Idag är det röd dag. Hepp!
Öppet Spår
Maj 1, 2023, 19:00
400 Kommentarer
Föregående inlägg 
400 kommentarer
Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!
Idag är det röd dag. Hepp!
Alltså Gift vid första ögonkastet. Jag blir inte klok på Caroline – hon behandlar August som om han vore luft och stör sig på precis allt han gör. Vad gör hon ens i programmet?
Håller med! Snacka om att hon inte låter August få vara sig själv
Ja! Han är så fin och har världens vackraste ögon men hon beter sig så elakt gentemot honom. Tror du på någon av paren?
Jag förstår inte den matchningen. Tycker det är den som är fel,inte personerna
Fast ett tillägg, tycker August är lite för omogen för ett äktenskap
Jag tycker tvärtom, att Caroline är för omogen. Tycker August beter sig moget och eftertänksamt.
Det är ju det programmet går ut på. Om man nu söker in till det här programmet så får man ju försöka göra det bästa av situationen just för att du inte har någon aning om vem du matchas ihop med. Att bete sig illa mot någon annan på grund av sin egen osäkerhet är inte snällt någonstans.
Fast om han inte inser när han bör duscha och att man inte bör röra saker bakom avspärrningar visar det på en oroande omognad. Nu har jag intr sett klart på kvällens avsnitt än, men tycker hon tar upp det på ett rätt respektfullt sätt.
Jag har inte sett kvällens avsnitt utan tänkte på föregående avsnitt där jag anser att Caroline beter sig på ett väldigt svinigt sätt. Hon är precis som Susanna var mot Johan.
Jag tycker han verkligen vara en väldigt genuin person med god självkännedom! Han känns så himla snäll, inkännande och energisk.
Inget ont om henne, men han är ju inte vad hon vill ha och det går ut över honom (tyvärr) ja och henne med men mest honom tycker jag
Uppenbart att de matchades ihop pga att de har lite samma stil, inget annat.
Ja, men hon är ju så oattraherad av honom så allt blir ju störigt då. Borde väl egentligen avsluta men produktionen trycker på att dom ska lära känna varann mer men hon vill ju inte…
Ja hon hackar verkligen på honom hela tiden, jag gissar att det inte kommer hålla, och inte heller …Lina och hennes man ( är så dålig på namn ) hon känns hypokondrisk, hon känns inte i rätt tid av sitt liv att gifta sig.
Men övriga 2 par tror jag på ?
Alltså Lady D, Cissi W, m.fl… Har skrivit om detta förut men deras ”jag har adhd och därför beter jag mig så här”-spammande, som i 9 fall av 10 är HELT NORMALT BETEENDE. Så otroligt larvigt!
Oj förlåt hamnade fel
Tänkte också hypokondrisk direkt… Å andra sidan, har man fått problem med hjärtat kanske man blir sån…
Men nu har jag sett hela avsnittet. Jag är själv astmatiker och förkylningar som ger lätta besvär för ngn annan har en förmåga att bli värre när det fastnar hos mig. Om man blir inlagd har de kollar syresättning etc så hon var ju äkta sjuk. Det är hemskt jobbigt när ngt sätter sig på andningsvägarna, med hjärtproblem i grunden är det säkert mer allvarligt.
Ja lite så. Hon har nog målat in sig i ett hörn med sin sjukdomsbild. Ida gillar jag inte alls hon känns så falsk och manipulativ.
Håller med om Ida, hon känns inte alls äkta. Ska verka så himla skön och härlig med sitt smicker men det blir bara för mycket. Tror dessutom att hon kräver rätt mycket uppmärksamhet (precis som Arvid) och kom nog explodera om hon inte får som hon vill.
På tal om Arvid. Jag känner igen honom SÅ mycket! Har han varit med i något annat? Eller kan det vara så att jag sett honom på typ tinder, haha…?
Jag med haha!
Haha jag tycker att han påminner om och pratar som birk i Ronja ?
Varför är människor inte bara schyssta och härliga liksom? Ida verkar så ohärlig och går igång alldeles för mycket på det där med kaptenstiteln.
Va, jag älskar Ida. Tycker hon verkar så härlig! Har inte alls fått känslan att hon är falsk och manipulativ.
Lina är sjuk, inte hypokondrisk.
Så uppenbart att Caroline inte gillar honom och då stör man sig på allt. Men hon behöver ju inte säga allt hon tänker på… Det var t.ex. ganska elakt och nedvärderande att påpeka att han luktade svett efter deras bröllop när han sa att hon luktade gott. Blir förvånad om det där utvecklas till något mer.
Fredrik och Stina tror jag mest på. De känns mest stabila och på samma plan. Arvid och Ida är enbart kåta på varandra och det kommer bli tjafs när vardagen slår till. Arvid är dessutom så egenkär och Ida är överdriven med sina komplimanger. Slutar Ida med allt smicker kommer nog inte Arvid stanna så länge till.
Hoppas på Alex och Lina men Alex kan nog vara lite för mesig för hennes smak och Lina pikar Alex lite för mycket så att han blir osäker.
Ja verkligen och hela grejen med bröllopsdansen stör jag ihjäl mig på. Hon visste om att efter vigseln sker en bröllopsdans men hon klarade inte av förväntningarna. Vad gör hon då i programmet? Hon har ju anmält sig frivilligt! Blir så irriterad.
Ida är verkligen en falsk och manipulativ person som konstant kräver uppmärksamhet. Arvid behöver egentid och när han inte kan ge henne alla komplimanger hon drömmer om så smäller det. Känns som Ida är mer kär i uniformen och statusen än i honom.
Tycker både Arvid och Ida verkar vara kära i själva känslan av att vara man och fru och i att allt är nytt spännande. Ser framför mig att det spricker när skimret försvinner och vardagen kommer tillbaka. Dock tog ju Arvid upp det i bilen så de kanske jobbar på det direkt.
Framförallt när hon själv inte verkar förstå konceptet med att duscha håret? Denna ständigt flottiga lugg kombinerat med hennes pikar om att August luktar illa provocerar mig å det grövsta.
Ja verkligen och jag hade jag varit August hade jag bett henne gå. Hade inte suttit där och tagit emot all skit hon slänger på honom. Han hänger i Flashback-tråden och beskriver att han har haft det jobbigt i tidigare förhållanden och det här hjälper verkligen inte.
Om han haft jobbigt i fler förhållanden så kanske man själv måste fundera lite
Det med bröllopet har jag glömt bort!
Eller förträngt. De klarar sig nog inte.
Fast att behöva spendera första tiden på ett utedass med allt bajs från sin nye man sen flera veckor tillbaka, och tvingas lukta på det… Alltså det KAN bara inte sluta bra. Tyvärr.
Men seriöst haha. Det är ett utedass det är inte pesten. Alla skiter så vad är problemet?
Problemet är att skiten inte försvinner utan ligger kvar och luktar. Hade du velat lukta på din nye partners bajs från flera veckor tillbaka. Fet romantikdödare. Samma med par som skiter inför varandra. ?
Jag kan inte bry mig mindre faktiskt. Förr fanns inga toaletter över huvud taget men romantiken fanns där ändå. Visst utedass är ingen favorit men skulle inte betett mig illa mot honom på grund av en sådan sak. Hon är högst otrevlig och borde åka hem.
Har aldrig sagt att det rättfärdigar att hon är otrevlig! Däremot är det en romantikdödare. ”Förr” visste man inget annat. Sket förmodligen i skogen och slapp lukta på sin älskares skit från veckor tillbaka.
Beror nog på vem man är som person. Som sagt jag hade inte haft några problem med det. Men hon är elak mot honom hela tiden och han borde be henne att åka hem. Det är inte okej att behandla honom såsom hon gör. Hade han behandlat henne så hade det tagit hus i H.
Nej håller med dig där. Utedass däremot är inte min grej. Men smaken är som baken ?
Hon borde behandla honom med mer respekt, oavsett. Hon är ju inte attraherad alls av honom, det är ju uppenbart. Däremot förstår jag att personlig hygien är viktigt. Känner samma sak där… Men det får man ju ta upp kanske privat på ett fint sätt. Han verkar vara en väldigt fin person som respekterar henne.
Kanske om han slutar vara så klängig och bekräftelsesökande så kan hon få en chans att närma sig. Team Caroline här om det inte framgår. Kan INTE se det attraktiva i en sån klängig person som Agust.
Håller med, dom pratade direkt efter bröllopet om att dom va väldigt olika med sina behov. Han är mer fysisk än henne och då borde han backa lite och låta henne ta initiativ när hon känner sig redo
Innebär inte att hon måste pika honom hela tiden. Hon är elak helt enkelt.
ja hon hemsk. säger att han luktar och behöver space mm
tycker synd om honom.
sen förstår jag inte hur killen ska orka med den hjärtsjuka
tänk va tufft att kastas in i det. förstår att hennes sits är tuff så klart.
Tycker också synd om August, Caroline är ju uppenbarligen inte attraherad av honom och hon borde bara kasta in handduken. Nu kommer hon sänka hans självförtroende genom pikarna.
Ida och Arvid tror jag nog kan bli något ändå men de måste sluta vara så besatta av vilket snyggt, lyckat par de är och våga slappna av lite. Tror inte Ida är manipulativ men tror hon är rätt osäker och vill ha bekräftelse hela tiden.
Lina och Alexander vill jag verkligen att det skall funka för! De verkar så fina båda två. Tror A är osäker för att han själv inte tycker att han är toppenbra på det sociala alla gånger och att han behöver en lugn person som bekräftar honom. Känns som Lina själv tycker att hon har massa bagage som är oattraktiv (verkar vara mer än bara hjärtfelet) men Alex är inte typen som bryr sig om sådant. Tror verkligen de kan ge varandra den tryggheten båda söker, hoppas Lina blir frisk snabbt!
Jag vet att en av mina kompisar läser kommentarer här. Men hon vet inte att jag brukar skriva kommentarer. Spännande va?
Inte direkt.
Haha jag vet också en som skriver här men hon vet inte om att jag hänger här heller?
Hur vet du att hon skriver här?
Hur vet du/ts?
Är du 12 år eller?
Fan vad taskigt. Nu sårade du verkligen mina känslor.
Förstår inte heller varför man skriver sådana kommentarer. Om det är vuxet vs barnbeteende som ska belysas så är väl snarare det vuxna beteendet att låta bli att skriva framför att skriva något personligt påhopp.
Jag genomskådade en kommentar för några dagar sedan. Dock inte av dig, det var en annan i min familjenära krets. Tyvärr inget ”smaskigt” inlägg…
Har jag också gjort när någon skrivit här…
För att vara tråkig är det fler öden som är lika än man tror.
Det är sant! Kan vara väääldigt lika.
Läser alltid öppet spår och har svårt att tro att du skulle lyckas genomskåda någons kommentar. Du kanske kände igen själva ämnet/känner någon som gått igenom liknande men är nog ganska lite chans att det är just den personen ?
Tveksamt att du på riktigt lyckades genomskåda en familjemedlems kommentar. Har läst alla öppet spår senaste tiden och finns inget som är helt unikt där man 100% kan veta vem det är, finns garanterat massa personer med samma problem och tankar.
Vissa är ju jättespecifika utan anledning, typ skriva ut ”min mosters förra kille som bor i Arboga och var med om en bilolycka 2017” för att sedan outa något ganska generellt…
Nja, ge gärna ett exempel på en sån kommentar isåfall.
Hahaha du har knappast läst alla kommentarer. Och sjukt vore om du kom ihåg alla.
Vi som sett kommentarer från folk vi känner har ju lagt märke till detaljerna, vissa saker är så jäkla uppenbara bara.
T.ex den jag känner, det är fler än en gång jag sett henne här, men en gång hade hon en kille från tinder på kroken och hade skrivit ett långt sms till mig och ville ha min syn på saken.
I ÖS samma kväll postades ett identiskt inlägg som det sms:et, en uppenbar copy+paste?
När har en sån kommentar hänt?
Jag har också en kompis som jag vet brukar kommentera här!
Vad brukar din kompis kommentera?
Fast om det är så lätt att förstå att det är en viss person, då är det väl troligt att hen inte är bekymrad över att dennes identitet läcker ut?
Jag fick faktiskt ett meddelande för några månader sedan från någon som undrade om jag skrev under ett nick som jag inte minns nu, och jag skrattade lite för det var inte jag och funderade på vad den personen brukar skriva (nej orkade inte leta runt). 😛 Men då sa jag faktiskt vilket nick jag brukar kommentera med för jag skriver bara sådant jag kan stå för. Jag hade inte kommit hit och skrivit om att jag har en affär med en kollega (alltså OM jag hade det haha) då det känns alldeles för privat och som sagt, folk kan ju faktiskt misstänka vem man är?
Många förvränger kanske sanningen lite, jag gör det, grundproblemet i en fråga är samma men jag byter ut en del saker. Det tänker inte alla på, ens om man inte vill bli upptäckt.
Jag är 26 år gammal och har tidigare haft vanligt jobb och semester vilket jag har blivit van vid. Pluggar nu och kommer att jobba precis hela sommaren. Allt känns piss, sambon kommer ha semester, familjen vill att jag ska komma hem, jag vill egentligen vara ledig åtminstone något. Hur tar man sig igenom en hel sommar med jobb utan att semester väntar? Hur tar man sig igenom det som blir två år utan ledighet? Jag lyckades inte ens vara ledig i jul utan satt och pluggade på både julafton och nyårsafton.
Kan inte din sambo stötta dig ekonomiskt någon månad så att du kan vara ledig?
Jag är inte samma person, men vill bara ge mitt perspektiv. Min man har pluggat i sex år och jag har så klart varit den som drar in pengar. Då förväntar jag mig att han jobbar när han kan, för att bidra till hushållets ekonomi.
