Känner igen mig förutom i ekonomin. Och det var ju så förut, män kunde kommentera att man såg sur ut. Kvinnor ska ha ett leende på läppar och blicken, då blir alla lugna, tråkigt ju.  Fick som vuxen autismdiagnos men tror jag aldrig fått den om inte livet kraschade pga väldigt osund och otrygg barndom.  Då blir analyserandet av vad jag gör o inte göra, vad andra tycker o inte tycker om mig överväldigande.  Men terapi hjälpte. Inte enskild men i grupp. Provade samtal med psykoterapeut också, gick i flera år och pratade men kunde lika gärna gjort det med en kompis som fick betalt istället. Så snubblade jag över gruppterapin och det var lösning utifrån att jag fick möjlighet förstå att andra tampas med samma tankar och ännu värre.  Sen är det vår kultur. Vi får inte avbryta varandra. I andra länder pratas det i mun på varandra i samtalen. Det kan skojas och bråkas utan att det får konsekvenser.  Försök jobba med ditt självförtroende. Försök fokusera på att du är du. Andra människor får tanke it or leave it. Alla måste få vara sina egenheter, det är det som charmar. Sen är det svårare etablera mer kontakt högre upp i åldern. Som någon skrev om just det med barn, det kräver mycket energi och tid.  Det bästa människor vet är personer som är konsekventa med sina egenskaper och egenheter i kombination med just den goda intentionen som medmänniska. Det kan ta tid ibland att få responsen men när omgivningen väl förstått vem du är så uppskattas egenheterna desto mer.

Jag tolkar det som att de inte prata med exet om detta eftersom att han skriver att han "iskallt har räknat med att hon ska ställa upp". 

Jag förstår precis vad Terese menar och håller med henne. Att du inte förstår vad hon menar går nog hand i hand med att du klamrar dig fast vid den här färska relationen trots försvunnen ömsesidighet.Jag har också blivit kär i män där det gått väldigt fort och vi pratat om djupa saker. Senast det hände (för nåt år sen) slutade han plötsligt med ömhetsbetygelser, och sen visade det sig att han hela tiden dejtat en annan samtidigt och ville satsa på henne istället. Det var knäckande, men nu är jag ytterligare lite klokare.Det kan uppstå stora känslor mellan två personer om man har mycket gemensamt. Steget därifrån till att verkligen ha en seriös relation som båda vill satsa helhjärtat på är dock ENORMT. Ni må ha sagt att ni ville flytta ihop, men det är minst sagt oklokt att flytta ihop med nån man känt så kort tid. Såna stora önskemål och löften kan dessutom lätt implodera som en ballong om det inte finns en lång, stabil relation i grunden.Öppna ögonen och försök se det här som en lärdom. Jag vet precis hur ont det gör, men försök tänka realistiskt.