Det har ingenting med mixologi att göra. Knappt ens sanningen. En gång i veckan utnämner Zeke och Glasman Veckans Skönaste Bartender. Kalla det fan fiction. 2012-09-14 09:34

Daniel Glasman om Molly:

Daniel och Molly och Molly och Daniel. Vi kände inte varandra alls före sommaren, men nu har vi ägnat nästan varje kulkväll (kulkväll = onsdag-lördag, buhukväll = alla andra kvällar) åt att hänga med varandra och vårt mer eller mindre glada humör åt just det faktum att vi skulle ägna nästan varje kulkväll åt att hänga med varandra. När man gör såna grejer fyller man liksom tiden med att hitta på massa skoj tillsammans, vi har återupplivat ringleken vi båda ägnat oss åt i olika generationer i olika landsändar, vi har sagt LOL åt allt som är högt och lågt och kanske ändå inte LOL alls men det blev så ändå, jag har trängt in mig bakom Molly när hon har som mest att göra i baren för att dricka lite alkoholfria göttigheter för att jag ville och kunde, och vi har minst en gång försökt kolla på Coyote Ugly ihop. Projicerat på markisen på Kåkens uteterrass. Fast i baren från filmen är väl hon snarast den sura och kaxiga brunetten med ett varmt hjärta, och jag är lilla lantis... Tjejen. Fast hon sjunger sämre än jag.

Sen var det den kvällen när jag och Molly gick och köpte ett storpack Pez på 7-Eleven på Birger Jarlsgatan, skrapade bort loggan på och sålde som ecstacy till fulla stekare utanför Laroy. Jag lever fortfarande på dom pengarna. Vi döpte en smarrig alkoholfri drink till Glasman, jag drack Red Bull och vi hängde på gubb, en hel kväll hade hon Glasman skrivet på sin underarm och jag funderar fortfarande på att ge henne en trasa, fråga om hon tycker att den luktar kloroform och sen kanske lite smidigt permanenta den bläcktatueringen med en bränd nål. Kanske. Jag har ju redan hennes namn tatuerat på kroppen liksom, inte mer än rätt. Hon tvingade mig att göra det gömt i svart på svart i en av mina tidigare tatueringar, men den finns där.

Molly och Daniel. Daniel och Molly. Molly har berättat historier om könshår i ansiktet, om kiss på ställen där kiss inte borde finnas, Molly har dragit in nästan 10.000 kronor i dricks en kväll och satsat allt på svart på Casino Cosmopol, vunnit och gjort om samma sak och förlorat alltsammans, och det medan jag väntade utanför för att jag inte blev insläppt i trasiga sneakers. Jag ba dom är Raf Simons? Dom ba dom skulle kunna vara Ingvar Kamprads, vi skulle inte släppa in dig ändå. Men Molly vann och förlorade medan jag stod utanför och väntade, och det berättade hon såklart dagen efter för inte fan kom hon ut, utan lämnade mig på  Kungsgatan tills min nattbuss kom vid 04:33 och körde hem mig till Lilla Essingen där jag instagrammade en bild på solnedgången och låtsades att allt var bra.

Molly är som lillebrorsan jag aldrig hade, skoskavet som aldrig läker, det roliga i hasch, som glasshuvudvärk och som att hångla med sin drömtjej i just en dröm och vakna och inse att det var på låtsas. Kan någon ge ett bättre betyg än så åt en bartender vill jag gärna veta det. Brolinklass, Molly får 6 glada glasgubbar av 5 möjliga.

Zeke Tastas om Molly:

Jag skrev tre långa texter om Molly innan jag skrev denna. Typ noveller. Alla lögn och förbannad dikt.

Den första var om hur Glasman och jag slogs om Mollys gunst under uppväxten i Säffle. Jag har aldrig ens varit i Säffle.

Den andra var om hur Molly en gång lockade med sex, lurade i mig roofies och hur jag vaknade med en njure mindre någonstans utanför Södertälje.

Den tredje var om hur jag en gång vaknade upp hemma hos henne endast iklädd smör. Härsket smör.

Men nu är jag klar med lögnerna och dikterna. Jag är redo att berätta sanningen och sanningen är att Molly är världens bästa bartender. Det baserar jag så klart inte på hur bra hon blandar en vodka cranberry för det klarar till och med en apa av. Och jag baserar det inte på hur snabbt hon servar Kåkens törstiga våg av alkohipsters. Jag baserar det inte ens på hur omtyckt hon är av sina gäster eller kollegor.

Jag baserar det uteslutande på det faktum att av alla bartenders jag känner och gillar i den här staden (en inte helt oansenlig mängd) är hon den jag saknar mest. Jag vill påstå att min attraktion är helt avsexualiserad men faktum kvarstår, hon har nekat mig en trekant en gång. Fast jag tänker hävda att hon ville, innerst inne. Nä, jag saknar henne lite hela tiden för att hon är en älva, ett väsen, ett fenomen. Lite magisk och jävligt skruvad. Man har liksom aldrig tråkigt runt henne. Vi kommer under rubriken Veckans Skönaste Bartender att få anledning att återkomma till Kåkens andra bartenders men Molly är ett unikum.

Molly; jag, den oheliga alliansen och Tête-à-tête älskar och saknar dig. Och du, det där erbjudandet står fast. Om trekanten alltså. Du vet att du vill, innerst inne.