Ja absolut. Men samtidigt hade jag verkligen personligen velat vara ledig med någon jag älskar ☺️ Och hade utan tvekan betalat för min sambo i samma situation!
Fast finns det inte pengar så finns det ju inte pengar?
Om han arbetar lär han ha råd att betala hyran i en månad och hennes mat. Han sparar säkert också.
Fast finns det pengar så investerar man i sitt förhållande . Genom att plugga, genom att jobba och genom att den som kan betalar så båda kan vara lediga och umgås.
Jag pratade om mig själv, som försörjt mig och min man under hans sexåriga studier. Det är ju inte så att jag inte vill att vi ska vara lediga tillsammans, men pengar måste in. Alltså får vi båda jobba även på sommaren ?♀️
Kanske är olika beroende på vad man tjänar. Jag pluggar och min sambo är höginkomsttagare. En månad varje sommar betalar han hyran och större delen av maten (på hans initiativ), så vi kan vara lediga tillsammans. För aktiviteter osv. tar jag av mina sparpengar.
Självklart är det olika, det är därför jag reagerar på kommentarerna som tycker att sambon ska betala, eller som verkar tycka att det bara handlar om att prioritera. Eftersom vi inte vet något om TS ekonomiska situation kan man heller inte bara anta att sambon har möjlighet att betala allt men väljer att låta bli.
Man får ju vara ödmjuk inför att vi faktiskt inte har en aning om hur situationen ser ut. Hade jag ett överflöd av pengar hade jag såklart gärna supportat min sambo, men lever man tight på marginalerna hade det inte känts speciellt roligt att mina utgifter skulle gå upp under min ledighet så att sambon kan vara ledig och leva på min inkomst…
Cruel to be kind men skärp dig. Inget blir bättre av att man gör sig själv till martyr. Du har ett val och kan styra hur mycket du ska plugga eller arbeta, har du valt plugga 100% på sommaren har du ju alla möjligheter i världen gå ner i tid och vill du nu inte det så kommer du verkligen inte må bättre av att gnälla. (Sorry!)
Lite onödigt svar. Det är tufft att plugga och sen inte kunna vara ledig alls på sommaren pga ekonomi. Inte som att man kan spara heller när man pluggar och får CSN.
Förstår inte varför man svarar som du när någon uppenbarligen känner sig uppgiven. Uppfattar inte TS som martyr alls.
Har du några pengar som du har sparat ihop sen tidigare som du kan använda?
Ja men för att hitta ett sommarjobb i lämplig bransch så var det antingen eller, jobba hela sommaren eller inte alls. Har tyvärr inte ekonomi till 10 lediga veckor utan att ta av bufferten.
10 lediga veckor? Det har inte ens lärare, slöfock 😉
Haha, VEM har det?
Så fascinerande med vuxna som lever kvar i grundskolelogik när det gäller ledighet och blir typ förvånade att de inte har 10 dagars ”påsklov”.
Ännu mer faschinerad av vuxna som inte kan läsa och förstå en text bestående av 2 meningar men ändå kan kommentera på texten.
Hon menar att högskolan har sommaruppehåll i 10 veckor och att hon fått erbjudande om att jobba hela sommaren utan ledigt. Tar hon inte det har hon inget sommarjobb och är därmed ofrivilligt ledig i 10 veckor innan nästa termin startar.
Nu blir jag genuint intresserad. Hur många vuxna människor har du träffat som uppriktigt blivit förvånade över att inte få påsklov från jobbet? För jag har då inte träffat någon, men det är ju bara jag.
Har flera i min klass som kuggade på senaste tentan då vi skulle plugga över påsk med logiken ”men man hade ju påsklov? Då var jag i fjällen och hade afterski” ? går på universitetet
Hon skriver ju att hon antingen måste jobba hela sommaren eller inte alls. Fanns inga jobb som bara anställde del av sommaren.
Men alltså vad är det för fel på vissa här i kommentarsfältet?! Ta inte åt dig TS. Jävligt uppenbart både på sättet dessa människor skriver, och på den totala bristen på förståelse för hur tunga högskolestudier kan vara, att dom inte har studerat själva på lika hög nivå.
”Lämplig bransch” – där har du svaret. Antingen arbetar du inom lämplig bransch, med bieffekten att inte få sommarledigt, eller så tar du något mer ambulerande uppdrag och arbetar sporadiskt. Med det senare kan du varva in sommarledighet och om det är under din eller framtida arbetsgivares värdighet behöver du inte ta med det i meritförteckningen.
Jag är snart igenom en femårig utbildning och brukade inte heller vara ledig över somrarna innan dess, minns helt ärligt inte när jag hade semester senast. Mitt absolut bästa tips till dig är att försöka hitta ett jobb som faktiskt intresserar dig. Jag har under universitetstiden haft sommarjobb som är relevanta för det jag studerar, och jag hade helt ärligt inte bytt ut dessa mot ledighet ens om jag hade haft chansen. Stor skillnad från gymnasietiden där man tog första bästa jobb och mer eller mindre räknade ner dagarna tills pinan var över. Fundera över var du vill arbeta och vad du vill arbeta med, släng iväg ett mejl om dom inte har en annons ute! Man kan aldrig få mer än ett nej.
Försök även att ha någon eller några veckor ledigt. Det kan vara svårt första terminen, men framåt kommer du få både CSN och lön i augusti och september (förutsatt att du är timanställd och får lönen månaden efter, vilket brukar vara fallet) och då är det en god idé att lägga undan ”extrapengarna” till majs skrala CSN och lite sommarledighet.
Kan du få in en weekend utomlands eller något annat att se fram emot under hösten när du börjar plugga igen? <3
Blir det inte uppehåll då och då i din utbildning? Jag läste juristprogrammet och tyckte att man hade en massa fritid. Man kunde lätt ta en vecka här och där och åka hem till föräldrarna eller ta en weekend och resa lite. Vet inte vad du pluggar men det är väl rätt ovanligt att universitetsutbildningar har obligatorier varje dag?
Det där varierar nog mycket mellan olika utbildningar. Jag studerar till apotekare och vi är schemalagda på campus så gott som varje dag. Förvisso inte alltid med obligatorisk närvaro, men man förlorar massor på att missa föreläsningar. Våra kurser är drygt en månad långa, där ungefär en vecka brukar vara avsatt till obligatorisk laboration samt att alla moment kopplade till denna är obligatoriska. Därav blir det ganska svårt att ta ledigt och åka iväg, och jag vet att det är en liknande situation på många andra vårdrelaterade utbildningar. Jurist tror jag är mer teoretiskt lagt och därmed lite friare, om än ett väldigt svårt program med mycket plugg.
Jag jobbade alla somrar när jag pluggade! Det var tufft men ffa tråkigt att missa så mkt av det andra gjorde. Det gjorde de flesta av mina vänner, få har haft råd att vara lediga längre perioder. Tyvärr är det nog bara att härda ut, att försöka spara pengar så att du nästa sommar kanske kan vara lite ledig?
Det brukar va så när man pluggar, man får jobba hela sommaren, hade inte semester på flera år, två är ju ingenting
Kan du inte ta obetald semester i tex 1 vecka i juni och en i augusti eller nåt? För att ens få lite semester?
Är det ett sommarjobb så brukar man inte kunna göra så. Då får man acceptera att man valt att jobba under sommarveckorna
De 10 år jag sommarjobbat har det alltid ordnat sig ??♀️
Har tidigare jobbat som chef och blabdannat rekryterat semestervikarier och ett krav i de rekryteringarna var just att man skulle kunna arbeta hela sommaren och ersätta den ordinarie personalen som hade semester.
Jag antar att du ska jobba 40 timmarsveckor, kanske mån-fre och ledigt på helgerna? I så fall, planera in kul grejer på helgerna, åk iväg fredag eftermiddag efter jobbet. Sambon som är hemma kan packa och se till att ni är resklara när du kommer från jobbet. Ta vara på ljusa sommarkvällar, även kvällar efter jobbet kan ni hinna med att åka och bada, grilla, träffa vänner, gå på nån konsert.
Jag förstår absolut känslan, man är så inställd på att det är på semestern man njuter av sommaren. Men det är också rätt kul att på jobbet känna att ”när jag kommer hem i eftermiddag så ska vi till kompisen o grilla”, eller vad det kan vara. Låt sambon ta projektledaransvar, han har köpt grillmaten till du kommer hem, osv. Njut av att du är ledig när du går hem från jobbet, när man pluggar har man ju oftast nåt man borde göra/plugga, men nu kan du njuta av kvällarna.
Jag vet hur det är! Har bara haft ”riktig” semester två somrar under mitt cirka 15-åriga arbetsliv (då jag varvat plugg och säsongsjobb med mer traditionellt jobb), men mitt svar är att man löser det! Och när du väl kommer tillbaka in i arbetslivet och får den där semestern med din respektive igen så har du glömt att du jobbade och pluggade halvt ihjäl dig under ett par år ❤️
Jobbar du långa dagar i sommar? Har ni någon helg eller två-tre dagar sammanhängande tillsammans? Och om ni inte har det, kan du byta bort ett pass eller två? I så fall kan ni åka iväg tillsammans bara över någon natt eller så, kanske en staycation?
Och jobbar du så du slutar någorlunda normalt på eftermiddagen så har ni ju långa kvällar då man kan kvällsbada, grilla, gå på bio med mera ☺️
Okej! Behöver alla tips. Är en kvinna på 30 år. Har kräkts till och från hela mitt vuxna liv som kompensatoriskt beteende. Främst om jag ätit något onyttigt, typ kakor, bullar, godis, glass osv. Inte när jag bara ätit vanlig mat i normal mängd. Är därför normalviktig och ingen vet att jag har dessa problem fortfarande. Inte ens min man.
Jag har testat SCÄ och Mando tidigare. Med dåligt resultat så gav upp. Detta är så djupt djupt rotat i mig. Har klarat flera månader utan att kräkas, men sen faller jag dit igen. Vad fan ska jag göra?
Någon som tagit sig ur detta?
Kompensatoriskt beteende… Kallas det inte bulimi? Sök hjälp på en ätstörningsklinik?
Jo, det är en ätstörning. Tycker inte det jag testat hittills har fungerat.
Finns det något som triggar dig som gör att du ”faller dit igen”? Kan du se något mönster som utlöser det?
Hej! Har du läst boken ”lev med din kropp”? Den gav mig bra insikter
När jag blev gravid med mitt första barn ville jag inte utsätta min kropp för något dåligt, utan leva hälsosamt. Då slutade jag hetsäta och kräkas efter 10 års bulimi. Jag har aldrig börjat igen, men tankarna på min kropp och hur den ser ut och vad jag äter, de finns hela tiden. Jag springer rätt mycker, automatiskt så vill jag äta bra för att orka det. Försöker hitta mönster och vad som triggar mina tankar. Ätstörning är livslångt, men med tiden lär man sig strategier och problemen är hanterbara.
Du kan börjA i tolvstegsprogrammet. Läs Sara Meidells bok om hur hon gjort.
Kbt terapi och denna bok:
https://www.adlibris.com/se/bok/att-overvinna-hetsatning-ett-vetenskapligt-utvarderat-9789127818170?gclid=CjwKCAjwxr2iBhBJEiwAdXECwxaZkxWzZ5u6Qtxt0nU5WlAqH4dKzcGr55asWUPxkjE1ivePFyh9_hoCrZsQAvD_BwE
Hjälpte mig bryta 20 år med bulimi.
Det handlar inte om att mat, det handlar om din självkänsla och hur du ser på dig själv; men det är också en rutin och ett beroende beteende. Jag tog mig ur min ätstörning själv, men bara genom att bli beroende av något annat. Och efter det tog jag mig ur det beroendet, för att fastna i ett annat. Nu är jag 33 (har varit beroende 19 år) och är relativt beroende fri. Så visst går det att göra själv , men det kostade mig hela mitt liv att göra det ”det enkla sättet “. Gör som jag gjorde eller försök vara fan så mycket bättre mot dig själv och försök terapi, ätstörning klinik och läkare. De kan hjälpa dig med att bli frisk inom år . Men desto viktigare : de kan lära dig hantera ditt liv och leva med dig själv såväl med dem du älskar tills dess att du är ”frisk”
Det som hjälpte mig var behandling på en ÄS-mottagning. Jag vet inte hur upplägget varit på SCÄ och Mando, men på min ÄS-mottagning pratade vi mycket om mitt förhållande till mat. Vad jag hade för ”förbjudna livsmedel”, hur stora portioner jag brukade äta (det visade sig att jag åt mycket mindre portioner än vad man behöver), vad jag åt när jag hetsåt och hur mycket.
Vi fokuserade först på att minska kräkningarna och sedan hetsätningarna. Jag fick även insikt i hur otroligt viktigt det är att äta regelbundet – trots hetsätning kvällen innan. Oregelbundet ätande leder ofta till hetsätningar när man har denna problematik. Ofta svälte jag mig under dagen för att ”kompensera” för hetsätningarna – och ja, det ledde alltid till ytterligare hetsätningar.
Jag fick även hjälp med att företå att jag behöver och är värd mat, oavsett vad jag väger. Att sluta hetsäta och kräkas kändes helt jävla hopplöst. Jag gjorde detta i flera år. Det tog tid att komma ur det. Ibland fick jag bakslag men det är naturligt i ett tillfrisknande. När jag började gå i ÄS-behandling kräktes jag 6 gånger om dagen. Förra våren togs min bulimidiagnos bort och jag har varken hetsätit eller kräkts sedan en tid innan borttagandet av diagnosen.
Att ta mig ur ”allt eller inget”-tänket fick jag också hjälp med. Innan kunde jag känna att allt var kört om jag åt en kaka och tyckte att jag lika gärna kunde hetsäta.
Det är inte hopplöst ❤️
Kompensatoriskt beteende… Kallas det inte bulimi? Sök hjälp på en ätstörningsklinik?
