Nej, men du behöver inte ta det bokstavligt, förstår om det kan vara utmanande och ett överkrav. Men det handlar ju mer om att du känslomässigt är mottaglig för någon annan. I den här tråden visar du på hur den här mannen påverkar väldigt mycket hur du mår och att du inte ens vet om du vill leva pga honom och hur du vill att han ska be om ursäkt för hur illa han behandlat dig.  I ett sådant läge är det inte optimalt att dejta. Jag gjorde den resan själv för många år sedan…. Det krävdes mycket terapi. Enormt mycket, sådär 30 timmar i veckan i perioder (i grupp). Idag är jag i en lycklig och stabil relation med två fantastiska barn. Men jag hade inte kunnat ha detta utan terapi först. Jag ville själv inte släppa en man som inte var bra för mig. M

Ja, det är snålt att ständigt vara jättesparsam under barns uppväxt och aldrig göra det där extra som det blir med cafebesök, glass ute spontant och gratisaktiviteter.Och att aldrig stötta föreningar och välgörenhet. Samtidigt är det klokt att vara sparsam, särskilt när barnen är i den åldern som TS beskriver, för de kommer ju växa och vilja ha mer. Samtidigt är det rimligt att faktiskt inte hålla på och slösa bort pengar som kanske gör bättre nytta sparade. Den typ av sparsamhet kan man som tonårsförälder önska att man haft. 

Jag har alltid blivit kär i individer, inte en ålder. Den yngsta jag varit tillsammans med på riktigt var min exman, han är åtta år yngre än jag. Vi träffades när han var 25 och jag 33. (Det var inte åldersskillnaden som gjorde att vi gick isär.) Den äldsta jag varit tillsammans med på riktigt var 18 år äldre, jag var då 26-27. Men sedan har jag även varit olyckligt kär i/svärmat för män med större åldersskillnad än så, som tonåring blev jag t.ex. kär i flera lärare, som var 20-30 år äldre än jag. Hur det skulle ha varit att leva med dem på riktigt vet jag förstås inte, förmodligen inte så bra, och jag blev ju bara kär i deras yrkesperson. Nu när jag är ca 60 kan jag ibland utveckla lite känslor för män som är över 20 år yngre än jag, men dem ser jag bara på film/TV numera, och jag tittar ofta på lite äldre filmer, så skådespelarna kan vara i min ålder på riktigt. Men som de ser ut nu tycker jag att de ser gamla ut och inte längre attraktiva, så det är lite komplicerat. Jag blir bara förälskad i deras rollfigurer som är runt 40 år.