sverige är för mig. Allt detta under samma flagga. Allt detta i elva ambassadörers händer och fötter...

Du kan läsa hela inlägget på hans blogg.