Är Hamrén en gambler?

STOCKHOLM. Om lite drygt två månader är det på dagen exakt två år sedan Erik Hamrén tillträdde som svensk förbundskapten. Det kändes då som ett nödvändigt byte efter att Lars Lagerbäck nästan blivit en del av inventarierna i det svenska landslaget.

Träningsoverall blev helt plötsligt kostym och Lagerbäcks ingrodda 4-4-2 byttes ut mot ”framtidens” 4-2-3-1.

Efter strafförlusten mot Holland i EM 2004 valde Tommy Söderberg att bli tränare U21-landslaget. I samma veva fick alltså Lagerbäck eget ansvar för A-laget och, precis som i Hamréns fall, inledde norrlänningen med tjugo matcher relativt jämnt fördelat mellan kval och träningsmatcher.

Poängsnittet för Lagerbäcks första 20 matcher blev 1.85 poäng/match, i Hamréns fall är det snittet 2.15 poäng/match men då ska man ha i beaktning att Hamrén inlett med sju kvalmatcher och tretton träningsmatcher mot Lars Lagerbäcks helt jämna fördelning i den kvoten.

Ingen kan någonsin ta ifrån Lars Lagerbäck det faktum att han var med och lotsade fram lilla Sverige till fem raka mästerskap. Det är en enastående bedrift som ingen annan svensk förbundskapten hade lyckats med tidigare. Väl i huvudturneringen har Sverige haft det svårt med enbart fyra segrar på arton matcher, men många oavgjorda matcher har ändå tagit Sverige vidare till åttondelsfinal samt kvartsfinal.

Av logiska skäl kan den senaste jämförelsen inte appliceras i fallet Hamrén då Sverige i skrivande stund fortfarande kämpar om en plats i Ukraina/Polen 2012.

Taktiskt finns det dock stora skillnader där ett Hamrén-lett landslag ter sig ta större risktaganden än vad Lagerbäcks strikta 4-4-2-elva gjorde allt som oftast.

Lars Lagerbäcks landslag hade exempelvis aldrig släppt in fyra mål borta mot Holland i Amsterdam, man hade heller aldrig tillåtit Ungern att göra 2-1 på tilläggstid. Tvärtom byggde Lagerbäck upp den svenska grunden lugnt och metodiskt genom ett ramstarkt försvar, kryddat med en offensiv och teknisk briljans hos vissa individer.

Större risktagande i Erik Hamréns landslag

Dagens landslag har större toppar, men även djupare dalar än tidigare upplagor. En viss föryngring av truppen har skett, vilket är oerhört logiskt, men med det har en viss rutin försvunnit. Det märks.

Dåliga, orutinerade och naiva beslut har kostat Sverige poäng i EM-kvalgruppen hittills. Misstag man sällan, eller nästan aldrig, såg på Lagerbäcks tid har nu blivit mer frekventa när Erik Hamrén basar. Synar man helheten är slutsatsen inte enbart negativ för Hamrén. Den forne Rosenborg-tränaren ger chansen till yngre förmågor och han accepterar ett större risktagande. När det lyckas ser Sverige ut som ett landslag för toppskiktet, när det misslyckas förnedrar Holland Sverige och klassiska blåbärsnationer har helt plötsligt en chans.

Det riktiga testet och den mest relevanta jämförelsen kan vi dra om Sverige tar sig vidare till EM. Först då vet vi om Erik Hamrén är rätt man för jobbet. Beroende lite på vem du frågar så är det allmänna svaret att det inte räcker med att ”bara” kvala sig vidare till ett mästerskap – det ska spelas hem medaljer också!

Ett Hamrén-lett landslag kommer inte marschera igenom en kvalgrupp som på Lagerbäcks tid – men om/när man väl lyckas finns det mycket som talar för att den nye förbundskaptenen har större förutsättningar än sin föregångare att lyckas när det väl gäller. Och det är i mästerskapen det gäller.