Jag tror också att tanken/vurmandet för jätteförskolor är i grunden fel. Det spelar nästan ingen roll om det är 6 eller färre barn per pedagog, om det är flera hundra barn. Det går liksom inte, arbetsmiljön blir åt helvete, både för barn och för vuxna.Men det sparar ju pengar. När jag började förskola (dagis) 1987 var det dagiset sprillans nytt och hade plats för "max 40 barn" på två avdelningar. Orsaken till att det hade byggts över huvud taget var att den befintliga förskolan hade nått sin tilltänkta maxgräns på lika många barn. Och vi bodde inte i en by ute på landet, utan i en Stockholmsförort.  Idag går 75 barn på den ena, utan att de har byggt ut, men är iofs en ur och skur nu..

Antingen firar bara du, sambon och barn eller också skriver du om listan och skickar ut till släkten. Lillebror stryker och hänger gardiner, skjutsar släktingar. Moster Britta gör inlagd sill, kusin Åke stoppar korv, farbror Sture bäddar sängar, du sitter stilla vid ett bord och trillar köttbullar osv.   

För många år sedan var jag i din situation. Jag väntade ganska länge på att min man skulle hitta sig själv, som han sa.  Han flyttade ut till vår fritidshus och jag bodde kvar hemma med yngsta barnet som då var 13 år. Tillslut meddelade han att han ville komma hem igen. Och allt gick tillbaka till det vanliga.  Jag ville inte ställa några frågor utan vi fortsatte bara där vi slutade. Vi hade ett bra liv tillsammans ända till han gick bort i cancer för 5 år sedan.  För mig var det viktigaste att han ville komma tillbaka hem till  mig.  Att han hade en livskris är jag helt införstådd med men jag har respekterat att han inte ville prata med mig om den.