"Elitistiska journalister och supportrar förstör fotbollen"

Det har sagts förr. Det tåls att sägas igen. Svenska supportrar är fantastiska i relation till produkten som erbjuds. De är påhittiga, trofasta och skapar ett enastående tryck på gräs- eller plastplanerna landet över. Det ska vi vara rädda om. Det ska vi värna om. 

Jag tog oskulden på Tele2 arena under måndagen och såg Djurgårdens "tolfte spelare" (hur tröttkörd är inte den klyschan?) mala ner serieledarna – och då var det bara drygt 13 000 på läktarna. På vägen hem från matchen träffade jag Djurgårdens mittback Emil Bergström i tunnelbanan – bara i allsvenskan – som berättade att ljudnivån nådde upp till 113 decibel vid Amadou Jawos matchavgörande mål. Men samtidigt på Twitter såg jag det fortsatta hatet mot "jippomatcherna" som har spelats under sommaren i Sverige. Ni vet; Hammarby mot Paris Saint-Germain på Tele2 arena, Real Madrid mot Paris Saint-Germain på Ullevi och nu AIK mot Manchester United på Friends arena.

Jag tycker det har blivit så oändligt tröttsamt. Överallt får man läsa inskränkta kommentarer där de definierar vilka som är "äkta supportrar". Kommentarerna kommer självklart från dem som anser sig vara just "äkta supportrar" – men även etablerade journalister. De som har åkt runt jordklotet med ett AIPS-kort i handen och får betalt för att se VM- och Champions League-finaler. Den senaste trenden är att sammankoppla hobbysupportrarna, ett annat uttryck som man gärna slänger med, med trekvartsbyxor och foppatofflor. 

För om vi lägger lagsympatier åt sidan för en stund, vem har rättigheten att bestämma vilken supporter som är bättre än någon annan? 

För 14 år sedan joggade "profiler" som James Scowcroft, Matt Holland och Richard Wright in på Strömvallen. Ipswich Town skulle träningsspela mot Gefle IF i min stad. På läktaren satt jag; en förväntansfull, tillika Championship Manager- och fotbollsgalen elvaåring, som tippade stryktipset och såg varenda fotbollsmatch som sändes på teve hos min halvsysters morföräldrar eftersom vi inte hade kanalerna hemma. Att se ett lag från den dårvarande engelska förstadivisionen spela mot Mattias Hugosson, Robert Stridh och Daniel Westlin var det största jag hade upplevt som åskådare på plats då.

Då kan jag ju bara tänka mig hur ofantligt stort det måste vara för en elvaåring att få se världsstjärnor som Robin van Persie, Cristiano Ronaldo och inte minst idolen Zlatan på en svensk fotbollsarena. Och jag har inte hört en enda spelare i varken Hammarby eller AIK som har gnällt på att få chansen att spela mot stjärnorna. Tvärtom tycker de att det är inspirerande att ställas mot världens bästa spelare. De som lever det liv som de flesta drömmer om som fotbollsspelare. 

Men det ska ändå klankas ner på supportrarna som köper biljetter till "jippomatcherna". Att de inte är värda att gå på deras hemmaarenor. Att de är Camp Sweden-supportrar som numera också är som en spya i halsen efter en dekadent utekväll. Det är inget annat än elitistiskt och uteslutande. Ge fan i fotbollen. Det finns ingen som har ensamrätt på världens största sport. Är det något fotbollen ska vara är ovillkorlig och inbjudande för alla, oavsett om personen ser en eller 30 matcher live varje år.