Ja känns knepigt att förvränga en ätstörning till att vara något som icke-ätstörda ofta gör. Man kompenserar om man känner att man ätit för mycket eller för lite på sistone, eller för onyttigt. Vilket är helt normalt och inte att förväxla med en störning.
På vilket sätt har jag förvrängt något? Jag skriver ju att jag behandlats på SCÄ och mandometerkliniken tidigare. Där behandlas människor med ätstörningar. Tyckte att det var ganska uppenbart att jag har en ätstörning på min beskrivning.
Skrev också att det inte fungerat för mig (uppenbarligen). Så sökte främst andra som kanske fått hjälp eller insikter på annat vis.
Familjeliv. Hjälp. 7 åring som fått skräck att kasta upp pga magsjuka så han vill inte äta.. äter helt okej vissa måltider men inte alls kvällsbiten för han börjar tänka på att kasta upp. Han får då också magknip. Jag har försökt förklara att han inte har magsjuka men det är så svårt. Det har pågått endast en vecka så jag har inte sökt professionell hjälp ännu, tänker att det kan lösa sig iom att barn inklusive han kan ha olika rädslor/oroliga tankar ibland. Men har någon erfarenhet av detta med egna barn? Han är liten och väldigt smal så all mat behövs.
Har han haft magsjuka själv eller är det andra runtomkring som har varit sjuka? Om han har svårt med kvällsmaten så kanske man får ge mer de andra måltiderna, om det bara gått en vecka så kanske det går över av sig själv.
Har ni pratat om att det är en magbacill som gjorde att han blev sjuk? Att det kan bli så ibland, det har inte med maten att göra. Byt kvällsmat, inte det han hade just innan när han hade magsjuka. Något helt annat, som du vet han kan gilla. En ost och skinktoast kanske? Med en god frukt? Om han är rädd för att kräkas tror jag inte att fil eller youghurt hjälper, om du inte stoppar i en massa god frukt eller favoflingor. Jag har flera barn och har sett att vissa saker lätt kan bli en stor grej av, smala som pinnar har de också varit, så man fått hitta på lite annat. Våfflor till kvällsmat eller pannkakor, bara så du bryter det här, så han glömmer bort det.
Håller tummarna!
Har inga tips mer än att ta i det på en gång! Ge honom verktyg att hantera rädslan / oron direkt. / vuxen emetofob som fick fobin efter en magsjuka vid 7-års ålder och som kämpar såå mycket varje dag nu med en enorm rädsla för att kräkas
Jag har haft spyfobi sen jag va jätteliten. Alltså, riktigt illa?
Pratade med en psykolog i vuxen ålder och förstod först då att det grundade sig i mitt extrema kontrollbehov ? att spy är en av få saker jag inte kan kontrollera och de gör att jag får fullständig panik i vissa situationer.
Jag har ett barn på fem som plötsligt blev så rädd för tjuvar att hen inte vågade röra sig inne k huset utan att hålla någon av oss vuxna i handen. Efter några veckor där jag försökt förklara rationellt och till och med tappat tålamodet några gånger provade jag något annat: utforska rädslan. Jag sa något i stil med: jag förstår att du är rädd, man vet ju aldrig om det kommer en tjuv. Hur känns det för dig när du tänker på det? Vad tror du ska hända? Lät henne berätta och vi pratade en del om att det var läskigt. Avslutade med en kram och att jag sa att det inte är farligt att vara rädd och att det att man är rädd inte betyder att något kommer hända. Det betyder bara att man är rädd. Efter det samtalet var det inte en grej längre.
Läste ett inlägg i Englas showrooms blogg i en punkt att hon tycker personer som inte gillar djur är skrämmande, inget mer än så. Jag gillar verkligen inte djur, vill och kan inte ha djur pga folk som är allergiska hemma. Om det handlar om empati tycker jag knappast att man behöver gilla djur för att ha det. Eller så är jag en hemsk person. ?
Nja såklart finns empatiska människor som inte gillar djur men rent generellt tror jag också djurälskare är mer empatiska än andra. Men finns ju alltid undantag till alla regler.
Är uppväxt i ett stall och med en mamma som har/hade kennel så har träffat mkt djurälskare genom åren. Min erfarenhet av dom är att de älskar sina djur men att den empatin inte alla gånger översätts till människor. Finns gott om personer som skulle offra sin högra arm för sin häst eller hund men samtidigt är otroligt oempatiska och ibland rent elaka mot människor.
Jag delar det här intrycket, att vissa som känner med djur väldigt mycket har svårt med människor överlag och särskilt empati.
Detta!
+1!
I tillägg har det gärna en grandios självbild och ser sig som superempatiska pga ”ääääälskar ju djur!”
Min mormor var en sån. Älskade djur, men var vidrig mot människor.
Jag älskar djur mer än människor so sue me.
Du behöver inte älska människor för att kunna vara empatisk mot människor
Ja men kolla bara diskussionen på tv4 som handlade om att husdjuren inte skulle få plats i skyddsrummen! Djurägarna gick bananas ! Bananas !
Förvarnade om att de skulle ta med djuren ändå. ”Jag kan inte leva utan mina katter” , ” min hund klarar sig inte själv”. Alltså? vad gjorde det om andra människor med svåra allergier skulle dela skyddsrum, djuren skulle ändå med! snacka om verklighetsfrånvänt ?
Haha ja skit i om ett litet barn får andnöd, Eva-Britta ska ha med sin schäfer!
Har inte samma diskussion varit här i något öppet spår också? Känns bekant?
Den diskussionen var episk! 😀
De kan väl gå till ett annat skyddsrum. Inte mina problem.
Nej, den som ska ha med sig djur som inte är tillåtna får gå vidare där ingen störs eller blir sjuk av ditt djur. Skyddsrummen är för människor främst.
Hoppas dessa människor då håller klaffen när Per-Erik ska ha sin boaorm med in.
Haha ?!
Ser framför mig hur alla världens djur , ormar , fåglar , möss , katter, hundar och någon minigris ska trängas ihop i samma rum.
Alltså, Folk tänker att det bara är deras lilla ”pälskling” som ska med ner och inte grannarnas tre chihuahua-hundar som låter non-stop ? eller sur-tantens arga bulldog
Finns plats för den. De som är rädda kan väl gå ut.
Hästtjejer är ju kända för att vara lite elaka. Alldeles för många små tjejer som fått sina stalldrömmar krossade.
Jag tror inte att det finns ett samband mellan djurvänner och människor som inte gillar djur. Det är ju inte så att människor som inte gillar djur går runt och sparkar på hundvalpar liksom.
Skulle inte förvåna mig.
Jag är inte heller någon djurmänniska, men andra får ju tycka om djur om de vill. Känner mig absolut inte som en hemsk person pga detta ? Tror orsaken till att jag inte gillar djur är att jag inte är uppvuxen med djur eller har umgåtts särskilt mycket med djur. En vanesak helt enkelt?
Har inte heller växt upp med djur. Så kanske jag inte är så van. Inte så att jag är elak mot djur men inte heller så att jag stannar och gullar med nåns hund eller så heller. ? Bara finner inte nån glädje av att tänka på att ha ett djur. Och ansvaret att man inte kan resa kanske hursomhelst. Jag har tre barn så helt empatilös hoppas jag inte att jag är.
Jag håller med henne. Människor som inte gillar djur har ingen empati. Djur är fantastiskt fina varelser – det finaste vi har.
Tycker djur är fina men vill inte äga ett djur själv. Är mer för att vårda människor, än djur. Skulle verkligen inte kalla mig för oempatisk :).
Tycker dessutom att det är fel att äga djur för sitt eget nöjes och välmåendes skull. Men det är en annan historia.
Haha den här åsikten är så märklig. Hör ofta folk säga att djur är genuint godsinta. Förlåt men har ni någonsin sett typ en katt leka med en musbebis för skojs skull? Späckhuggare som dödar sälar utan att äta dem bara för att det roar dem? Vilda djur som går på andra djurs bebisar för att det är enkla byten att ta?
För att inte tala om ankor, delfiner och sälar som våldtar – både sina egna och andras raser
Djur dödar för överlevnad. Kan du inte säga om människor. Du glömde dock nämna späckhuggare och delfiner som har räddat människor från hajar. Lejon som har skyddat människor. Vargar som har skyddat människor. Djur som har tagit hand om andra djur som de egentligen borde äta upp.
Djur är inte elaka – människor är.
Djur är varken elaka eller snälla. De är djur
23:54
Och människan är också ett djur. Och kan vara väldigt elak/grym.
?
Hundägare brukar rent ut sagt skita i att husdjur ligger bakom den största förödelsen bland vilda djur. Eller att husdjur är en lika stor börda för miljön som att ha barn.
Visst är det så! Tror det är så överlag med människan, att hon försöker försvara sitt intresse. Jag har ju tre barn… Den kan de använda som motvikt absolut.
Men människor som gillar djur har empati? Som exemplet med Putin. Han gillar djur. Men har han mycket empati tycker du?
14:06
Hur vet du att han gillar djur?
Ser mig själv som både empatisk och djurälskare… Har haft många djur genom åten men har bara en katt just nu. Bara en katt. Bara en katt…. allvarligt, han driver mig till VANSINNE ,!?! Han jamar 20 timmar om dygnet, vill äta var 15:e minut, gå ut och komma in var 10:e minut…. trampar omkring och vill gosa resten av tiden… Hatar djur just nu.
Men jag ÄR en empatisk människa ?
Låter exakt som vår katt, visade sig att han har förhöjda sköldkörtel-värden. Har ändrat kosten till speciellt foder för den diagnosen men medicin kan ev bli aktuellt framöver också. Tycker det har blivit lite bättre sen vi bytte till special-maten. Kan va värt att kolla upp 🙂
Ahaa, tack snälla för tipset! Det ska jag kolla upp (innan han gör oss helt galna ?)
Ja jag tycker det är lite skumt/”obehagligt” med folk som inte gillar djur. Drar öronen åt mig lite, varför liksom?
Jag gillar djur men jag gillar också inte djur. När jag försöker sätta fingret på varför är det mest oberäkneligheten. Även om människan som djur har blivit mer civiliserad i sitt beteende, bort från de djur vi en gång var finns det barbariska latent inom oss. Inte alla människor, inte alla djur?
Som den där videon på instagram för några år sedan. Var en video på Putin när han klappade en hundvalp. Och folk skrev sånt, att en person som behandlar en valp så är inte ond.
Så där har ni svaret. Har inget med människans godhet att göra om den gillar djur eller inte.
Han kanske klappade valpen inför publik men vad gjorde han sedan? Är ju knappast kärlek till ett djur för att man klappar en hund!
Någon som kollar på Robinson? Vem hejar du/ni på? Själv gillar jag Marcus bäst. Han känns genuin och som en värdig vinnare.
Oskar alla dagar i veckan känner jag! Känns som en riktig ”överlevartyp” precis som Markus men mer ödmjuk. Känns också som att han är mer omtyckt av övriga gruppen
Tycker inte han verkar ödmjuk? Han hjälper dessutom laget med en baktanke (göra sig oumbärlig). Smart absolut men lite för strategisk för min smak.
Tycker inte heller han verkar så ödmjuk, har ogillat honom sen han betedde sig illa mot Marcus och ville ha ut honom för han inte längre kunde glänsa i campet. Att någon mer kom in som var duktig och kunde allt gjorde att han kände sig hotad
Fast hur mycket baktanke är det när man lär alla det man kan, så man inte längre är oumbärlig och kan bli utröstad?
Jag håller med i att han inte verkar så ödmjuk, och han verkar inte fattat spelet ordentligt.
Får nog säga att Marcus gått om Oscar lite där, även om jag inte hejar på nån av dom. Jag hoppas att Elin ska komma tillbaka! Mest för att hon inte spenderat ett dygn i själva Robinson så den revanschen hade varit magisk! Helst om hon ”gled in” i finalveckan med 25K i bakfickan.
Marcus eller Erik! Fattar inte varför alla hatar dom dom är ju fantastiska. Kanske för att alla andra inte är 10% så bra som dem
Jag förstår inte varför alla hatar på Marcus? Däremot förstår jag Erik, han har betett sig som en översittare och är rent av otrevlig mot folk. Så fort Amanda kom in blev han helt förändrad och skiter i alla förutom henne, en riktig Simp. Sen hur han säger att han byggt upp ex Dennis är så inte okej, han tror han är ledaren och överlägsen alla andra
Sant. Men hejar inte på tjejpakten i alla fall så osköna
Avskyr tjejpakten, så jävla tröttsamt att de som är dåliga på allt ska ta sig så långt genom att pakta ihjäl sig. Samma visa varje år med tjejer
Det är så intressant att man kan uppfatta saker så olika… Jag ser liksom inte det här med Erik. Visst, han är ju ”coachig” i sitt sätt vilket jag absolut förstår att man kan störa sig på, men uppfattar honom inte alls som en översittare eller som att han tycker att han är bättre än andra.
Tycker tvärt om att Erik och Amanda känns som genuint bra personer, som verkar tycka om sitt lag och peppa alla medlemmar, stark som svag. De snackar inte skit och spelar inte fult. Däremot verkar de lite socialt osmidiga och lite dåliga på att läsa av rummet, avgöra när ”pepp” passar sig osv.
Men alltså tar Amanda och Eriks välmenande osmidighet framför Pernilla och Chris skitsnack och mobbarfasoner alla dagar i veckan. Aldrig sett två personer med så lite självinsikt om hur elaka de själv är som människor?
Håller med!! Hejar också bara på Marcus
Hejar på Dennis den äldre, eller Sanna kanske, och Oscar
Marcus för mig också. Han verkar snäll. Är så himla trött på tjejpakter som uppstår varje år. En tjej får gärna vinna, men att systematiskt rösta ut alla killar en efter en är den tröttaste typen av feminism enligt mig. Gillar dock egentligen tjejerna i tjejpakten.
