Louise Anjou: "Kvinnor ses som ett pris man vinner"

Varje gång det inträffar en skolskjutning i USA är det alltid någon som nämner datorspelen. ”Spelade han nåt våldsamt? Mycket blod och pang-pang?” I det senaste fallet, när en ung man gick in i ett studenthus och sköt, lämnade han ett manifest där han berättar om sin hämnd. Hämnd för alla kvinnor som vägrat honom sex. Vägrat, som om de var skyldiga honom det.

Varifrån fick han den idén?

Det finns flera människor som stöttar honom på nätet. Som kallar sig ”snälla killar”. Som menar att eftersom de är så snälla, så borde tjejer kasta sig efter dem. Men ”nice guys finish last”. Alltså är det något fel på kvinnorna. De är ytliga, tittar bara efter snygga machomän och struntar helt i den ”snälla” killen. Hur mycket tid och komplimanger han än spenderar på kvinnan ser hon inte honom som en potentiell partner, bara möjligen som en vän. Det är så orättvist, han är ju hjälten!

Och där ligger lite av problematiken. Moralen i de flesta medier idag säger att som kvinna ska man inte ”ge upp” sex lättvindigt. Om en inte är med i till exempel ett spel och träffar Hjälten™, det vill säga. Den absoluta majoriteten av alla spel idag handlar om män och mäns historier. Och i såväl Disneyfilmer som Mario-spel så vinner hjälten den vackra kvinnan(s hjärta) i slutet, ofta trots att de knappt känner varandra. Det behövs inte, han har bevisat sitt värde genom sitt mod och rena hjärta, och hon sitt genom sin skönhet. Synen på kvinnor som objekt och ett pris förstärks i otaliga spel, filmer och tv-serier. Våldtäktskultur är vad det brukar kallas. 

Geek Feminism Wiki sammanfattar våldtäktskultur som en term som används för att beskriva normalisering av sexualiserat våld med avhumanisering som främsta vapen. Typiska uttryck för denna kultur är skuldbeläggning av offren, ge ursäkter åt förövarna, könsriktat våld, dra våldtäktsskämt och hålla hårt på könsroller. De flesta kvinnor lever med en rädsla för våldtäkt och modifierar på något sätt sitt beteende efter sina rädslor. Män, generellt, gör det inte. Därför finns det mycket ångest och rädsla som leder till att kvinnor hålls nere av våldtäktskulturen, på ett sätt som inte gäller männen.

Självklart finns denna kultur i alla delar av samhället, men den verkar vara särskilt fastbiten i nördkulturen. Det kan vara den starka mansdominansen genom åren och underdog-känslan, eller så är det att inom nördkulturen berättas samma historia om och om igen. Om en ung man, en nolla, som genom en rad sammanträffanden och sitt mod vinner prinsessan och halva kungariket. Som har förtjänat det. Minns Aladdin, som nybliven prins Ali, minns hans förvåning när prinsessan Jasmine avvisar honom trots all hans prakt och säger ”Jag är inte nåt pris man vinner!”.

Minns de gånger en kvinna i en historia är omringad av hemska män för att få oss att acceptera att hon går ut med en kille som vi i vardagligt tal skulle kalla våldtäktsman, kvinnofientlig eller rent av psykotisk. Minns Jacob i Twilight, hur han ska framstå som temperamentsfull och lite hotfull, så att vi lättare godtar Edwards manipulativa och mer subtilt kontrollerande handlingar. Minns hur mycket det understryks i The Big Bang Theory att Pennys alla före detta pojkvänner är genomkorkade idioter.

Besvikelsen när en läser att spelet en har sett fram emot hur länge som helst har fem kvinnliga karaktärer i handlingen, och fyra av dem dör. Handlingen är baserad på två av morden medan de andra driver hjälten framåt. Hjältens utveckling genom detta spel är att den tjej han bryr sig om mördas. 

Detta konceptet kallas ”Women in refrigerators”. Termen kommer från serien Green Lantern, där hjälten kommer hem och hittar sin flickvän styckmördad och intryckt i kylen. Konceptet innebär helt enkelt att, för att driva handlingen och/eller hjältens emotionella utveckling framåt, kvinnor mördas, skadas brutalt eller på något sätt förlorar sin makt.

När våld mot kvinnor används som vändningar i handlingen eller ska få Hjälten, men framför allt, spelaren att känna något, då upprätthåller vi våldtäktskulturen och rädslan den bär på.

Självklart går det inte att lösa alla dessa problem i en handvändning. Framför allt de många myterna kring sex och våldtäkt är svåra att rå på.

En samtyckeslag hade inte tvingat spelföretag att skriva bättre handlingar eller mer komplexa kvinnokaraktärer. Inte heller hade vi automatiskt fått bättre filmer eller omintetgjort våldtäktsstatistiken. Däremot kan vi kanske förhindra att vissa känner sig ha rätt till andras kroppar. 

Vi kanske kan förändra hur vi ser på sex och sexualitet, och bättre förbereda oss på den sexistiska verklighet som fortfarande finns där ute. 

Louise Anjou, feminist och spelutvecklare