Tack, jo jag tar det i min takt.Egentligen bryr jag mig inte om vad andra tycker, och ingen har tyckt något heller. Utöver den där kommentaren.Den andra armen jag bröt för några år sedan har det varit tal om att bryta upp och försöka rätta till, men risken finns att det blir värre så jag låter bli och hoppas att den ändå kommer att hålla.Med det i bagaget riskerar jag inte andra armen också.Precis, man blir inte sjukskriven bara för att man vill ligga hemma och slappa direkt. OCh med en så uppenbar skada som en fraktur så är det inte heller mycket att orda om.

Jag "hjälper" honom inte, men kan inte hindra honom från att göra vad han vill och känner för. Jag kan ju inte gärna bruka våld mot honom för att få honom att sluta. Han har fått mer och mer problen med aggressioner de sista åren och jag är orolig för var det ska sluta,

Men alltså. Varför är du sambo med och har dessutom skaffat barn med någon som 1) inte tycker om dina barn och 2) som du själv inte ens kan prata med? Fattar inte hur du kan tycka att det är rimligt att sina stora barn ska behöva bo med någon som inte ens pratar med dem. Hur tänkte du där?  Sen är det ju helt rimligt att din sambo inte finansierar presenter till dina barn. Om din äldsta är såpass stor att han snart kör upp bör ju åtminstone han kunna förstå att han, hans syskon och halvsyskonet har olika familjer och olika förutsättningar. Det är ju ungefär lika rimligt att din sambo ska stå för dina äldsta barns presenter, som att ditt ex ska stå för ditt och sambons gemensamma. Alla barn har ju egna föräldrar, egna far och morföräldrar. Klart att allt inte kan vara lika och helt rättvist. Men du och sambon verkar ju inte ens kunna prata och bestämma en gemensam plan för hur ni ska hantera barnen och er ekonomi. Hade ni noll och ingen plan alls när ni skaffade ert gemensamma..? Fattar inte hur största problemet här är övningskörningen och påskpresenten, när ni verkar ha så stora problem i övrigt.