Instämmer! Förutom att jag gärna ser att Dennis B vinner.
Jag tänker fortfarande ibland på en kollega som jag verkligen blev intresserad av för några år sen. Vi båda är gifta nu. Skulle aldrig vilja byta ut min partner men kan tänka på hen fortfarande och liksom… bli lite sorgsen. Irriterande och jobbigt.
Samma här men du, gräset är inte grönare på andra sidan. Det finns en anledning till att det inte blev ni.
Han hade en partner då, och han skulle aldrig vara otrogen. Han är inte den typen. En väldigt fin man! Däremot kunde man ta på vår kemi i rummet. Det är ju inget man kan hjälpa.
Tänker också tillbaka på sånt där ibland, men sen påminner jag mig själv om att det kändes lika spännande i början när jag träffade min pojkvän (som jag älskar och absolut inte vill byta bort).
Så brukar jag också tänka! Då får man ju byta partner varannat år, och det vill jag ju inte. Vill ha en partner för livet, annars hade jag aldrig gift mig. Så märkligt att samhället är uppbyggt på tvåsamhet när dom allra flesta efter långvariga relationer, blir nyfikna på andra människor. Men samtidigt vill ha kvar sin partner. ? Samtidigt som det känns som bara tankar och känslor och kanske inget man skulle vilja uppleva på riktigt.
År så trött på Under your skin, Esther rakhyvlar, twistshake. Är det någon som köper dessa som var och varannan ”influenser” har rabattkod till??
Rakhyvlarna är toppen. Twistshake suger.
Gillar Estrid, superbra faktiskt.
Har inte använt någon annan rakhyvel än Estrid sedan jag köpte den för några år sedan. Har sagt upp min prenumeration på rakbladen för länge sedan, men har fortfarande några kvar. Byter inte så ofta ? Mycket bra köp!
Estrid är de enda rakhyvlarna jag använder sedan några år tillbaka faktiskt.
Testat Under your skin, funkade faktiskt superbra för mig!
Esther är det sämsta jag testat, ni som gillar dem, har ni hår på benen?
Klumpig och hal, jag gav upp och gav bort min till en kompis som enbart har lite fjun på benen, hon älskar den också ?
(Ja, jag är hårig som en apa typ)
Fyller år snart och har bjudit hem min familj på lite mat och sådär.
Jag är lite sugen på pastasallad, men ”kan” man överhuvudtaget bjuda på det? Eller känns det som att man inte har ansträngt sig??
Vill ha något fräscht, tycker annars att man lätt blir så äckligt mätt och jag vill undvika matkoman.
Kör på pastasallad, nån god skinka, salami, god ost och fetaost, picklad rödlök, oliver och avokado på toppen + ”vanliga” grönsaker, olika dressingar och gott nybakat bröd ??
Men åh, ja. Mums!??
Tänkte att man får bygga sin egen sallad för vi gillar så olika saker. Men ska definitivt baka bröd, det var längesen!
Klart man kan ha pastasallad! Vad brukar du ha i din pastasallad? 🙂
Ha något gott bröd till med lite olika pålägg så blir det perfekt. Och lite toppingen till salladen man får välja själv, det känns lite extra lyxigt enligt mig.
Haha jag är så kräsen så inte så mycket egentligen, det är pasta och nån typ av kött, gurka, paprika, sallad, fetaost och dressing. Kanske har glömt något men det är inte mycket, familjen gillar mer så tänkte i så fall att man får göra sin egen sallad?
Låter som en bra idé, med toppingen. Har du tips på toppingen??
Det brukar jag bjuda på. Det är också en maträtt folk inte brukar laga så ofta hemma och därför uppskattas det. ”Vad gott. Det var så längesen jag åt pastasallad”.
Sant! Tror inte de äter det så ofta, typ när de åker på semester i så fall?
Klart du kan!
När någon bjuder mig på mat på sin födelsedag, då äter jag och ser nöjd ut oavsett vad jag tycker om maten. Det finns ingen anledning att ha en trist attityd när någon har bjudit in för att fira sin dag och valt mat som den tycker om. Man är där för att fira personen, inte ge den dåligt samvete.
Grattis i förskott och hoppas att din dag blir fin! 🙂
Haha ska bjuda på vatten och bröd då, billigt och bra??
Nä skämt åsido så har du ju rätt i det du säger! Men jag vet inte om det är jag som är uppvuxen så, eller om det är vanligt att tänka så, men framförallt min mamma har många gånger kommenterat ”…så bjöd hon på frödinges prinsesstårta, gör man verkligen det när man fyller 50”, eller ”jag tycker inte att man bjuder på tacos på dop” (yes vi var på ett dop där vi fick tacos, haha), alltid väldigt mycket kommer om maten på kalas. Samtidigt vet jag att de är nöjda och glada bara de får komma hit och mamma (det är hon som har åsikterna, pappa är tyst, men mammas föräldrar i sin tur är fina i kanten så det är därifrån tankesättet kommer tror jag) har sagt att jag inte ens behöver bjuda på något alls, fast det gör jag ju såklart!
Så det kan hända att jag har det så inpräntat bara, alla åsikter om folks kalasmat, och att det är därför jag tänker på det.?
Tack så mycket!??
Jag hade blivit så glad för tacos på dop, trots att jag älskar smörgåstårta.
Såklart du kan ! Ha även lite färskt bröd till (som känns lite lyxigare) och kanske ost till pålägg ?
Jaa så gott! Hoppas jag hinner baka eget?
Självklart kan man det! Med pastasallad kan man ju dessutom dela upp alla ingredienser om man så önskar, så att alla kan få kombinera ihop precis det dom vill ha.
Ja det är så jag tänkte i så fall, vi gillar så olika saker så egen salladskombination kommer det att bli.?
Tack för alla svar, det blir definitivt en pastasallad! Längtar typ, det är så gott??
Jag blir så jävla nervös i nya situationer eller sånt jag inte gör regelbundet, hur får man bort det? Vill kunna göra nya saker utan att det ska känna som jag kommer dö för jag blir så nervös.
Imorgon tex ska jag till läkaren som ligger flera mil bort. Precis köpt bil igen efter att ha varit utan i några år så inte kört den vägen på länge och är så nervös. Vet ju att det kommer gå bra, körde dit 1-2 gånger i veckan i ett år för flera år sedan, gick alltid jättebra men nu är jag så nervös ?
Försöker peppa mig med att jag ska köpa en halloumisallad på Max som belöning efter läkarbesöket, men självklart är jag nervös för det också för det var så många år sedan jag körde i drive in själv ? orkar inte med mig själv..
Har inget råd tyvärr, men känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, så du ska veta att du inte är ensam. Själv har jag valt att acceptera att jag är såhär och leva med känslorna. Men inte låta dem stoppa mig från att göra saker. Bara accepterar att när jag gör ngt nytt/träffar någon ny osv så kommer jag att må skit innan.
Skönt att höra att man inte är ensam. Hemskt att man ska behöva känna så :/ avis på personer som inte är nervösa av sig.
Måste försöka lära mig att acceptera och inte låta det stoppa mig, mycket saker jag tyvärr inte gör för jag blir för nervös så vill inte utsätta mig för det.
Det enda positiva är att jag blir så stolt över mig själv efter jag gjort något jobbigt. Så resten av dagen imorgon och typ hela onsdagen kommer jag ha en underbar känsla i kroppen och känna mig grym ? det är en härlig känsla.
Det kommer gå fint! Men skippa drive in och parkera utanför. Till och med jag blir nervös på tanken trots att jag kört regelbundet i flera år 🙂
Aldrig varit inne på Max så vet inte ens hur det ser ut där inne så det gör mig nervös ?? kanske bättre att köpa och göra en egen sallad hemma ?
Haha men va? Det är väl bara att köra en drive-through om ni är sugna på Max! Tänk er ”vad hade en medelmåttig man gjort?” Och sen anamma det självförtroendet
Åh jag är likadan!!! Jag har inga direkta råd, men ett litet tips. När du gjort något som känts läskigt, lägg märke till det. Istället för att typ tänka ”Phu skönt att det är över” så tänk typ ”hurra jag gjorde det!” Va nöjd med dig själv när du gjort det som känts läskigt! Att göra sånt som är läskigt för en är modigt.
Lycka till imorgon! Hoppas din sallad smakar riktigt gott o passa på att vara i stunden! Modig är du!
Åh, O. Min ”feelgood kommenterare”❤️
Mitt bästa tips är att läsa på och vara förberedd, samt vara ute i väldigt god tid. Alltså oavsett vad jag ska göra.
Har börjat bojkotta alla märken jag ser hos alla dessa mikroinfluencers. Ja de behöver ju få in pengar och får väl ta vad de får. Men det känns så patetiskt när var och varannan gör reklam för Hello fresh, under your skin, matsmart etc. Och just dem har upptäckt hur bra just detta märke/tjänst är…. Mmm eller hur.
Ja speciellt efter allt som har kommit fram om Hello Fresh då känns det plötsligt inte så fresh längre. Medans vissa mikroinfluencers, som Elsa Bratt, som tycker det är okej att fortsätta för att hon har ”haft en bra dialog” med dem?
Håller med. Vi var lite sugna på att testa hello fresh innan efter tips från vänner.
Sen så kom artikeln ut och vi kommer inte köpa den tjänsten.
Du missar iallafall något, hellofresh har supergoda recept ? men duktig av dig att motstå
Ja klart hon kan tänka sig fortsätta. Hon tjänar ju pengar på det och slipper betala matkassarna själv….. Känns ju mer ärligt om hon varit så pass krass. Annars är hon bra naiv om hon tror att en ”bra dialog” med en mikroinfluencer vips kommer göra så att de direkt rättar till sina uppenbara problem.
Eller GJ som gör reklam för Skincity och bla skinome. Varit kund länge på Skincity, men undviker det nu… upplever det oseriöst.
Älskar märket Björn Borg. Hatar att de gör samarbeten med influencers nu.?
durrrrrrrrrrr
jag är så blååååst
Finns det någon här inne som är en fena på geocaching?
Jag och min son vill verkligen börja men jag förstår ingenting. Jag har laddat ner appen c:geo, men sen då ?
Vi bor i en väldigt liten by, ca 10000 invånare, finns det ens på så små platser?
Det där låter riktigt roligt! Kanske enklast att göra själv, och locka andra att söka och göra egna gömmor? Skapa en Facebook-grupp, sätta upp lappar så är det snart igång.
Googla på geocaching Utsidan eller Friluftsfrämjandet. Bunkra upp med några matlådor av plast, och testa!
Hjälp jag tror jag håller på att braka in i väggen! Jag har varit ”ur form” i säkert ett år. Medveten om att jag jobbar mycket, är också ensamstående förälder sen nästan 18 år tillbaka (”barnen” är 17 och snart 19). Närmar mig dessutom 50 (vilket jag inte riktigt förlikat mig med) så klimakteriet kan ju vara på G. Har försökt hitta strategier för återhämtning, läst på om hur stress kan förebyggas osv. Strax innan påsk ringde jag 1177 då jag en tid haft problem med att mitt ansikte domnar bort och att innan jag ringde kände att jag hade svårt att andas, fick inte ner luft ordentligt. Blev skickad till akuten men man hittade inget fel annat än lågt järn och blodbrist. Ombads kontakta vc för uppföljning och ytterligare prover. Förklarade läget när jag ringde att jag är kroniskt trött, lätt till gråt, från att ha varit en organiserad och strukturerad person nu knappt får till en middag till barnen. Att jag upplever det tufft på jobbet, får plötsligt ingenting gjort, svårt att svara i telefon för jag är ofokuserad och känner mig virrig. Glömmer saker och har stor press på mig då jag ska (vill vara..) en glad, professionell och positiv förebild för mina medarbetare (jag har en chefsposition med personalansvar och mycket kontakt med människor). Sa att jag känner att jag nog skulle behöva en paus får att återhämta mig (jag har på ett och ett halvt år haft 16 dagars ledighet pga av mycket jobb och rekrytering som sabbade min sommarsemester)
Fick tid hos en psykolog, dock bara 15 min på telefon. Hon föreslog kbt online, alltså jag framför min dator ska skriva ner svar på frågor som ”vad gör du för att må bra” Jag signade upp mig för jag vill verkligen må bra igen.
Det gick några dagar och jag ringde vc igen och bad att få en tid för jag pallar inte, jag måste få en paus från jobb och den stressen. Fick en läkartid, en kvart på telefon en vecka senare. Läkaren ringde upp, dock var han sen så det blev bara åtta minuter. Han säger att bara jag får upp mitt järnvärde kommer jag må bra igen. ”Sjukskrivning är ingen lösning, det är bara du själv som kan ta dig ur det här”
Ja jo, det är jag väldigt medveten om! Och jag har försökt! Jag är verkligen inte den som ber om hjälp om jag verkligen inte mår dåligt!
Min upplevelse från ett arbetsgivarperspektiv är att folk blir sjukskrivna hit och dit men för mig verkar det omöjligt!
Jag trivs på mitt jobb och vill verkligen göra det jag gör men är livrädd att jag gräver min egen grav i att jag presterar sämre och är livrädd att göra missar som påverkar mina medarbetare för att min hjärna inte riktigt är på topp! Vad har ni för erfarenheter, hit me med era bästa förlag på hur man kommer på fötter igen när man knappt tar sig upp ur soffan! Och är det här det nya? Att man inte ens får träffa läkare och psykologer irl?!
Byt vårdcentral..!
Sjukskrivning är ett sätt men fundera över andra. Du skriver att du knappt får mat på bordet till barnen. Behöver du det då? Dina barn är stora nu så sätt dig och prata med dem. Be att de hjälper till mer med matlagning, handling och disk. Sänk även kraven på maten. Gröt och ägg är också middag. Hoppas verkligen du får en riktig semester så du får tid att vila ut.
