Jag skrev en framtidsfullmakt åt min pappa som reglerade tex hälsa och medicinsk omvårdnad. Han sa i ett skede ja till flytt till boende, och sen nästa dag nej. Men vi syskon bestämde att han skulle flytta. Vi framställde det som att han skulle tillfälligt pröva på detta. Det var ok de första dagarna, sen blev han arg och ville tillbaka. All skuld lades på mig så att han skulle ha bättre relation med de andra syskonen, bättre om han kunde känna förtroende för någon.  Jag sa att han måste pröva några dagar. Han hade helt glömt att han ville flytta tidigare, när han tryckt på trygghetslarmet för att han känt sig ensam, två timmar efter att vi lämnat hans bostad och vi bodde hos honom. Han skällde ut mig totalt och kallade mig grym. Nästa dag hade han glömt allt om det. Han vande sig inom några dagar vid boendet och glömde sitt hus. Sen gick det snabbt utför. Han var inte lycklig den sista tiden men uppskattade våra besök och han var trygg. Han kunde inte längre rusa ut i trädgården halvblind mitt i natten för att han drömt att någon var där. Han blev påmind om att äta och fick hjälp med att hålla sig varm.   

Tack för alla som svarar. Jag visste att han var gift men föll ändå. I början vänskapligt och v blev vänner som skoja friskt mellan varandra. Med alkohol gick vi över gränsen o sen var jag fast - störtkär. Trodde han skulle lämna. Det har varit den ena anledningen efter den andre o beslutet har skjutits fram. I början av 2025 sa han att till maj skulle han ha flyttat ut. Nu närmar vi oss maj 2026 så jag tänker väl att det är min magiska gräns. Men jag måste liksom hålla fast den här gången. Jag har ställt ultimatum så många gånger. Sen klarar jag inte min gräns. 

Bara att vänta gör inte saker i en relation bättre. Förstår att du är i en hjärtskärande situation nu.