Kim Fredriksson: "Kampen mot SMR kräver mer än ord"
"För tyvärr kommer de här strömningarna aldrig försvinna. Det är politiserad och organiserad rasism utifrån dess renaste och mest vidriga form", skriver Kim Fredriksson, avhoppad högerextremist.
Kim Fredriksson är tidigare organisatör, strateg och skribent inom den svenska extremhögern.
I dag debattör, skribent och föreläsare med fokus på sociala frågor och antifascism.
Kampen kräver mer än ord står det på kniven med Svenska Motståndsrörelsens (SMR) symbol på. Jag tänker tillbaka och minns hur SMR sedan tidigare har uppmanat sina aktivister till att bära just kniv. Detta jämte en ideologi som avhumaniserar människor, den hatiska retoriken, sekteristisk internkultur och sist men inte minst. En ledning som ger aktivister gerillaliknande träning, skapar något hos människor.
Inom den kognitiva beteendeterapin talar man om att tanke föder handling. Jag är benägen att hålla med. Just därför blir jag inte förvånad över Uppdrag gransknings (UG) avslöjande i går. Vad som däremot förvånar mig är människors reaktioner efter programmet. Nazister är bara våldskåta kids proklamerar någon halvsmart snubbe på Twitter. En liberal försöker i vanlig ordning styra in debatten till att handla om vänstern när nazistiskt våld är på tapeten. Andra vill att högerregeringen ska ta sitt ansvar. Men de allra flesta upprepar i princip samma fråga. "Hur kan vi stoppa nazisterna?".
Tyvärr kan jag inte svara på det. Det är det ingen som kan. För tyvärr kommer de här strömningarna aldrig försvinna. De har funnits i Sverige i organiserad form i cirka 90 år nu. Det är politiserad och organiserad rasism utifrån dess renaste och mest vidriga form. Vad jag däremot kan ge svar på är hur man inte ska göra om man vill bedriva progressiv antinazism.
Till att börja med så kan det vara bra att inte stryka prioriteringen av hatbrott. Något den nuvarande högerregeringen gjorde redan 2007 i budgetpropositionen. En annan sak kan vara att inte tala om kålsupare med vänstern så fort nazistiskt våld är på tapeten. Det är en ideologisk åsikt som inte hör till ett nyanserat samtal där man försöker nå konsensus kring det ämne man diskuterar. Vill högern och liberaler diskutera autonomas våld så fine, kör på, men det vore skönt om de kunde diskutera det när autonomas våld är på tapeten. Inte det nazistiska. Sist men inte minst. Det behövs mer perspektiv än den sedvanliga sensationsjournalistiken och blåljusrapportering om den nationella miljön. Vad sägs om att blicka utanför storstäderna och granska den vardag nazister och rasister skapar ute i landet? Eller varför inte blicka på hur nationella i dag vill påverka samhällsklimatet? Det hade kanske inte skadat. Vem vet, människor hade kanske förstått varför fler och fler väljer att mobilisera sig för att motdemonstrera. Eller varför människor väljer att skriva #NaziSpotter på Twitter när de ser nazister på gatorna.
Att ropa på staten när nazister hotar samhället är ingen lösning. Statlig antifascism fungerar minst sagt dåligt. Inte minst här i Sverige där staten håller med om SÄPO:s analys om att den nationella rörelsen består av vilsna ungdomar som söker social gemenskap genom exempelvis musik. Låt oss helt enkelt skippa det och förstå att SMR har rätt. Kampen kräver mer än ord. Antinazistisk kamp kräver mångfald och framförallt handling. När nazister demonstrerar, bua eller nyckelskramla. Ser du propaganda ute, riv ner. Hör du rasism på jobbet, argumentera emot. Demonstrera, motdemonstrera och kör aktivism. Men framförallt, följ din egen övertygelse. Vill du inte ha ett samhälle där nazism är norm? Sluta då snacka. Kampen kräver mer än ord.
Kim Fredriksson, samhällsdebattör