Du har så rätt! Jag har curlat dom på tok för mycket för att på något sätt bevisa att jag är en bra mamma som fixar det här själv! Jag vill hävda att jag har god självinsikt men när det gäller detta så vaknade jag lite för sent för att inse att jag varken gör dom eller mig själv en tjänst!
För perspektiv så hade jag bott ensam i över ett år och klarat både hushåll, ekonomi och skola när jag 17 år. Du kan med gott samvete delegera mycket av hushållsuppgifterna till dina ungdomar. Det blir nyttigt för er alla tre!
Hoppas att du får hjälpen du behöver och mår bättre snart.
Eller försök få en tid hos företagshälsovård om ditt jobb har ett sånt avtal
Det har vi men min närmsta chef tyckte att det var bättre att jag gick hjälp via vårdcentralen och jag är en sån mes när det kommer till mig själv att jag bara accepterar det
Det låter som om du har fått helt fel läkare.
Skulle du kunna be om en second opinion?
Under tiden, obs jag är ej utbildad inom området, kanske du kan sjukskriva dig?
Man har väl typ 10 dagar innan läkarintyg krävs?
För din skull, innan det blir värre. Har du en vän som du kan söka stöd i så länge?
Begär också psykologkontakt på minst 30 minuter.
Stor kram! ❤️
Jag klarar inte att sjukskriva mig själv, jag hade någonstans hoppats på att en läkare så att säga skulle göra det åt mig! Plus att i mitt företag får man som chef inte vara sjuk, man förväntas göra sitt jobb ändå, ja jag vet att det inte är bra och något jag försöker förmedla orimligheten i. Det blir såklart också en stress, att man inte ens med feber och influensa kan vila ordentligt, utan behöver svara på mejl, ringa vissa samtal, säkerställa bemanning osv, det finns liksom ingen backup.
Och tyvärr har jag inte så många vänner och vill heller inte erkänna hur dåligt jag mår just nu! Till och med när jag var på akuten och dom frågade ”hur mår du” så svarar jag ”bra” av gammal vana!
Känner så igen mig i dig! Nu är jag äntligen på ett mer hälsosamt bolag.
Har ni kollektivavtal eller är du medlem i något fackförbund?
Kanske du kan ringa dem för att be om råd. Du kanske har ngn försäkring som du kan luta dig mot .
Nu är jag emot Kry etc, men givet att din läkare inte lyssnar på dig ser jag ingen annan lösning. Ring dit! Eller kör motsvarande tjänst via ”Alltid Öppet” om du bor i Stockholms län.
Det låter ju som att det är din arbetsplats som är sjuk, inte du. Alltså, sjukskrivning i någon månad skulle säkert göra att du känner dig mer utvilad – ett kort tag – men sen ska du tillbaka igen, kommer dessutom känna att du missat saker under tiden du varit borta vilket inte underlättar och är de ovilliga att hjälpa till med förändring nu så lär det inte bli bättre sen? Personligen hade jag sjukskrivit mig själv i någon vecka, bara legat och slappat, låtit barnen sköta allt där hemma och sen sett mig om efter ett nytt jobb. Förstår att det kanske inte är helt enkelt beroende på bransch etc men bara tanken på att man är påväg bort kan underlätta. Men se i första hand till att få några dagars sammanhängande ordentlig vila.
Det här är seriöst det bästa svaret här. Din arbetsplats är inte frisk.
Tack för att du tar dig tid att svara! Kanske är det så, att min arbetsplats är sjuk men jag är så van att jag inte ser det. Jag lider av svår fomo och har svårt att inte vara på plats och tillgänglig för mina medarbetare så du har absolut rätt i att jag kommer känna att jag tappar kontrollen och missar saker, vilket såklart ökar stressen när jag känner att jag inte orkar.
Jag har under lång tid haft dialog med min chef och berättat hur jag känner och hon har ”hjälpt” mig att strukturera upp mina uppgifter. Men det är inte riktigt problemet, jag kan strukturera hur mycket som helst men det som ställer till det är de oväntade som händer som gör att strukturen faller. Sjuka medarbetare som gör att jag måste ta över deras uppgifter för att inte övriga ska drabbas. Oväntade övriga händelser och korta deadlines.
Jag vill verkligen vara kvar på mitt jobb då jag lagt ner så mycket tid och energi och det skulle kännas som att jag ger upp, men jag hör vad du säger och du har säkert rätt
Q, kära du! Du kunde ha varit mig för några år sedan. Jag pressade mig på alla sätt långt över gränsen för vad man ska göra, jag fanns inte ens på min egen lista. Det var alltid annat och andra som gick före. Där du jobbar, har de en ovettig känsla för sin personal, vilket gör att man tappar sitt eget omdöme. Jag vet inte om det är möjligt att göra ändringar där eller om du ska söka dig vidare. Vissa berg kan man inte flytta. Men en sak vet jag, man blir väldigt sjuk till slut om man pressar sig själv så hårt, det kan gå riktigt illa. Det där steget att faktiskt sjukanmäla sig, säga att jag är för sjuk för jobb(det är ju därför jag sjukanmäler mig!) och för jösses, byt läkare eller vc! Det vanligaste som jag vet om, är att man har ett visst antal ggr hos psykolog (där besök är en timma) är lite osäker på om det är 10 eller 12 ggr.
En av mina få vänner (gillar riktiga istället för många) frågade mig, är det såhär du vill tänka på ditt liv när du sitter på ett äldreboende? Hon föreslog att jag skulle lägga lite enerig på mig själv istället och hur jag tänkte om ett bra liv.
Lycka till och du, dra nu i bromsen innan du åker rakt in i väggen. Kram!
Sjukintyg från dag 8
Byt vårdcentral! När jag hörde av mig till min vårdcentral (privat) och berättade om mina stressymtom fick jag tid till läkare och psykolog veckan efter. Fick dessutom träffa en kurator som fungerade som en ”kordinator” mellan alla inblandade. Kände mig så väl omhändertagen och de jobbade verkligen som ett team runt mig. Är djupt tacksam för den fina vård jag fick. Innan jag kom dit sa sköterskan i telefonen dessutom åt mig på skarpen att sjukskriva mig en vecka (du har rätt till det utan läkarintyg). Stå på dig och lycka till! ❤️
Vet inte var i landet du bor, men i Stockholm så kan man göra egenanmälan till samtliga rehabkliniker för utmattning. I egenanmälan får du svara på frågeformulär som rör stress och utmattning, om resultatet tyder på att du är utmattad blir du kallad för bedömningssamtal.
Jag har varit i din situation och råder dig verkligen att bromsa i tid, ingen kommer tacka dig för att du jobbar sönder dig.
Bor man där då? Finns det rehabkliniker för utmattning där man kan bo och bli omhändertagen som andra rehab för missbruk. Där man får sova i sitt eget rum med tv och badrum (som ett eget hotellrum), och mat som är specialanpassad (typ anti inflammatorisk kost t ex), träning med privat coach och olika terapier (som konstterapi eller ljusterapi t ex). Lite mer åt det lyxiga hållet där man verkligen får återhämta sig i en lugn och fin miljö.
Du har säkert fått många bra svar ang att söka hjälp, sjukskrivning, byta vårdcentral mm. Jag har bara ett råd till och det är säkert ett råd som du inte orkar lyssna på men det är i längden det enda som hjälper mig. Det tar kanske 30 min av din dag. Lite kortare beroende på vad du gör. Motion. Jag önskar att jag fattade flera decennier tidigare vad det gör för kroppen, både fysiskt och psykiskt. Be dina barn om hjälp, be dem hjälpas åt att fixa maten några dagar och den tiden sticker du ut och rör på dig. Lyssna på fågelsång, ljudbok eller någon musik. Ta en snabb promenad eller blanda gå-spring eller cykla eller något annat. Men ta den tiden och bara gör något för dig själv. Du kommer förmodligen tänka att du inte har tid att motionera men du kommer efter en tid säkert sova så mycket bättre. Du kommer att längta efter den där stunden för dig själv. Du kommer att bli betydligt piggare och gladare kan jag nästan lova. Men det gäller att du börjar nu, innan du kraschar. Om du tycker det är jobbigt att komma igång, så börja så fort du kommit innanför dörren. Sätt ner din jobbväska, i med lurar i öron och ut på en kvarts snabb promenad.
Det är min absolut bästa medicin för att orka.
Tack för att du tar dig tid att svara! Du har så rätt! Jag är dålig på att prioritera mig själv! Jag upplever precis som du säger att jag inte har tid, jag kommer dock ut en hel del då jag har hund som kräver sitt, så ut i naturen och fågelkvitter får jag åtminstone, något som jag vet att jag egentligen uppskattar och njuter av, dock känns det nu mer som ett extra ok på mina axlar, vilket är jobbigt! Jag har dessutom sista tiden lämnat min hund hos mina föräldrar hela arbetsveckan för att prioritera jobb och mina barn (vilket mest har blivit jobb tyvärr)
Motion är bara en stor börda tills du längtar efter det. Det gäller att komma dit då du ser och känner vad det gör för dig. För mig är det som att jag är en annan människa efter 20-30 minuters motion beroende på vad jag gör.
Du vill vara där för dina barn men det är du bara om du börjar med att vara rädd om dig själv först.
Ta en paus, kanske inte sjukskrivning är nödvändigt i och med att du väl har mycket uppsparad semester? Det låter som du har mycket insikt själv, det är inte säkert en psykolog ger dig mer. Jag hade börjat med ett par veckor ledigt. Berätta för dina barn hur det ligger till och tala om för dem att de måste kavla upp ärmarna och hjälpa till. Berätta för en kollega! Kanske någon kan avlasta dig? Det finns fler lösningar än man tror❤️ Jag har precis kommit ut på andra sidan av en utbrändhet och kunde önska att jag hade sett att det var fler lösningar än jag kunde se där och då. Du kommer komma igenom det här.
Tack för ditt svar. Det stämmer att jag har oceaner av semester men jag kan inte ta ut den nu för ingen annan kan göra mitt jobb. Jag jobbar som rektor i förskolan och det är fullt upp med att bjuda in nya familjer att börja till hösten, planera sommaren med medarbetares semester och bemanning, rekrytering inför hösten, rekrytering av timvikarier osv. Jag vill inte orsaka onödig stress för mina medarbetare, samtidigt som jag är livrädd att min trötta hjärna ska missa något som då drabbar medarbetare eller familjer!
Jag vill inte heller att mina barn ska må dåligt för att ”mamma är trött”, jag har verkligen trasslat in mig och gräver min grop djupare!
Säger detta med massa ödmjukhet och för att jag varit där själv, men det låter som att du inte riktigt har något annat val heller? Om du inte sänker tempot nu, så kommer det bli värre. Dina barn tål mer än du tror och kommer vilja hjälpa dig. Samma med dina medarbetare. Och mängden jobb för dem är ju samma oavsett om du tar ledigt eller blir sjukskriven, eller hur? Jag vill verkligen uppmana dig att våga visa dig sårbar, lugna tempot, delegera (både till barn och kollegor) och vila dig.
Har du fått typ järndropp? Jag hade blodbrist mådde så otroligt dåligt fick järndropp och blev människa igen! Underskatta inte brist på viktiga ämnen. Tjata dig till ett dropp
Ärligt jag orkade knappt med dagarna. Fick MS symtom, trodde typ jag var påväg att dö. Fick järndropp och mådde som vanligt igen.
Vad tog du för prover för att veta om du hade blodbrist?
Jag vet inte hur dom kom fram till det, det togs väldigt många rör med allt från gluten till något som skulle visa på om man hade långvarig alkoholmissbruk. När jag såg svaren förstod jag inte mycket (och jag fick ju bara åtta minuter över telefon med läkaren!)
Den här gången fick jag bara järntabletter och tabletter för att minska mens. Jag har blivit erbjuden dropp tidigare, men jag svarade så bra på tabletter bara så det blev inget. Men bra input! Känner jag att tabletter inte räcker ska jag stå på mig!
Jag tror absolut jag kommer känna mig piggare när värdet blir mer i balans, men jag är ändå rädd att det liksom inte räcker, jag har varit ur balans för länge så jag har trasslat in mig och sjunkit lite för djupt!
Q, ingen (och då menar jag INGEN) tackar dig när du går in i väggen. Ingen från din arbetsplats kommer höra av sig förutom för att fråga när du beräknas vara tillbaka. Ingen kommer hjälpa dig att må bättre och ingen kommer tacka dig för ditt hårda arbete som ledde dit. Om du inte får en paus från jobbet och en paus från att serva dina barn kommer du hamna där. Jag vill absolut inte skrämma dig, men det där är inte sunt som du beskriver.
Och du har rätt till din semester! Du måste ha en chef över dig? Det är den personens ansvar att se till att det som behövs göras blir gjort även om du är borta. Faktiskt.
Ta en paus. Prata med dina barn. Berätta för dina vänner. Sök hjälp på en annan vårdcentral. Ta långa promenader och rensa hjärnan. Du kommer må bättre efter att du fått hjälp och då kommer du se tillbaka och undra varför du lät det gå så långt ❤️
Tack, hårda ord men jag gissar att du har rätt! Kanske är det just det som skrämmer mig! Jag är ju utbytbar som alla andra. Jag har jobbat så hårt för att nå dit där jag är idag och tanken på att ingen egentligen sett eller uppskattar det är skrämmande!
Det är så dumt! Jag vet ju att jag har rätt till min semester! Jag skulle aldrig låta mina medarbetare bryta sin semester på det sättet, men jag gör det mot mig själv!
