Wenström: "Största utmaningen är att kunna också när det gäller"

Mästerskapets snyggaste mål. Turneringens mäktigaste publikkuliss. Ett par av svensk fotbolls vackraste ögonblick. Synd bara att det inte var så viktigt.

Zlatans volleyskott är bland de mest stilrena avslut som har skådats. Så svårt, så vackert, så Zlatan. Där, då och i hela sekvensen strax före målet visade Sverige och dess kapten absolut världsklass. Men visst var det rätt symptomatiskt och symboliskt att det var lite galet och skäggbeväxt försvarsspel som startade attacken?

Mellbergs brytning som la fundamentet till mästerverket var just den typen av defensiv beslutsamhet och skicklighet som har saknats i några helt avgörande situationer tidigare i turneringen. Det var äntligen och överlag en helt underbar koncentration och skärpa över det försvarsspel som ju alltid ligger till grund för möjligheten till anfallsdito, även om ännu en sån där plötslig markeringslapsus gav Giroud ett sånt där nickläge som både Sjevtjenko och Carroll hade dreglat över. Och förmodligen utnyttjat. Men det mesta satt alltså som det borde ha gjort redan tidigare. Erik Hamréns största utmaning framöver blir att laget ska våga – och kunna – även när det finns något att förlora.

Wilhelmssons suveräna inhopp (varför har inte hans uppenbara formtopp utnyttjats mer?) gav Zlatan någon att bolla med och visade en annan ingrediens som det har funnits alldeles för lite av; djupledslöpningar. En tränarterm för något så trivialt som att någon vågar och vill, gör det svårt för de andra och lätt för de egna. Hur svårt kan det vara att springa egentligen? Om Ibrahimovic ska spela mer – eller kanske hellre en aning mindre – släpande forward är det en definitiv nödvändighet att många fler än en inhoppande Chip springer, visar sig och ger alternativ. Om vi nu ska bygga vidare på det här och inte bara mest njuta av målet, segern över ett storlag som fick sviten spräckt – och scenerna efteråt.

Den inramningen, det blågula havet färgade förmodligen hela Dnepr gul och blå. Svenskarna har varit bland de allra bästa på läktarna och det är såklart också något att ta med sig. Intresset för landslaget, volymen från klacken är verkligen en faktor att bära med sig in på en ny nationalarena. Inte sen Paraguay i Berlin 2006 har vi sett något så maffigt. Zlatan visade vägen och kastade tröjan. Spelare och fans gjorde vågen och bytte känslor med varandra, Hamrén grät och även om vi just då kastades in i Bio Rio vid Hornstull i stället så fick vi några fragment av ett stort ögonblick.

Ove Kindvall stänkte upp den i nättaket senast vi vann mot Frankrike, 1969, och fick bragdguldet. Zlatan lär som vanligt ha ett koppel skidskyttar framför sig när vi kommer dit men han visade i detta EM att Ibrahimovic, i ganska många moment, utan tvivel är ett namn på pallen bland världens allra bästa spelare.

Han sköt till exempel EM-turneringens vackraste mål. Synd bara att det inte betydde ännu mycket mer och att hela England tittade åt ett annat håll.