Bon 10 år

En riktigt riktigt bra fest brukar för mig vara fylld med goda vänner, gärna sådana man inte träffat på länge, peppig och/eller oväntad underhållning, mycket och god mat och dryck och ett tufft ställe. När Bon firade tio år fanns allt detta och mer därtill, det var som att det aldrig skulle ta slut. I början av kvällen var det obegränsat med drinkar av Kanon Vodka och flödande champagne från Laurent Perrier, sista timmen gick vi runt med hela flaskor champagne och skålade direkt ur flaskan utan att passera Glaset. Jag kom till festen i Villa Ludvigsberg, ovanför Münchenbryggeriet och med vidsträckt utsikt över hela staden vid strax efter 22-tiden. Då satt Frida Hyvönen vid en flygel och underhöll gästerna i ena rummet, och kort därefter stod vi alla och tappade hakan till en vad som verkade vara spontan dansuppvisning av två män på det stora dansgolvet framför den riggade scenen. Det visade sig vara Cullbergbaletten som uppträdde, och de två dansarna var dessutom klädda i Yohji Yamamoto-kläder så det var en total estetisk överdos av kreddigt dansande och mode. På ett bra sätt förstås.

I ena rummet mot östra flygeln (ja flygeln, det kändes verkligen så) stod ett bord som totalt dignade av frukter, bär, tryffel, nötter och vita prinsesstårtor med svarta marsipanrosor, det var som att trilla in i en scen ur Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette, om man får ta bort dom kackiga Converseskorna och I Want Candy i studsversion. Tillbaka på scenen klev Robyn på för ett livegig om en fem sex låtar, med störst jubel till With Every Heartbeat och extranumret som var en modern och nedskalad variant av Show Me Love, allsång deluxe, det är något väldigt fint över hur hon binder samman allt från studs och pepp till hjärtesorg och kärlek i sin musik, alla älskar, alla hoppar och dansar. På Bon.se finns en magisk bild (klicka här för att se den) på hur Leigh Lezark och Geordon Nicol från The Misshapes står precis vid scenkanten och ser heeelt euforiska ut till Robyns uppträdande. Och såklart var det The Misshapes som tog över dansgolvet efter det och piskade up galen stämning på den annars så svåra modecrowden, här var det leenden, fest och lösläppthet, flåt, folk som släppte loss menade jag.

Hela Bons samlade publik av gamla anställda, äldre och yngre generationen modemaffia i en enorm villa med storartat läge och ännu bättre utsikt, allt omgärdat av obegränsat med champagne och vodka, frukt och tårta tills det sprutade ur öronen på en och sinnessjuka uppträdanden. Om det någonsin funnits en kväll som förtjänat betyget Glenn Hysén- eller Tomas Brolin-klass var det denna, 2012 års, 2010-talets kanske bästa fest hittills.

6t av 5t