Jag blir inte klok på influencers som uppdaterar konstant om sin graviditet, visar ultraljudsbilder och spränger ballonger fulla med rosa eller blå konfetti och är så tacksamma och förväntansfulla. MEN samtidigt sprutar de fillers och nervgift i ansiktet medans de fortfarande är gravida? Och lämnar barnen på förskolan en kvart efter att de har fyllt ett år för att kunna ha uteluncher och pressträffar.
Hur går det här ens ihop?
Allt för content och likes. Skadade människor.
Vem gör fillers när de är gravida? Är det något du bara gissar dig fram till eller något som faktiskt stämmer? Och är väl inte konstigare att de lämnar sina barn på förskolan vid ett års ålder som när vi vanliga gör det? Nej detta låter som fördomar ? du får nog försöka förstå att folks jobb kan se olika ut och att de också behöver en inkomst för att försörja sina barn. Eller tror du att de bara kan sluta göra någonting och ändå få betalt?
Apropå din sista mening så är det vän exakt det som många influencers gör. Fikar, tränar, uppdaterar sina sociala medier, (allt sånt som vi andra får klämma in utöver våra riktiga jobb) och sen gör nåt filmat samarbete per vecka, dvs fotar och filmar produkter de fått gratis för att sen berätta hur fantastiska dessa produkter är. Inte allt för ansträngde.
Är nog lite mer än så de behöver göra 🙂 men du ser ju inte allt som händer bakom kulisserna och dömer enbart utifrån.
Men att fika, luncha och träna (och dokumentera detta) är ju deras jobb? Som Anonym 20:16 sa – Man får förlika sig med att folks jobb ser olika ut. Deras ser ut så här.
Som motvikt behöver de leva med att vara offentliga personer som konstant granskas och kritiseras, och lever med stressen av att hela tiden behöva vara relevanta, snygga och intressanta, annars slutar pengarna rulla in. Jag hade aldrig bytt mitt 9-5-jobb mot det livet, oavsett hur mycket pengar som rullade in.
De allra flesta jag känner påbörjar inskolning närmre två års ålder, att då har båda föräldrarna varit föräldralediga med barnet, inte som flesta influencers där endast mamman är hemma i ett år.
Sög av en kille i onsdags för andra gången. Det har svidit i mitt underlivet sedan dess och sen intresses har jag som en sårskorpa på läppen (utan att ha skadat mig där vad jag vet). Börjar noja att det kan va en könssjukdom ???
Är väl bara att testa sig ??♀️ Risken finns ju alltid att man drabbas av det om man har oskyddat sex
Hur testar man sig utan att gå via vårdcentralen?
klamydia.se så får du hemskickat ett kit som du sedan postar.
Ungdomsmottagningen om du har åldern inne, annars är det VC. Vad är problemet med det?
Via 1177 kan du beställa hem klamydia/gonorré-test
Det börjar väl inte svida i underlivet för att du sugit av någon?
Vi låg även ?
vad var syftet med att skriva att du sugit av människan?
Tänker att du är typ Bertil, 68, som tycker det är pirrigt att skriva såna här saker
Ja iom att jag har fått en sårskorpa/blåsa/märke på läppen är jag lite orolig för att fått en könssjukdom då dessa även smittar oralt. Vad är syftet att ifrågasätta?
Är det herpes så får du veta via provtagning. Ring gyn imorgon ☺️
Men sluta trolla Börje.
Hur nöjd är Hanapee över att jobba med Bianca?
Haha skrev precis en exakt likadan kommentar som inte kom fram! Hon är såå nöjd över att jobba med Bianca och det lyser verkligen igenom i hennes storys.
Men låt henne! Ska hon verka helt ambivalent inför det? En jävla bedrift att få ett sånt jobb. Känns som ni tror att hon är nöjd för att hon just får jobba med personen Bianca men att få jobba med en sådan typ av produktion med den rollen hon har är det hon är riktigt nöjd med. Med ALL RÄTT
Jag får känslan av att det är nöjdhet att jobba med just Bianca då det pratas om henne i podden, som person, och att hon lägger upp att hon är med i Biancas vlogg
Får också känslan att det är just Bianca hon är nöjd med och inte produktionen i sig. Hon känns lite fjäskig på nåt sätt.
Hon kanske tycker om henne? Skulle det vara så märkligt att tycka om en kollega? Och hon kanske är nöjd över att fått jobba med henne pga själva grejen. Skulle jag med vara och då har jag aldrig haft något speciellt intresse av Bianca. Jag skulle skryta ogenerat ändå
Tycker hon pratade jättefint om Bianca i den senaste podden. Samtidigt som det också är ett bevis på att man inte kan vara objektiv när det kommer till en person man är vän med och tycker om, det går liksom inte att nyansera bilden av personen då.
tvärtom, finns det nån större översittare än HP?
Jag har precis blivit erbjuden en tjänst på en myndighet. Är superglad. Men har även fått en intervju på samma myndighet för ett jobb som är bättre betalt och mer i linje med det jag vill göra i framtiden (det jobb jag blivit erbjuden kommer leda till samma tjänst i slutändan som jag nu fått intervju för men det är kanske blir om ett år när jag får växla upp). Jag vill såklart gå på intervjun men inte mista min chans på det jag blivit erbjuden på tjänst 1 ifall jag inte får tjänst nr 2. Hur ska jag göra? Ska jag meddela dem med erbjudandet för tjänst nr 1 att jag ska gå på intervju för tjänst nr 2? Kan det leda till att tjänst nr 1 ångrar sig och inte vill ha mig? Eller borde jag hålla tyst om tjänst nr 2? Men tänk så kommer det fram på annat sätt då eftersom det är samma myndighet? Är det någon som vet hur sånt här funkar? Tacksam för hjälp då jag har rejäl ångest av det här.
Det beror nog lite på hur rekryteringsprocessen ser ut och hur nära avdelningarna jobbar, men jag gissar HR är densamma för hela myndigheten? Jag hade nog varit ärlig i och med att det inte är konkurrerande verksamheter. Min erfarenhet av myndighetsjobb är att man har god chans att utvecklas i sin yrkesroll, oavsett var man börjar.
Det verkar vara olika personer på HR knutna till processerna i alla fall. Och det är en väldigt stor myndighet så jag tror inte HR har stenkoll på alla olika delar. Men är ändå rädd att om jag är ärlig att de kanske inte uppskattar mig.
Var transparent!! Var helt ärlig och säg som det är.
Anställning hos en statlig myndighet fungerar lite annorlunda än t ex privata bolag. Har du fått beslut om anställning kan de inte dra tillbaka det för t ex de skäl du nämner utan mer om någon annan sökande överklagar. Men med det sagt – har du fått beslut om anställning är enda sättet ”ur det” att säga upp sig. Har du inte fått beslut så hade jag nig i din sits varit transparent och sagt att du gärna tar intervjun för det andra innan du tackar ja.
Vilka kända / mindre kända bloggare minns vi från förr? Typ runt 2010. Minns ni typ Febb? Vadfanskajagheta? Vilka fler hade vi?
Jag följde Fokis blogg slaviskt när jag gick i lågstadiet.
Gick du på lågstadiet på 2010-talet?
Jag tror att jag precis dog av hög ålder.
Nej prick 2010 hade jag faktiskt hunnit ändå upp till mellanstadiet, så du kan lugnt andas ut och känna dig ung ett tag till. Jag läste runt 2010, och jag gick ännu i lågstadiet när jag runt 2010 följde Foki. Senare runt 2010 när jag gick i mellanstadiet var det fotobloggar som gällde.
Att du gick i mellanstadiet hjälpte tyvärr inte min åldersnoja alls, haha. Men tack för att du försökte 🙂
Mvh ? som tog studenten 2008.
Foki
Inte direkt svar på din fråga men kan verkligen sakna Bilddagboken ibland! Vissa personer där tänker jag fortfarande ibland och undar hur de har det idag. ?
Jag saknar Angelica Blick och (kanske ännu mer) hennes kompis Lisa Bjern från Bilddagbokstiden. Ville leva deras liv då, det verkade så mysigt att cykla runt i Linköping med sin snygga bästis.
Träffade sistnämndas pojkvän på en fest en gång och utbrast ”det är ju du” när jag kom på varför jag kände igen honom. Han hävdade att hon lovat att han inte fanns med på bloggen, haha.
Kom på några nu, My Blomqvist, Citty Costas, Bunny, Nevnarien. Nån som vet vad som hände Citty??
Skrev en kommentar för några veckor sen om Citty Costas / Citty Olsson (hon har använt flera olika namn under sin ”karriär” på sociala medier) och undrade om någon visste vad hon gör idag? Citty blev ju lite känd i bloggvärlden för flera år sedan då hon jobbade som fotograf och hängde med Sindy och Knivmicke. Sen följde jag henne på Instagram och Facebook och hon var hyfsat öppen med att hon amvände droger och mådde psykiskt dåligt. Tiggde ofta pengar, verkade ungås med pundare. Sen började hennes inlägg på sociala medier bli alltmer konstiga och osammanhängande, hon verkade ha drabbats av en psykos och blivit paranoid. Postade suddiga bilder på sig själv där hon såg ovårdad ut, massor av utsmetat smink, hon gjorde tatueringar i ansiktet, trodde sig vara förföljd och övervakad. Men sen flera månader har jag inte sett några uppdateringar. Någon som vet något mer? Hoppas verkligen hon fick vård.
Ja justde! Hon hängde ju även med Kenza ännu tidigare och verkade vara skribent eller nåt sånt, hon hade status, var sjukt fräsch och cool sen gick det utför tydligen. Undrar om hon lever ens idag?
Jag följde Citty för några är sedan när hon var stabil. Och hon använde sig av flera olika alias och namn på sociala medier, både olika förnamn och efternamn i olika kombinationer. Hon kunde starta en instagtam i ett namn, sen plötsligt stänga ner den och starta en ny instagram med ett annat namn. Men jag tror att hennes riktiga namn är Camilla Olsson, och hon finns iallafall på Eniro så då lär hon väl vara vid liv?
Som du säger var hon ju riktigt cool, hon verkade vara väldigt kreativ så det var tråkigt att hon blev så sjuk och hamnade i missbruk. ?
Just det, Bunny!
Rikauteliggare, Amanda Malm, Amanda Berg, Miryam Lumpini läste jag också (och ville vara som)
Isabelle strömberg
Skulle just skriva det! Hon verkar ha fastnat totalt i samma stuk. Nån som vet vad hon gör idag?
Nina Mariwany följde jag ända tills hon slutade typ 2015? och saknar verkligen den bloggen fortfarande trots att vi hade absolut NOLL gemensamt ?
StinaLee!
Är det någon som har tips kring hur man blir mer intresserad av inredning? Jag tycker om min lägenhet och har det mysigt men får ångest för varje liten grej som ska fixas- har liksom planerat inför köpet av min tv i två år och nu när den ska upp blir jag typ matt av tanken och har tänkt att avbeställa den… likadant så skulle jag behöva sätta upp några fler hyllor och köpa en hallampa men jag blir bara arg och känner mig nästan ledsen när jag börjar leta?? Jag skulle också vilja tycka att det är mysigt och kul att inreda, det verkar så härligt att vara så kär i sitt hem eller vad man ska säga…
Köp Trendensers bok!
Kör en provperiod på en inredningstidning alt följ dem på Insta
Eller gå till bibblan o kolla i inredningsböcker där
Hmm. Har du nån vän eller släkting som tycker om inredning? Jag tycker det är hjälpsamt att någon annan kommer med ”nya” ögon o ser hur man kan göra. Pinterest är bra för att spara ned sådant man tycker om, oftast kommer det ju upp liknande bilder så man lixom hittar hur man vill ha det. Men mitt bästa tips är nog att göra det tillsammans med någon, om man har den möjligheten.
Men oxå.. viktigaste är ju att du trivs hemma, inte att det är fint i andras ögon.
O ett annat tips är att köpa tex hallampan begagnat, om utgiften inte är så stor kanske beslutet heller inte känns så jobbigt?
Tack snälla för era svar!!
– Pinterest är toppen för att inspireras lite, det fina är att när du väl börjat spara pins med en viss estitik så får du mer liknande innehåll, så efter ett tag har appen riktigt bra koll på ens smak.
– Som någon sa, leta begagnat så känns utgifterna inte lika överväldigande!
– Om du har råd, ta in hjälp för själva monteringen. Typ sätta TVn på väggen, sätta upp hyllor, sätta upp gardiner. Så blir inte de bitarna ytterligare ett stressmoment (om du inte tycker att sånt är roligt förstås!)
– Skriv en lista över allt du vill göra, stort som smått, och bocka av lite i taget när andan faller på. Det är utmattande att specifikt leta efter en hallampa och inte hitta någon – Men du kanske hittar en kruka, en soffkudde eller en växt du gillar medan du letar efter lampan.
– Prova att flytta runt saker och möblera om, det är ofta ett enkelt sätt att bli lite nykär i sitt hem – Sånt kan hjälpa med inspirationen!
– Skäms inte för att kopiera sånt du gillar rakt av, om du ser en bild med något snyggt stilleben eller så. Det sista man behöver är ju pressen att allt ska vara superunikt hela tiden (om det inte kommer naturligt liksom)
Kom på några nu, My Blomqvist, Citty Costas, Bunny, Nevnarien
Egoinas senaste blogginlägg känns verkligen som ett samarbete men ingen stans är det reklammärkt?!
Är nog inte det isåfall, hon brukar ju vara noga med sådant och finns ingen anledning för henne att inte vara det.
Absolut ett reklaminlägg! Det är markerat på instastory så hon har nog missat i bloggen…
Har Cissi W kvar sitt tidigare instragramkonto, eller har hon bara det här ”Cissimusic”-kontot?
Hon bytte namn på sitt vanliga till cissimusic har jag för mig.
Tack för svar, det hade jag missat ?
Är så ledsen och besviken på sambon, fick precis veta att han bokat en utomlandsresa över några dagar i höst. Han bokade resan för 2 månader sedan utan att ens diskutera saken med mig. Vi har ett barn på 1 år och dessutom ska han vara den som är föräldraledig när tiden för resan är.
Överreagerar jag som är arg och besviken på honom? Känner att det är otroligt ansvarslöst agerande när vi har ett litet barn ihop också. Är så trött på att känna att det är jag som bär allt ansvar vad gäller barn och hem..
Jättekonstigt att inte prata med dig om det? Vi har inga barn eller andra stora ansvar men jag hade tyckt att det var väldigt väldigt märkligt om min man bokade in en resa utan min vetskap. I en relation är man ju ett team och samarbetar.
Vad är det för resa han ska på, där han inte hellre reser med sin familj?
Håller med om allting förutom det sista. Klart man kan vilja resa med en vän eller liknande även när man har familj.
Absolut, men inte utan att berätta det. Jag menade mer om det liksom är typ vanlig semesterresa eller om han ska typ till Las Vegas på suparresa. Varför har han inte berättat liksom?
Plus en annan grej när jag ändå skriver. Den ekonomiska aspekten? Har han bokat en potentiellt dyr resa utan att prata med sin partner? Är ju också skitkonstigt.
Ja, det är en resa med sin pappa och pappans vän. Ingen suparesa utan mer en hobbygrej. Dom gjorde samma resa förra året.
Resan kostar absolut en slant. Jag ville köpa nytt soffbord som är mer bebisvänligt men han tyckte det var onödigt att lägga pengar på det då vi letar hus och det är viktigare.
Men herregud, måste gå ut på balkongen och kyla ner mig ? KÖP soffbordet så ditt barn slipper slå i hakan! Min man hälsar samma sak.
Make till själviskhet har jag sällan hört.
Om det är hans egna pengar är det väl inte konstigt? Tycker inte heller det är konstigt att boka en resa med vänner utan att stämma av kring det först. Min man spelar golf och åker på golfresor 2 gånger per år ungefär, jag förväntar mig absolut inte att han ska stämma av med mig innan han bokar de resorna. Om jag mot förmodan har någonting jag förväntar mig att han deltar i så lägger jag in det i vår gemensamma kalender – Är kalendern tom är det fritt fram att göra egna planer.
Däremot hade jag _inte_ tyckt att det var okej om det var under hans föräldraledighet. Den biten håller jag helt med om är orimlig, eftersom han då förväntar sig att hans partner ska täcka upp för honom och ta hand om barnet. Det måste man självklart stämma av först.
Du överreagerar verkligen inte. Vilken bebis till kille du har.
Tala om för honom att du nu ska boka en egen utomlandsresa.
Jag funderar starkt att boka in mig på ett dyrt spa i höst. Detta kommer bli istället för att fira vår 15-årsdag i så fall. ?
Jättekonstigt av honom ? Bara förutsätta att du kan ta barnet då också? Du jobbar ju. Jävla män ibland kan jag tycka – så orimligt dåliga på att kommunicera!
Ja, han försökte förklara att för honom är det ingen stor grej utan ”allt löser sig”. Lätt för han att säga..
Det löser sig för att DU måste slå Knut på dig. ?
Ingen aning hur jag skulle reagera, då jag knappt ens kan föreställa mig ett sånt scenario i min relation. Men säg typ ”jaha, vad synd att du inte checkade av med mig innan. Jag kan tyvärr inte ta ledigt då. Hoppas du kan få pengarna tillbaka”. ??♀️
Eller fråga hur han ordnat med barnpassningen för de dagarna, det får man väl ändå anta att han gjort om han är föräldraledig då?
Han säger hela tiden att, ”Det är långt dit, vad som helst kan hända”
Då säger jag att, ”det spelar ju ingen roll för det är ju inte som att du kommer avboka bara för det”.
Sen blir det tyst.
Han har ju dessutom noll koll på avbokningsregler då det är hans pappa som stått för bokningen. Oftast är det bara vid sjukdom eller sånt som det gäller och då är ju pengarna förlorade i så fall.
Men har han uttryckt att han förutsätter att du kan ta semester? Eller vad är hans tanke med barnet?
Lösningen kommer antagligen vara att jag kommer få ta föräldraledighet istället för honom när han är borta plus att han kommer be sin mamma hjälpa mig med avlastning. Semester kommer jag absolut inte ta ut.
”vad som helst kan hända”. Fast det är ju inte så att barnet hinner bli myndig liksom. Vad tror han ens ska hända? Att du slutar vara sur och löser situationen, förmodligen. Jag tycker att det är otroligt rövigt gjort av honom. Nästan så att jag vill råda dig att stiga upp tidigt nästa helg och åka iväg på en utflykt eller liten resa utan sambo och bebis. Så kan han sitta hemma och smutta på sin egen medicin, så att säga.
Ja, man får verkligen god lust att göra det.
Han har aldrig varit helt ensam med barnet någon längre stund, han har alltid haft sin mamma eller någon annan med som kunnat passa upp. Han har ingen aning om hur krävande det är att ha barnet dag som natt. Vi har dessutom ett barn med ett minst sagt utmanande humör, de första 7 månaderna var värst men det blir bättre och bättre ändå.
Skojar du med mig? Vem gör så när man har både sambo och barn? Förlåt men vilket fruktansvärt beteende.
Ja, tydligen gör han det!
Han håller med mig i diskussionen om att han borde ”tagit upp det lite mer och sagt att han bokat resan”
Att det är ansvarslöst höll han med om. Men han kan inte göra det ogjort säger han. Han säger att det var väl ändå bra att det kom på tal nu och inte senare. ?
”Sagt att han bokat resan”. Han borde ha pratat med dig när han började fundera på resan, inte när han redan har bokat den. Vad är det för man och pappa egentligen??
Du kan ju hälsa honom att det är olagligt att vara föräldraledig och åka utomlands… utan själva barnet ? Så han kan ju ta med sig bebisen i så fall ?
Haha ja!
Han säger att han ska ta ut semester i alla fall.
Tycker i alla fall att det är ett märkligt exkluderande beteende i en familj. Självklart diskuteras stora utgifter och hur man ska göra med gemensamma barn. Hade aldrig hänt i min familj så har svårt att sätta mig in i hur det liksom går till i hans tankar. Brukar han göra sånna här saker?
Han gjorde ju samma resa förra året och då kom även den ganska plötsligt också faktiskt utan att ha diskuterats vidare speciellt, men jag fick i alla fall veta det på en gång då. Annars har det hänt likande grejer med. Han faller lätt för grupptryck och andras impulsiva beteenden. Men jag trodde det skulle vara slut med sånt sedan barnet kom.
Helgen har varit superfin men känner ändå ångest inför jobbveckan som kommer. Har bara vart hemma med familjen och fixat i trädgården och pysslat med lite andra småprojekt. Men mitt jobb som förskollärare tär hårt på mig, ska förhoppningsvis börja plugga till hösten men det känns så långt dit. Hur orkar man?
Tvärtom här. Har ett kul jobb men ångestfylld och ensam långhelg. Blev depprimerad nu när 1 maj var en ledig dag.
Har inga bra tips men sök andra jobb emellanåt och se om något är ledigt?
Känner exakt samma sak. Men snart Kristi himmelsfärd! Om du är ledig då förstås. Det är så jag försöker hänga i, genom att titta på nästa ledighet..
Plugga på universitet.
Jag går i tankar på att börja plugga, jag har ganska bra betyg från gymnasiet men mitt självförtroende är väldigt lågt. Jag oroar mig väldigt mycket, för allt. Det är längesedan jag pluggade (typ 10 år sedan) har ingen aning om hur det skulle vara. Hur mycket får man lära sig om att gå på universitetet när man börjar? Alltså, hur man skriver korrekt (minns inte alls det där med källhänvisning o korrekt språk osv.
O om det finns någon här som pluggar/pluggat till arbetsterapeut, va tyckte ni?
Man får instruktioner på hur de vill att du ska skriva i varje uppgift. Sedan får du kolla på universitetets hemsida om ytterligare information om källhänvisning och olika referenssystem finns oftast (alltid?) på universitetsbibliotekets hemsida.
Universiteten brukar har information om hur du ska skriva på flera ställen på hemsidan.
Åh tack!
Oroa dig inte för det! Det kommer du klara. Allting kring metod och uppsatsskrivning får ni instruktioner kring, det är dessutom på en annan nivå än gymnasiet så alla är lika mycket nybörjare på det (om man inte pluggat på högskola/universitet förr).
Om du inte pluggat på 10 är har du dessutom antagligen gjort något annat som t ex att jobba och få livserfarenhet, jag skulle gissa att du har stor nytta av det också 🙂
Tack snälla!
På ett universitet jag pluggade på fanns det även en föreläsning om hur man skriver akademiskt och en skrivarverkstad som man kunde få bolla sina texter med. Något liknande kanske finns på andra skolor också? ?
Åh låter bra!! Tack för svar!
Inte för att skrämma upp dig, men min erfarenhet vet var att man inte fick mycket förklarat när man började plugga. Senare i utbildningen när det var dags för uppsats fick vi mycket stöd med vetenskaplig metod, osv, men första terminen förutsattes det att man visste vad ett seminarium var och att man kunde källhänvisa. Minns en tjej som måste ha gått på en skola med mycket generös betygsättning (min utbildning hade hög intagningspoäng) för hon skrev rena påhitt i sin del av vårt första grupparbete… Jag minns att jag var glad att jag bytt från en sämre skola (med bättre betyg) till en med högre krav på eleverna så jag hade bättre koll.
MEN, (här kommer den bra delen) det finns också utrymme för att försöka och misslyckas lite. Du får alltid en till chans på dina uppgifter och CSN är extra generösa med poängtagningskravet första terminen/året (sök för två terminer i taget! Du kommer förmodligen ha studiekamrater att utforska det här nya tillsammans med, lärarna svarar gärna på frågor, det finns stöd på studenthälsan eller liknande och bibliotekarierna är guld värda! Man kan dessutom gå en förberedande kurs om att skriva akademiskt om man vill.
Lycka till, det kommer bli utvecklande, tuff och helt fantastiskt! ✨
Tack snälla för ditt svar! En förberedande kurs hade nog inte varit dumt!
Jag pluggar just nu och vi har haft väldigt tydliga instruktioner tycker jag. Vi har en studieportal där vi har tillgång till mallar och lathundar. Sen finns möjligheten att gå på föreläsningar i akademiskt skrivande och även skrivarverkstad där man kan få hjälp av specialpedagoger. Min upplevelse är att det finns mycket hjälp att få så länge man ser till att be om det. Sen är det ju verkligen okej att misslyckas och behöva en till chans.
Åh låter toppen! Tack för svar!
O, kör hårt! Du ska absolut inte ha lågt självförtroende. Din fina personlighet lyser igenom skärmarna när du kommenterar här.
Du kommer att komma in i allt. I början kan det kännas mycket, men man får instruktioner och kursmål.
Garanterat att du grejar det ? Hejar på dig!
Åh tack va snäll du är! ?❤️
Det är skillnad mellan gymnasiet och högskola/universitet, men det där kommer du att klara. Om du känner dig osäker finns det ofta möjligheter till vad som kallades skrivarverkstad i en kommentar och om det inte finns just det brukar det finnas liknande som kan ge stöd. Lycka till! ♥️
Jag har nyss börjat på ett väldigt bra universitet. Det var också ca 10 år sedan som jag tog studenten. Helt ärligt, universitet känns bara som en förlängning av gymnasiet… Hade förväntat mig mer. Men chill ändå, hade ju varit värre om det var åt andra hållet. Så du kan nog vara lugn! Min tanke som lugnade mig nu när jag började på universitet som 30-åring var ”dem här kurserna är trots allt skapta så att en 18-åring ska kunna klara dem, så då kan väl jag med mer erfarenhet fixa det också”. Och så är det verkligen. Känner bara fördel över att vara äldre än alla andra också. Tar pluggandet seriöst, sätter av tid till det och vågar diskutera på lektionerna. Som 30-åring är man mer motiverad och har mer att förlora. Och precis som andra skriver så får man hjälp med att komma in i det akademiska om man nu känner att man tappat det sen gymnasiet. MEN OJ vad mycket enklare det är att plugga som 30-åring. Du kommer att klara det med bravur! Lycka till ?
Någon mer än jag som reagerar sjukt starkt på koffein, alkohol och socker? Hjärtklappning o ångest i olika mänger av alla tre saker. Började dricka kaffe rätt sent ändå, runt 23 års ålder och det är 9 år sedan dess, och då hade jag inga problem med koffeinet men nu blir min kropp helt galen med hjärtklappning och ångest som påföljd.
Dricker ca 3-4 koppar i veckan (målet framöver är 0) o alkohol max 3 glas i veckan. Tycker det är lite tråkigt med alkoholen då jag gillar att ta ett glas till maten eller njuta av 2 glas bubbel. Vet någon vad som kan vara galet? Sköldkörteln?
Gällande koffein är det väldigt olika från person till person hur effektivt vi metaboliserar det. Det handlar om ett enzym i kroppen och har inte med sköldkörteln att göra. Jag själv kan dricka flera energidrycker för att sedan gå och sova, medan jag har vänner som blir skakiga om dom dricker mer än en kopp kaffe.
Hur påverkade vi blir av alkohol varierar också, generellt kommer man vara mer lättpåverkad desto mindre kroppsstorlek man har. Men även andra faktorer spelar in, så som att kvinnor är mer lättpåverkade än män. Genom att äta en stabil måltid innan du dricker så kan du minska alkoholpåverkan eftersom etanolen inte går ut lika direkt i blodet.
Socker i sig kan man inte utveckla ett fysiskt beroende emot. Om du får symtom i samband med sockerintag kan det röra sig om diabetes, men då bör du inte riktigt reagera i form av en ”plötslig reaktion”.
Vet att det är vanligt att det är så då man har ME/CFS och POTS då det har med nervsystemet att göra typ. Annars vet jag ej.
Jag har samma med kaffe! Löser det genom koffeinfritt. Testat ett par gånger med vanligt kaffe i form av typ en svag latte, men ingenting funkar och ångesten och hjärtklappningen kommer direkt. Har bara gett upp det.
Satt precis och jämförde bilder på Rebecca Simonsson /Stella från när hon var ung och med i Sunblock till hur hon ser ut idag på Instagram. Skillnaden är ju brutal med alla ingrepp. Nu väntar hon en dotter och jag undrar hur det känns att inte kunna likna sin mamma alls? Inte kunna spåra ansiktsdrag eller minspel för allt är omgjort. Jag jämför mig ofta med både mamma och mormor och tycker det är fint att se hur lika vi är..
Har ofta tänkt på detta gällande många kändisar. :/ Satt och tittade på gamla foton i helgen när jag hälsade på min mamma. Så himla roligt att se hur lika vi är i vuxen ålder, hur lika vi var som barn och hur det skiftar lite mellan mamma och pappa under åren. 🙂 Hade tyckt det var sorgligt att inte alls kunna spåra detta i foton utan bara häpna över att mamma gjort typ 25 olika estetiska ingrepp…?
Låg med en kille som fortfarande inte hört av sig.. gått en vecka. Ska jag höra av mig eller är han helt enkelt inte intresserad? Vill bara ligga så har väl inget att förlora egentligen
Äsch, bara att skriva tänker jag. Är det bara ligg så har man ju inte så mycket att förlora.
Varför väntar du en vecka innan du vill höra av dig ? Om du redan visste att du var intresserad att träffas förra veckan, då skulle du höra av dig redan då.
Jag skulle säga att det är för sent. Han har säkert gått vidare
Lovisa Barkman gör samarbete och gör egen kollektion med BikBok? Skrattade rakt ut, det mest ogenuina samarbete jag någonsin sett. Lovisa skulle aldrig sätta sin fot på Bikbok? Hon är liksom klädd i Chanel från topp till tå
Nån mer än jag som är ärligt trött på clickbait? T ex Mimi Höglin som publicerar en video ”vi har något att berätta” – inte berättar i videon utan bestämmer sig för att hålla på det. Inte heller ett ljud om det i nästa video…Likadant med Helen T som har rubriken ”bor någon i vår stuga” och sedan bestämmer sig att inte ens åka dit och kolla?
men mimi höglin har ju fått sån fet hybris så man skäms ju. älskade henne förr och följde slaviskt under min fp ledighet. ??
svar ja, tycker dom kan byta namn på sina bolag till tönt AB
Det var faktiskt lite roligt – dom var ju på väg för att kolla stugan och istället blev det att dom köpte en säck morötter till getterna… Man bara jaha?
Tänkte skaffa gymkort på STC nu när jag såg att de hade tre månader för 999 eller vad det var. Jag hatar egentligen gym men behöver stärka upp min kropp igen.
Men grejen är att jag vet inte hur man gymmar. Har ingen aning om hur maskinerna fungerar.
Antar att ens gym borde kunna erbjuda den tjänsten, men är det en PT då som hjälper en?
Anledningen till att jag frågar är för att jag vill inte träna med PT och jag har för mig att tjejen i receptionen en gång sa (när jag en annan gång Tänkte skaffa gymkort, men körde bara provvecka, sen var det tråkigt..) att de finns där för att hjälpa en. Vet någon här mer hur det fungerar??
Jag har tränat på flera gym och det vanligaste verkar vara att man kan få en genomgång av hur maskinerna fungerar av någon i personalen (alltså inte PT då utan vanlig personal). Men fråga i receptionen, det är verkligen inget konstigt alls 🙂
Det ingår ofta en gymgenomgång när man är ny. Annars får det bra att fråga personalen 🙂
Jag igen. Du behöver inte heller använda maskiner om du inte vill. Lyft lite vikter bara, eller hoppa hopprep eller nåt om du är ner bekväm med det.
Ladda ner appen Styrkelabbet/Strengthlog, där finns det pass/program för nybörjare som är basic men bra!
På varje övning kan man trycka på ett frågetecken och där får man info om hur man ska utföra övningen och ibland även en liten video.
Jag började med gratisversionen men betalar nu för att få fler program och så.
Styrkelabbet har en bra hemsida också!
Privat fråga…har någon testat satisfyer pro 2 generation 3 liquid air (gud så långt namn). Jag undrar om den är tystare än sina föregångare?
Jag avskyr saker som låter mycket så vill hitta något som är så tyst som möjligt.
Nej tycker inte att den är tystare. Jag tyckte inte heller att det nya munstycket var så värst bra. Jag bytte till det vanliga efter en stund ändå.
Var på dejt igår för första gången på evigheter. Tog lång tid att hitta mig själv igen efter förra (ganska kaotiska) relationen men igår vågade jag på dejt. Han var trevlig och gullig och han hörde av sig ikväll igen så jag antar att jag inte skrämde iväg honom. Men egentligen är jag mest stolt över mig själv för att jag vågade börja dejta igen. Då vet ni ?
Hur ofta tvättar ni era träningskläder? Efter ett intensivt pass där svetten runnit rejält så känns det mest fräscht att tvätta det men samtidigt så känns det lite onödigt att slänga in ett nästintill oanvänt plagg i tvätten. Tänker på slitage på plagget och lite dåligt för miljön.
Men efter ett yogapass där jag knappt blivit svettig så brukar jag bara hänga upp kläderna på vädring och sen använda dem någon gång igen.
Hur gör ni? ?
Jag vill inte gå runt och lukta svett men samtidigt inte tvätta alldeles för ofta heller ?
tvättar inte mina yttre träningsplagg (har 3 överkroppsplagg totalt) i princip utan bara hänger upp. svetten når bara det innersta för mig verkar det som
ska tillägga, en gång skrev jag omtenta i använda plagg, tänkte whatever, men jävlar vad jag spred en osalig dimma. Och två stackars klasskompisar var där 🙁
Jag tycker att bara tanken på att eventuellt lukta illa är så jobbig så jag tvättar efter varje träningstillfälle. Eller inte efter en promenad i träningskläder men om jag sprungit, varit på gymmet eller liknande. Skulle nog kunna ta en promenad i plagg jag haft på yoga men ska jag gå på en yogaklass vill jag gå dit i rena kläder.
Tips på vilket kreditkort man ska skaffa inför en dyr flygresa med flera mellanlandningar (tänker på reseförsäkring etc). Har aldrig haft kreditkort innan. Tänker enbart använda det för resan men tips och annat bra att tänka på tas tacksamt emot!
Jag känner mig så kluven gällande en vän. Vi har varit kompisar i väldigt många år och verkligen kunnat prata om allt alltid. Senaste halvåret då jag fått nytt jobb och bättre lön känner jag dock att hon tagit avstånd. Jag vet såklart inte om det beror på det men känslan är att hon är lite avundsjuk 🙁 . Det känns hemskt förstås och som vi glider isär med och mer pga detta.
Jag vet att hon är missnöjd med sitt jobb och har verkligen försökt stötta och peppa henne att söka nytt.
Vi har alltid haft ett gemensamt intresse i form av våra djur, smink, hudvård, kläder mm och glatt delat med oss av våra favoriter och nya inköp. Hon har nu köpstopp och jag känner att hon blir sur på mig för att jag kan handla.
Detta låter ju idiotiskt inser jag själv men jag vet inte hur jag ska nå fram, jag saknar henne och försöker allt vad jag kan att hålla kontakten, jag pratar mer än gärna om henne så det är inte så att jag på något vis kör över henne.
De perioder genom livet när jag mått dåligt har hon inte direkt stöttat utan mer anklagat mig för att jag inte ägnar vår vänskap lika stor tid som vanligt och jag vill inte göra samma mot henne nu. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska nå fram.
Vad hade ni kloka personer gjort? Kämpat vidare eller avvaktat och låtit henne komma tillbaka när och om hon vill.
Jag har alltid varit den starka av oss och under de senaste 20 åren kan jag räkna på en hand hur många gånger jag visat att jag behöver stöd. Jag vill så gärna finnas där som jag alltid gjort men hon kommer med undanflykter som är så genomskinliga. Ska jag bara släppa min bästa vän? Jag avskyr att tjata. 🙁
Hur gamla är ni? Tycker relationen från hennes sida låter barnslig och omogen. Du ger mer än vad hon gör och man kommer komma till en stadie i livet eller ålder där man kommer på att för att ha en bra vänskapsrelation ska båda ge lika mycket och ge varandra bra energi, inte dålig. Låter som att hon drar ner dig för att hon mår dåligt, varför skulle du inte kunna köpa saker för att hon har köpstopp liksom? Tycker du ska släppa henne, det där är ingen riktig vän.
Eller så kan man låta folk vara människor, som har bättre och sämre sidor, och ibland kanske inte beter sig exakt på det sätt som vore bekvämast och roligast för mig. ”En riktig vän” accepterar väl sina vänners mindre bra egenskaper, pratar om någonting skaver, försöker vara förstående inför att någon mår dåligt? Att kasta någon så fort man inte till 100% bara får positiv energi från personen är ingen riktig vän i min bok.
Jag håller helt med dig. Och med handen på hjärtat, är man själv den vännen som aldrig har en sämre period där ens energi inte är på topp? Det är väl kanske då man behöver sina vänner lite extra.
Jag finns ALLTID där för henne, har lyssnat och stöttat och peppat under hela vår relation. Upplever inte att hon finns där för mig ens när mycket svåra saker händer. Jag är en rätt förlåtande och accepterande person och har därför förlikat mig med att det är så hon fungerar, hon har inte förmågan att stötta och se saker ur någon annans perspektiv. Men när vi har roligt så har vi så in i helskotta roligt. Det är väl det jag saknar.
Självklart har jag försökt prata med henne.
Ja då är ju situationen annorlunda som sagt, jag tyckte inte att de slutsatser Li drog utifrån vad du skrev var rimliga.
Fast ska man verkligen tolerera varandras dåliga sidor? Personen beskriver att hon alltid finns där för sin vän men får aldrig samma stöttning tillbaka? Vännen är dessutom missunnsam och önskar henne inte gott bara för att hon själv har det tufft just nu? Är det rimligt tycker du
Ja, det tycker jag att man ska göra i rimlig mån. Jag tolkade det som att missunsammheten var ren spekulation, ts ”känner” att vännen blev sur för att hon kunde shoppa och ”känslan” är att hon är avundsjuk, och du spann vidare på spekulationerna i sin kommentar och slog fast att det är bäst att släppa henne. Vilket du gör nu också, när du har bestämt att vännen inte önskar henne gott trots att vi faktiskt inte har någon aning om ifall det stämmer? Hon skriver inte heller att hon _aldrig_ fått samma stöttning tillbaka, även där drar du slutsatser som du inte vet någonting om.
Tycker liksom inte orginalinlägget gav information som gjorde det rimligt att dra de slutsatser du gjorde, och tycker mentaliteten ”kasta om du inte får 100% bra energi” är rätt kass.
Nu fick jag mer information i en kommentar här under att förhålla sig till, men den informationen hade vi inte när du skrev ditt inlägg.
Nej men prata med henne? Förstår inte riktigt det här med att det ska vara så svårt – Berätta att du känner att hon är avståndstagande och inte verkar lika intresserad av er relation, och att det gör dig ledsen. Berätta att du inte riktigt vet vad du ska göra eftersom du inte vet vad det beror på, och fråga om hon är medveten om det här och i så fall om någonting har hänt som får henne att ta avstånd.
Hon kan ju mycket väl tycka att det är jobbigt att själv inte känna sig nöjd med var hon är i livet, och av den anledningen kanske hon söker sig till andra där det inte är lika påtagligt. Är så fallet kanske man kan acceptera det och ge henne lite utrymme att hantera sina känslor helt enkelt? Tycket genrellt att folk har lite väl höga förväntningar på att prioriteras av andra människor, oavsett vad personen i fråga går igenom. Ibland är att vara en bra vän också att respektera att någon just nu behöver prioritera annat för att må bra.
Men hur som helst – prata med henne. Dra inte massa egna slutsatser och agera utifrån det.
Som jag skrev ovan, självklart har jag försökt prata med henne men jag märker att hon ljuger. Jag har noll förväntningar på att någon ska prioritera mig, är verkligen inte bortskämd med det från någon i min omgivning.
Jag är inte påträngande och ger henne utrymme, vilket jag sedan kan få kritik för, för att ”jag inte bryr mig”. Men för mig är det svårt om personen inte talar om att den mår dåligt.
Jag avvaktar helt enkelt, hon får komma tillbaka om hon vill.
Okej, jag tyckte inte riktigt att det framgick från ditt första inlägg – Men då är ju situationen en annan. Om du har uttryckt det här och hon inte på något sätt kan förklara vad det handlar om eller förnekar att det ens händer, så är det ju sorgligt nog inte mycket mer man kan göra. Då är ju valen som du säger, antingen att avvakta och låta henne komma tillbaka (och då är det gissningsvis mönster som upprepar sig?) eller låta relationen rinna ut i sanden och helt enkelt inte vara öppen för henne när hon väl kommer tillbaka sen.
Om du inte redan sagt det, så tycker jag att det kan vara vettigt att vara tydlig med att du kommer sluta höra av dig då, eftersom du inte mår bra av att behöva tjata och jaga när du inte får respons, men att om hon vill prata vad det nu är som pågår så får hon gärna höra av sig. Så att hon inte kan anklaga dig för att inte bry dig om henne sen.
Sen kan du ju känna efter när/om hon väl kommer tillbaka, om du då har lust att plocka upp den tråden igen.
❤️